Welcome to Borderline City!

Allting är likadant. Ensamheten skändar och pryglar mina tankar, hånar, skrockar förnöjt. Bakom bröstet bultar ångesten trångt, kvider i kraftlöshet. Alla dom andra, vart är alla dom andra? Ser ni inte hur jag skriker? Hör ni inte att mina artärer brister? Jag är ett dödsfall på ben, en spillra av ett berått mord.

Jag måste fly, bort, bort, bort. Först vanvettigt, irrationellt, sedan avmattat, liknöjt. Jag vill hänga upp min lycka runt någon annans hals, jag vill hänga en snara om min egen. Någon måste ge mig ett värde NU. Se mig, annars är hela min existens bortslösad. Så nära igen, alltid så nära kanten. Förgängelsens hägring i öknen, en oas av palmer med vissna blad.

Knäna mot bröstet, tänder i en underarm. Vem tröstar nu? Vem kan rädda den som har gett upp? Ingenstans finns det någonstans att gå när benen är trötta och vägen är för lång. Avskild, övergivnast, biter ihop tills emaljen skavs bort. Kvar är bara ett rostigt stålskelett som vingligt knogar med att bära upp mina livslögner på skammens bara axlar. Jag har inte tillåtelse att behöva någonting. Men någon måste ju vara där, om jag ska våga släppa ut allting som varit instängt så länge.

Så benso annars rakblad. Oskyddad i otrygghet. Men man får INTE begära så mycket av sin omgivning, dom orkar inte, man kan inte förvänta sig att dom ska orka. Jag har ingen omgivning, ingen som orkar. Ett skadat barn som aldrig växt upp, en trapetskonstnär utan skyddsnät i en sågspånsmanegé. Inte ensam i natt, snälla. Men ingen har förärats tillitens nyckelskåp, under täcket väntar ingen varm ryggrad mot kinden.

Och ursinnet flockas kring hjälplösheten, väcker sovande vidunder i rasande bärsärk. Inga gränser, inga begränsningar. Och Döden, Döden är inget pris, vilddjuren hatar, rasar, bultar rött och hett. Det är så nära, mina fingrar runt kniven, ben som tar sats och kastar sig ut. Apatin glänser på ytan, men det brinner inuti, inga drömmar står att rädda, kvar är bara sot. Blow me away! Jag är en hejdlös explosion.

Jag kunde stå i ringen och flina hånfullt efter att ha blivit träffad, spotta blod. Är det där det bästa du har?! Gömma mig bakom såriga knogar och kallt konstatera att ‘ jag är inte rädd för nåt’. Jag kunde ha slagit ihjäl hela världen, stampat, smetat och rullat mig i deras blod. Kanske går jag sönder nu?

Hur länge till? Hur länge? Hur länge? Jag vill så gärna, men jag kan inte säga, jag kan inte säga, jag kan inte be eller önska. Jag behöver ingen, ingen alls. Men jag är så trött, så trött. Så nära, jag är så nära igen.

~ av S på maj 19, 2010.

Publicerat i (Aldrig Mer) Min Alkoholist, Ångest, Bipolärt, Co-dependent, Jag är inte upprörd, jag är förbannad!, Living on the borderline, Post traumatic
Etiketter: behov, ensam, ensamhet, flykt, ilska, raseri, Självmord, självmordsplanering, självmordstankar