Så nära igen

Allting är likadant. Ensamheten skändar och pryglar mina tankar, hånar, skrockar förnöjt. Bakom bröstet bultar ångesten trångt, kvider i kraftlöshet. Alla dom andra, vart är alla dom andra? Ser ni inte hur jag skriker? Hör ni inte att mina artärer brister? Jag är ett dödsfall på ben, en spillra av ett berått mord.

Jag måste fly, bort, bort, bort. Först vanvettigt, irrationellt, sedan avmattat, liknöjt. Jag vill hänga upp min lycka runt någon annans hals, jag vill hänga en snara om min egen. Någon måste ge mig ett värde NU. Se mig, annars är hela min existens bortslösad. Så nära igen, alltid så nära kanten. Förgängelsens hägring i öknen, en oas av palmer med vissna blad.

Knäna mot bröstet, tänder i en underarm. Vem tröstar nu? Vem kan rädda den som har gett upp? Ingenstans finns det någonstans att gå när benen är trötta och vägen är för lång. Avskild, övergivnast, biter ihop tills emaljen skavs bort. Kvar är bara ett rostigt stålskelett som vingligt knogar med att bära upp mina livslögner på skammens bara axlar. Jag har inte tillåtelse att behöva någonting. Men någon måste ju vara där, om jag ska våga släppa ut allting som varit instängt så länge.

Så benso annars rakblad. Oskyddad i otrygghet. Men man får INTE begära så mycket av sin omgivning, dom orkar inte, man kan inte förvänta sig att dom ska orka. Jag har ingen omgivning, ingen som orkar. Ett skadat barn som aldrig växt upp, en trapetskonstnär utan skyddsnät i en sågspånsmanegé. Inte ensam i natt, snälla. Men ingen har förärats tillitens nyckelskåp, under täcket väntar ingen varm ryggrad mot kinden.

Och ursinnet flockas kring hjälplösheten, väcker sovande vidunder i rasande bärsärk. Inga gränser, inga begränsningar. Och Döden, Döden är inget pris, vilddjuren hatar, rasar, bultar rött och hett. Det är så nära, mina fingrar runt kniven, ben som tar sats och kastar sig ut. Apatin glänser på ytan, men det brinner inuti, inga drömmar står att rädda, kvar är bara sot. Blow me away! Jag är en hejdlös explosion.

Jag kunde stå i ringen och flina hånfullt efter att ha blivit träffad, spotta blod. Är det där det bästa du har?! Gömma mig bakom såriga knogar och kallt konstatera att ‘ jag är inte rädd för nåt’. Jag kunde ha slagit ihjäl hela världen, stampat, smetat och rullat mig i deras blod. Kanske går jag sönder nu?

Hur länge till? Hur länge? Hur länge? Jag vill så gärna, men jag kan inte säga, jag kan inte säga, jag kan inte be eller önska. Jag behöver ingen, ingen alls. Men jag är så trött, så trött. Så nära, jag är så nära igen.

~ av babyborderline på maj 19, 2010.

6 svar to “Så nära igen”

  1. herregud!
    jag blir så trött på alla er som anser er sjuka! men begå självmord då!!!om allt är så jävligt så gör det ! och kom inte och säg ”jag har faktiskt försökt ” FÖR INTEN MÄNNISKA SOM VERKLIGEN MÅR DÅLIGT ”FÖRSÖKER” BARA BEGÅ SJÄLVMORD! de lyckas !
    jag vet det för jaghar själv haft hjärtstillestånd 3 gånger. så många i Sverige ( inte i andra länder ) med den här problemetiken är som varandra, ser likadana ut och är otroligt beroende av att synas !
    de är villiga att göra vad som helst. och visst det behöver ni säkert också hjälp för!men herregud ! finns det inga mer ”inåtvända ” borderline personer här i sverige ? som vägrar spy ur allt sitt helvete, jag önskar nästan jag kunde eller hade kunnat det, då skulle juj det mesta lösas!
    ni som är utåtagerande bpd -are begår sällan självmord, ni klarar er, ni är bara så jävla egoistiska då allt handlar om er själva, som oss alla borderline, tvångsyndrom, ätstörningar, missbruk, youname it !
    idioter är vi ! och ni ännu mer! vi tänker bara på oss själva och på hur ”Jävligt VI HAR DET ” stackars oss,
    men vad fan! gå och dö då!!!?!?!?!?! eller ändra din livskvalite!
    säg inte att det ”Inte är så lätt” för det är det fan i mig visst det !.
    tro mig.
    hej på dig !
    hoppas du lyckas ta livet av dig om det är det du vill. om inte annars hoppas du söker rätt hjälp, och inte fastnar i din diagnos för att de tär”skönt och lättare ” att vara där.

  2. Jag känner så fruktansvärt väl igen mig i dina ord, i kampen du beskriver. Här kommer jag fortsätta läsa!

    All styrka önskar jag dig.

    Varm kram!

  3. Låt inte ångesten och plågoandarna vinna, oavsett hur vidrigt drypande självhatet visar sig! Håll ut! Jag tror på dig!

  4. du är inte ensam, har haft diagnosen i snart ett år.

  5. Kära vän! Gud vad jag ryser av obehag när jag läste hat – kommentaren. Hur tacklar du dessa hatfyllda kommentarer????? Hoppas att du inte åt dig av dessa sjuka människor. Deras ord är inte sanningen , hoppas att du förstår det!!!! Massa kärlek och kramar, Anna

  6. Skulle stå ” hoppas att du inte tar åt dig…” Kramar, Anna

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: