Avgiftningen är inte slut

Mycket vatten tvingar sig under broarna, som en vårflod rasar allt fram medan jag är staty på samma fläck. Jag orkar knappt skriva, vill inte studera sanningen som lurar bakom på-låtsasheten, mäktar inte med att stirra in i ärlighetens klara ögon. Här får jag inte ljuga eller frisera kanterna på det som ryms inuti, det är mot reglerna; att aldrig, aldrig missbruka orden som stumt formuleras och placeras på skärmen. Att aldrig förorena det rena, klara med smutsig förljugenhet. Hellre låter jag mina fingrar vara stilla, tysta medan förnekelsen och självbedrägeriet smyger ljudlöst bland.

Men ändå, sanningen måste likafullt förtäras, förvällas, förkunnas. Den smyger sig igenom maskorna när man tittar bort, spottas i ansiktet tills dess att man hör. Den gör ont, sliter skinnet av själen och lämnar hjärtat bart, tillåter inte bestridanden, beviljar inte ögon att begravas i sand. Så jag ser, jag ser, sandkorn i ögonvrån men jag ser ibland. Därborta, bortom nu, dit ser jag ibland. Men ändå, också munnen full av grus, framstupa i förljugenheten, simmar hundsim i all kletig realitet. Det gör så ont. Man träffas av en hagelsvärm i benet, fosterställning bakom dörren och gråten, gråten som vill ut, men är orkeslös när ingen famn som kan hålla hårt finns i närheten. Hans famn.

Så många dagar när jag står upp fint och skrattar på alla dom rätta ställena. Så många dagar när himlen är nära, blå luft mellan fingrar och obeständighetens diffusa känsla av volym och djup. Men alltid sen, som om glömt och utsuddat, Hans förbrytelser finns inte mer, svävar bort i skira gasmoln av ånga och damm. Jag får inte gå dit. Men jag vill gå, jag vill. Tänk om Han har glömt bort, att jag älskade Honom, tänk om Han inte vet. Hans bröst, Hans armar kring min hals, hjärtslag mot trumhinnan, bandet som vi knöt ihop. Aldrig mer, tryggheten som en illusion, Hans skäggstubb mot min panna, lukten av sotigt och diesel, lukten av sånt som är tryggt. Han var inte bara elak, Han var så mycket mer.

Kanske är det det här som är sorgen? Det tunga, otympliga, som inuti men utanpå, saktar ned tiden en stund, spelar smärtsamheten i slow motion. Och på jobbet, bredvid stämpelurets kontroll möter jag Hans bortvända blick med blodet rinnande ur örat, men Han möter aldrig min. Och jag förstår, det gör jag verkligen, så jag tvingar mig inte på, jag får inte, inte, inte, jag vänder om och ylar sorgset bakom nollställdheten, det sitter en tagg i mitt förbannande hjärta. Men Han gör allting så skört och bräckligt, en närvaro som rubbar jämvikten. Inte längre min domare över livet och döden, men väl minnen av någonting som aldrig hann gro klart, en oavslutad ofärdighet, som om vägen bara tog slut. Men jag vill ju inte dit igen. Men det gör ju så ont. Alltjämt.

Det här är inte fri, avgiftningen är inte slut.