‘Kom igen nu, dö, dö, dö!’
Har förfinat mitt flyktbeteende å det grövsta, jag duperar numer mig själv lika övertygande som alkoholisten vilken enträget hävdar att han kan sluta dricka precis när han vill. Tror man att man äntligen har lyckats att reducera ett av de lömska flyktbeteendena så har det istället endast återuppstått i en annan förvillande skepnad- i vilken det kan operera ostört ännu en tid innan man hinner avslöja bluffen. En never ending katt-och-råtta-lek i psykets djupaste labyrinter.
Och man har så många bra och till synes icke-ifrågasättbara motiveringar till varje flykt; jag måste jobba 12 timmar varje dag, jag behöver ju verkligen pengarna. Jag kan inte säga nej, jag måste ställa upp nu när jag är provanställd. Jag har ju ändå inget annat för mig, jag kan lika gärna jobba. Jag tycker faktiskt att det är roligt att jobba… Och helgen, det heliga veckoslutet för var löntagare, är uteslutande en enda utdragen transportsträcka tills dess att tiden behagar att slå måndag, så att jag kan dränka mig i arbetsuppgifter- tilldelade såväl som oombedda- med hela min uppmärksamhet och vild frenesi. Förnekelse, bortträngning, rationalisering, förskjutning, isolering, undertryckande, intellektualisering, affektisolering, splitting… Freud hade varit stolt över mig.
Men under helgen, den oändligt vidsträckta öken som breder ut sig så fort jag stämplar ut på fredagseftermiddagen, då finns inte längre min nya favoritflykt att tillgå. Skyddsrustningen faller i bitar, i hjärnan släpps allting tyglat loss, mindfuck, mindblow, craziness. Smärtan måste paralyseras, sövas ned annars blir jag till en stenstod i krampaktig fosterställning, kinden klämd mot nedsnorad trasmatta. Kroppens innehåll är inte längre vatten och kött utan tycks ha förvandlats till Osmium, det ‘tyngsta’ grundämnet med en densitet på lite över 22 g/cm^3. Jag kan inte röra mig, kan inte nån köra över mig med en ångvält?
Som en oljetank, eller annat tryckkärl, blir det minsta lilla hålighet i konstruktionen så blir det god natt, då smäller det i fina färger och med imponerande ljudeffekter. Jag måste täta mina hål, jag läcker- som pyspunka, inget får smita ut, för då är undergång och detonation garanterad. Inget får veta, ingen får se. En vecka till bara, en dag, en timme, sen, sen då kanske någon ser och bryr sig, kanske starka armar bär mig bort till tryggheten där man slipper kämpa så hårt, kanske någon myndighetskvalificerad kommunalanställd slår katastrofen med häpnad och makes a difference. Eller så kanske någon oombedd medmänniska vågar möta min blick tillräckligt länge för att möta skammen och skulden och höra desperationen som hest ylar hjälp mig, kanske budskapet mellan raderna äntligen dammas av och förstås.
Eller så fortsätter jag mitt ljuvliga självbedrägeri. Rösten i bröstet är så övertygande, nästan som om Han flyttat in där och styr mig även när jag är ensam. Jag kan inte vänta på att någon ska rädda mig, ingen annan kan ta hand om mig än jag själv. Jag är ensam ansvarig för mitt liv, hur svårt är det att bita samman och börja skärpa sig?! Aww, skammen, i solar plexus, i halsen, andas, andas. För fan, Sara du är vuxen nu, VUXEN, sluta grina, sluta tyck synd om dig själv din patetiska nolla. Tänk på barnen i Afrika, AFRIKA, hallå, svält, och du då, du har tak över huvudet, ett jobb, en bil. Håll käften, håll käften, sluta, snälla, sluta.
Det är du ensam mot världen, haja det nu, looser, patetiska horfitta, ditt äckel, din vidriga idiot, ingen kan tycka om dig, du får vara ensam hela livet, fattar du inte det, du är så äcklig och ful och fet, kom igen, skär bort lite av dina äckliga love-handels med mattkniven, kom igen, eller åtminstone, ‘rispa’ dig med rakblad. Haha, inte ens din doktor tyckte att du kunde skära upp huden ordentligt, fegis. Men, för fan, det är ju ett ärr på 10 cm, 1,5 cm brett? Jag har hela smalbenet fyllt med ärr från fotknöl till vaden, hela höften? Men du såg ju vad som stod i journalen, ‘pat. har rispat sig’, eller hur, så bättre kan du, djupare. Eller i pannan, ‘hora’ i pannan, kom igen nu. Andas, andas, tänk inte, andas, nej, sluta, andas, nej, sluta, nej. Haha, vet du om att alla tycker att du är till besvär, du kan inte tro att någon ska ha tid för dig, att du är värdefull. Trodde du det? Haha, stackars patetiska lilla själviska horunge, seså dunka huvudet i väggen nu, det kan du ju så bra. Eller ännu bättre, hoppa från balkongen, eller ät alla mediciner, alla på en gång, se bara till att ta antihistamin innan så att du inte spyr upp allt så kommer världen att bli en jävligt mycket bättre plats imorgon. Men, det gör så ont, jag kan inte andas, det är inte meningen, förlåt. DET ÄR INTE SYND OM DIG! Det är alla andra som tvingas umgås med dig som lider, du bara förstör, trampar ned. Du är en egoist med storhetsvansinne som tror att världen kretsar kring dig! Du, du, du! Kom igen nu, dö, dö, dö!
Welcome to Borderline City! 
Jag önskar att jag hade orden för att åtminstone för stunden kunna minska all smärta, att jag hade något att säga som skulle få dig att förstå att livet inte alltid kommer vara ett helvete. Det kommer bli bättre. Kanske inte nu, kanske inte om något år men det kommer bli bättre även om det tar tid. All ångest och smärta kommer försvinna, kanske inte helt men åtminstone stundtals vilket kommer fylla dig med lugn och styrka att kunna tackla de djupa fallen bättre. Det finns alltid en framtid, en bättre. Jag vet att det är svårt att försöka övertyga någon att fortsätta leva, att fortsätta försöka, att det är värt det men jag vill ändå att du ska förstå att allt det svarta kommer inte för alltid att härbärgera dig med all sin tyngd. Det goda kommer segra över det onda.
Hur kan någon skriva så vackert? Det känns i hjärtat, speciellt när jag läser den sista biten. Ge inte upp.
God jag måste träffa dig i verkliga livet. Jag tror vi kanske är dubbelgångare i känslor. Jävligt bra inlägg du gjorde hos mig förresten ❤ respekt. glöm inte att du e bäst i att bara vara du, man behöver åstadkomma så mycket, folk gör egentligen inte det, det bara verkar så. många kramar
Du har inte uppdaterat på länge. En jävligt dum fråga, jag vet, men vet inte hur jag ska formulera mig. Hur mår du?
Kram