På samma fläck
Mycket vatten tvingar sig under broarna, som en vårflod rasar allt fram medan jag är staty på samma fläck. Jag orkar knappt skriva, vill inte studera sanningen som lurar bakom på-låtsasheten, mäktar inte med att stirra in i ärlighetens klara ögon. Här får jag inte ljuga eller frisera kanterna på det som ryms inuti, det är mot reglerna; att aldrig, aldrig missbruka orden som stumt formuleras och placeras på skärmen. Att aldrig förorena det rena, klara med smutsig förljugenhet. Hellre låter jag mina fingrar vara stilla, tysta, medan förnekelsen och självbedrägeriet smyger ljudlöst i medvetandet.
Och allt är ett kaos, men med en välbekant layout. Ordning utan reda, förvirring plus struktur. Jag står i mitten på en skivtallrik, stagnerad, statisk allt emedan kontexten virvlar förbi i konturlösa färger. Inget steg i någon riktning, kvar på samma punkt som alltid. Han hånskrattar i mitt huvud, lämnar ingen ro. Och i verkligheten ömsom smeker, ömsom pryglar Han min sårbarhet, lyckas alltid i sista stund att att klappa mjukt när all förtröstan nästan har smitit ut mellan fingrarna.
Men frågar jag Mig Själv, så vet jag. Jag vet. Det finns ingen kärlek, inget att behaga. Jag avgudar ingenting, jag hukar, bandet som håller oss samman är fruktan. Jag nickar för att jag vet att Hans ord dödar, Han får komma på natten och sova med mitt huvud på sitt bröst för att jag räds ilskan och hätskheten mer än jag värdesätter luften under vingarna som bara cirkulerar när Han är långt borta. Och jag vet, jag vet, vet att jag eldar på hans glöd, t-sprit, bensin, fotogen, jag biter min svans tills den blöder, dunkar allas våra huvuden i kakel och tegelvägg.
Mitt ansvar också, självklart, aldrig bara ens, alltid allas, lika mycket. Mitt ansvar att säga nej, för bådas skull. Men jag är feg, kan inte, vågar inte, vill inte välta stapeln av tillfällig status quo, vill inte kliva på trampmina och explodera bort ena benet. Så om Han ringer mitt i natten, bitter och full så måste jag lyssna, jag väljer ju det, jag måste välja det. Jag väljer det för att slippa blickarna som Hans rygg skjuter på jobbet, för att skonas från orden som bits, för att undkomma skammen som Han lindar kring mig om jag trampar snett eller vinglar.
Jag väljer att glömma Hans tillkortakommanden, jag glömmer sms:en jag läste i en ingivelse, dom som skvallrar om att Han i det närmaste har en ny tjej med tillhörande familj. Det är ju okej att Han knullar henne för Han ljuger inte om det för mig. Och för mig är det ju okej, även om hjärtat blir till kladdig smet för att Min Trygghet har hittat en ny lekkompis, för jag kan inte bestämma över en annan människa. Men jag undrar vad Han säger till Henne. Inte samma sak som till mig, uppenbarligen, om Hon tycker att dom är ihop och Han säger att Han bara knullar Henne och att Hon vet det minsann. (Om man är kåt måste man ju få knulla). Men jag glömmer det, det är inte viktigt längre. Svartsjuka är en lyx, jag har inte råd.
Så jag står i båten med vatten upp till knäna, men kommer mig inte för med att börja ösa. Jag låtsas att jag smälter in i omgivningen, blir till ingenting och väntar på nästa konfrontation. Är Han på gott humör, alltså vill umgås/knulla/ge råd/lägga sig i, då är det bara att vänta på att ballongen ska spricka. Är Han inte på gott humör så ligger jag redan på golvet och gråtskriker likt en förtvivlad unge, med paniktyngden över bröstet.
Och i helg, på krogen, för första gången på ett år. Nykter, jourhelg, men ändå, ansikten som känner igen. Han kommer att få veta. Även om jag försökte att ducka, titta bort, smyga, gömma mig från gemensamma bekanta. Både rykten och fakta. Jag satt inte i nåns knä! Jag har en dom att hämta på måndag. Garanterat. Jag pratade, skrattade, dansade fult och högljutt, syntes, hördes. Och pratade med Män. Han är redan arg, men nu blir Han Ännu Mera Arg. Först en söndag i ovisshet sen måndag och rättegång. Straff, sona mina synder, brott mot allt. Han friar aldrig.
Och inom mig skriker den lilla späda rösten bara: Förlåt, förlåt, förlåt!
Welcome to Borderline City! 
ha ha ha, jag läser mellan raderna och säger: Go girl!
Jag gillar inte att man utnyttjar en av mina värsta men också bästa egenskaper – min lojalitet och känsla för fair play
Alltså nog vet jag att man förväntas bära huvudet högt och vara storsint mot tjuvnyp för att inte göra saker värre? men jag har en långsint läggning och ett hämnande begär när jag tycker att det går för långt, när jag känner att jag blir förd bakom ljuset och därmed bakslugt sviken. En el blir mycket förvånade när jag ger igen, kanske på ett sätt som ingen förutsåg, inte ens jag. Men helt klart är att det går inte att spela rent spel med idioter.
Jag är glad för din skull, att du gick ut och hade roligt! Även om det kommer surt efter, som du säger.