Vingklippta känslor
Tycker ingen om mig? Ingen tycker om mig.
Liten nu. Svag, bara pupiller och salt. Genomskinlig, uppenbar, sorgen, sorgen för fan. En sköldpadda på rygg, jag står inte ut, inga jävla sköldpaddor på rygg. Jag låtsas att jag sörjer hjälplösheten, egentligen sörjer jag mig själv. På avstånd, bort. Bara ett barn, en jävla unge, ofärdig individ stelnad i ovuxenheten. Förälder, var är min förälder? Blås på mig nu, blås sorgen bort. Låt mig få rida på axlar, håll mig nära, hudvärme, intillhet, våta kinder mot manchesterbyxben. Nu, det är nu jag är sårbar. Sorgen som vill ut, klöser mot cellvävnad och senor, men ingen som kan ta emot, fånga upp, hjälpa att hålla.
Ljudlös förtvivlan, förvridna läppar i en ordlös grimas. Det är så mycket, som om överfullt. Skvalp, skvalp i tråget med ledsna hundögon inuti bröstet. Men ingenstans är trygg, överallt utsattheten, we always keep our backs to the wall, jag vågar inte. Outtalade tankar, bakbundna ord och vingklippta känslor. Dom vill flyga nu. Men jag vet bara inte hur.
~ av S på juni 20, 2010.
Publicerat i Försoning
Etiketter: barndom, bortträngning, förnekelse, flykt, smärta, sorg, uppväxt
Welcome to Borderline City! 
Jag tycker om dig, jag bryr mig om dig.
Hur hemsk Han än är, hur OND Han än är, så fanns det en tid då han älskade dig mer än allt annat eller hur? Det där säger ju inget om honom, för han är så trasig så han inte vet hur man älskar rätt, MEN du har betytt ALLT för någon. Du är älskvärd, du kan älskas. Men nu blev du älskad av en människa som inte vet hur man gör. Men en vacker dag kommer du betyda lika mycket och mer för en person och han kommer inte använda din lojalitet emot dig, du kommer hitta din prins, jag är nästan säker på det. Men tills du hittar din kärlek så har du en vän här som är på din sida, fastän jag själv är förstörd och inte har så mycket vettigt o säga..
Kram!
Förstår att det kan vara svårt att se man inte är ensam, att man inte är oälskad när man är fångad bakom grumligt glas, där de enda man kan höra är ens egna svarta tankar och där det känns som att man dras ner i en malström av sorg och förtvivlan. Men du är inte ensam, du har medmänniskor runtomkring dig som vill dig väl, som älskar dig. Men det viktigaste är ändå att du inser ditt egna värde, att du är värdefull, älskvärd, att du förtjänar så mycket mer än all sorg, ångest, förtvivlan och tomhet som tynger ner dig. För det viktiga är inte värdet andra ger dig, det viktiga är värdet du ger dig själv. Och du måste tro att du en dag kommer möta någon bättre, någon som du kan känna dig trygg och älskad hos som inte behandlar dig illa. Någon som inte kan laga de trasiga inom dig, det kan bara du själv göra, men som du kan känna dig hel med. Det kanske inte finns någon som kommer förstå dig och dina känslor helt ut, men som trots det ändå försöker förstå och vill lyssna. Du måste vänta ut och slå emot allt det outhärdliga då du är värd så mycket mer. Att fly är aldrig en lösning, vi kan inte fly från oss själva och våra känslor. Det bästa är att stanna. Det svarta och svåra kommer alltid vara en del av våra liv, det går inte att komma undan – livet som utopi existerar inte. Men det svarta får inte ta överhand och skölja bort allt det lyckliga och goda som kan om du tillåter det, finnas i ditt liv och fylla dig med glädje och livslust.
HÅller med ovanstående talare..vill bara göra ett tillägg med en stor varm kram till dig. Hoppas allt löser sig snart så du får må bra snart igen! ❤