Life ain’t that good that it’s worth dying for, But baby I’ll always take a bullet for you.
Jag är trött på att springa nu. Allt bara RASAR, i min skalle, aj liksom. I crawl my way back to ett tillstånd av existentialistiskt zero; att jag inte har FATTAT. För nej, jag hade inte fattat alls, nope, nopnopnop. Lalalalalala, baaaaaaa, jag hööööör inte. Nej det kan inte vara sant, nej, det är inte sant, det är ett missförstånd. Nej jag vägrar att tro, VÄGRAR, nej, nejnejnej det kan inte vara så, det skulle jag ha märkt.
Men för helvete, ÄR JAG SJUK? JAG ÄR JU SJUUUK! Varför har ingen sagt NÅT? Som jävlas cancer i själen, som lurar, bidar tid tills nästa skov. NÄÄÄÄÄÄÄÄH! Inte JAG, inte jaaaaaaaag! Jag är inte den jag försökte inbilla mig att jag var, jag är en fyrkantig boll som jag försökt pressa sönder mot ett vanligt runt normalt hål. Har sett fel hela tiden, precis alltid jämt, med solglasögon i ett svar rumt. För det handlade ju aldrig om mig, eller jo, hjärnan visste nog men hjärtat, hjärtat hade låst dörren och kastat nyckeln åt helvete.
Jag förstod aldrig, att mina diagnoser och sjukdomar, dom handlade om MIG. Att jag begåvats med livslånga handikapp som kommer att vara en del mig tills jag dör, att det finns begränsningar som jag bör ta hänsyn till för att kunna leva ett fullgott liv, att jag inte är som andra- och aldrig kommer att bli. Jag är rullstolsburen, utan ben, som på något sätt har missat att jag har inga fötter längre. Och hjärnan, den har nickat medkännande och tagit till sig allt, läst på om allt, strukturerat allt medan hjärtat höll för öronen och skrek: NEEEEJ INTE JAG!
Och jag förstod inte, jag förstod inte, hur kom det sig att jag via socialtjänsten fick en kontaktperson?! Jag måste ha lurat dom ganska bra, tänkte jag, för jag behöver ju egentligen ingen kontaktperson, jag skulle ju kunna vara kontaktperson åt någon psykiskt skadad stackare själv. Och varför pratar min terapeut om utredning om nedsatt arbetsförmåga? Alltså, jag jobbar ju utan problem 16 h/dag när jag mår bra, dessutom kan inte jag ha nedsatt arbetsförmåga, jag är ju normal. Jag borde ha anat något, att det kanske bara var i mina egna ögon som jag framstod ‘precis som alla andra’.
Jag var så säker. Ända tills igår. Att jag egentligen bara var normal, bara med lite trassel här och var, vilket rätt medicinering säkert kunde råda bot på. Jag har ju alltid varit normal. Under hela uppväxten var jag ju helt normal, följde både längd och viktkurva, om än kurvan var för en treåring och jag var sju, men ändå helt och fullt fysisk frisk och normal. Kanske bara lite mer av allt, lite argare, lite vildare, lite mer krävande, men ändå helt normalt för vissa barn ju.
Jag har aldrig varit som dom andra, dom riktigt sjuka, dom det är synd om (MIG ÄR DET INTE SYND OM!). Och hela tiden, hjärnan som nickade och log artigt, och provade nya psykologer och mediciner. Hjärtat som flyttade in och ut på psyket, skar huden i bitar och skrek, skrek, skrek som ett förtvivlat djur. (Svaret heter taaalpedagog; lär tidigt ditt psykiskt sjuka barn att skrika rätt så att inga stämbanden tar skada, såvida du inte kan få tyst på barnet på andra sätt.) Och så fort jag blev utsläppt, poff, allting precis som innan, jag var fortfarande normal.
Well I’ve heard that the devil is walking around, I sold my soul way down in the dirt. Lättare självskadebeteenden och ett förivrat självmordsförsök stegrades till vanvettig panik inför verkliga, och inbillade, separationer. Ofta med döden som sista utväg, vad som helst som kunde göra så att den känslan, den jag absolut inte kunde hantera, fick fäste i kroppen. Dricka WC-rent? Javisst, om det dödar så. Är jag på tillräckligt hög höjd för att hoppa? Vart kan man närmast bli överkörd här? Och för att säkra mig om att Pojkvän För Tillfället inte skulle lämna mig hastigt och plötsligt, tvekade jag aldrig att i desperation och förtvivlan gömma en av hans skor i mickron eller ta hans plånbok i pant. Men allt det, åtminstone det som syntes utåt, det var fortfarande normalt. Tonårsidéer, tonårshumör, tonårstrots.
Men fastän tonåren passerade så försvann inte det ytterst normala tonårshumöret, och jag tvekade aldrig att ta tillfället i akt. Helt normal och livsfarlig lyckades jag, i desperationens kaos: förlora en kompis som jag, av misstag i vildsint ångest, hotade med kniv (bara för att visa hur arg jag var), skära upp halva underarmen med ett rakblad (”SÅ HÄR ont gör det i MIG”), väcka massivt hat från Pojkvän För Tillfället’s föräldrar, få hela Pojkvän För Tillfället’s släkt att avsky mig, tillfoga mig själv en mängd skador såsom bitmärken, bulor, blåögon, blåmärken, brännmärken, skärsår…, vid x antal tillfällen mordhota och vara ytterst nära att misshandla min mamma, missa en stor del av trean på gymnasiet pga den fullt normala turbulensen kring min person(och sedan ändå gå ut skolan med ett betyg som bestod av enbart VG:n och MVG:n). Och sen, student, vit mössa och så jävla normal.
Going out on the street again with open arms and fists. Och sen då, vanligheten, högskola, idrottslärare, tävla, träna, plugga, sova, träna, tävla, plugga. Jag behövde inte droger för att nå mina rus då, det räckte med rent adrenalin eller att få vara riktigt jävla duktig aka mycket bättre än alla andra. Men jag minns en av psykologerna, hon som sa att ‘din mamma, hon är ingen bra mamma’. Men jag kunde inte ta in det, för jag var ju så upptagen med att låtsas vara normal och är man normal så har man en bra mamma. Jag trodde verkligen då att jag hade en bra och normal mamma, och att det var jag som förstörde allting genom att vara otacksam och bara fel (men på ett normalt sätt, såklart).
När jag gick mitt tredje år på högskolan och hade fullt upp med mitt normala liv (äntligen egen lägenhet, massor med vänner som vanligt, träna och bli bäst, mina fina högskolestudier) så uppstod en situation där jag inte orkade hålla masken längre; jag föll och blev liggande. Förstås hade det att göra med en sån där bottenlös separationsklyfta som till varje pris skall undvikas, och jag hamnade på en låst avdelning med galler framför fönstren. Inte ens min favoritdrog att träna och bli bäst kunde locka mig att komma ut under täcket, och efter att ha anfallit en (arrogant jävla) läkare gjordes en psykiatrisk utredning, med utslag: ‘Borderline Personlighetsstörning’.
Och ha, jag var inte fel, jag var SJUK! Ungefär som ett benbrott, tror jag att mitt undermedvetna nöjt resonerade. Även normala människor kan ju faktiskt bryta benet eller få lite borderline liksom. Så jag läste på, jag läste allt och lite extra, och fan det stämde ju, men kan det verkligen…? Jo, ja, jag HAR nog brutit benet, det har jag. (Det kan ju hända precis vem som helst!) Varvid jag fick mediciner och massor med terapi och löften om ännu mer terapi, och sen då skulle jag få tillbaka mitt normala liv. Normalt sjuk gick jag alltså i terapi två dagar i veckan och åt mitt ordinerade psykofarmaka och övade allt jag orkade på att bli normalt frisk igen.
Jag krängde alltså på mig min normala mask och mitt ordinära skal igen, precis så som bara vi borderline-begåvade kan klara av. Och jag, ja, jag gick ju ut ur terapin med högsta betyg (vad då, var det inte en tävling?!) och accepterade att leva med att äta stämningshöjande medicin, ”kanske resten av livet”, mot att mitt brutna ben nu hade läkt. Äntligen hade jag ju förstått vad som varit fel så länge, jag hade varit sjuk, men nu hade jag blivit frisk. Det fanns inget annat sätt att se på det, jag var så jävla grym på att förneka verkligheten att inget hade kunnat få mig att tänka om.
Sedermera återvände jag aldrig till lärarutbildningen, jag tror att jag var rädd för att inte klara av den höga ribba jag hade satt åt mig själv, men jag fixade ett jobb och gick in för det med liv och lem. Alltmedan jag hade normala, jättevilda, fester med mina normala kompisar och gjorde normala saker. Och ibland har man tur, jag träffade En Normal Kille, ingen Tillfällig Pojkvän, utan en jordnära stabil modell med massor av tålamod. Vis av alla terapitimmar varnade jag honom givetvis för att jag var sjuk ibland, men jävligt normal för övrigt, och han accepterade och lyssnade.
Jag tror att han fick utstå en hel del, för jag var ju inte så normal fastän jag inte själv visste om det. Nu i efterhand så beundrar jag hans tålamod och välvilja, för han hade plötsligt fått en flickvän var helt ovetande om att hon kanske inte var precis som alla andra, och därför hade vissa särskilda behov. Hans nya flickvän hade heller inte en aning om hur det var att ha ett sunt förhållande, i avsaknad av ofrivilligt mickrade skor och mystiska tolkningar av alla ord som sägs eller skrivs. Men han accepterade hela paketet, med snöre och allt, och alltid, alltid när jag behövde honom så fanns han där, eller förklarade väldigt enkelt och logiskt varför han inte gjorde det. Han tillät mig aldrig att göra om honom till någon ny favoritdrog, det var ett förhållande utan beroenden, men säkerligen med massor av andra brister.
Tyvärr så hanterade han mig och min speciellhet så jävla bra att jag fortfarande inte fattade någonting. Förnekelsen hade fritt svängrum, och jag kände mig friskare än någonsin (inte för att jag varit sjuk) vilket jag nog också var. Dock hade jag mycket skickligt helt lyckas glömma att jag någonsin mått inte bra. När förhållandet tog slut mådde jag så sagolikt bra ändå att jag tog alla pengarna jag hade och försvann till Thailand, helt ensam, i två månader. Solbränd och normal kom jag hem och snubblade in i famnen på någon som var nästan lika briljant som jag på att förneka verkligheten och dess företeelser. Vi ljög varandra gula och blå båda två, undermedvetet, och tävlade i att övertyga varandra att så var fallet. Eller nej, jag ljög ju bara för mig själv, och Han, ja Han ljög för oss båda. Jag berättade ju att jag var sjuk såklart, men kan det ha varit svårt att tro mig när det bara var mina ord som pratade om sjukdom, medan hjärtat skrek nejnejnej som vanligt.
Men allt sånt kanske är oviktigt nu. Jag vet inte. Jag vet bara att han var min mamma upp i dagen, och att jag kom tillbaka till den miljö där man kallar det sjuka för normalt och tvärtom. Vi var två skadade barn som aldrig hade sett någonting utanför oss själva. Allt som vi hade upplevt som barn blev till norm på måttstickan som vi använde för att mäta verkligheten med. Och där satt vi, hjälplöst hopklistrade med varandra, och jag blev så sjuk. Men det sjuka var ju numera normalt, eller hur var det, men inte ens då kunde jag se sambandet. Jag var normal, men fel. Om jag bara inte var så fel så… Och tilltrots diagnoserna jag tillskansade mig på löpande band, (hej bipolär sjukdom, hej ADHD!) så vägrade jag att släppa greppet om förnekelsen. Den enda skillnaden var att jag fick så jävla mycket att förneka helt plötsligt. (Nej, Han är inte dum mot mig, nej Han dricker inte, nej jag mår bra, nej livet ska vara såhär, nej det är mitt fel, nej jag är fel, nej jag är lycklig nu…)
Men jag har ändå alltid trott på något sätt, att mina begåvningar/begränsningar dom skulle försvinna, poff, borta. Att jag skulle bli normal igen, bara det sjuka fick vara sjuk klart. Jag förstod aldrig att det är kroniskt, oåterkalleligt, för faaaan jag trodde att benet var brutet, inte amputerat ffs. Nu är jag chockad av dels upptäckten, dels hur jag har kunnat förneka flodhästjäveln som uppenbarligen har stått på mina tår ända tills nu, och jag har ingenting märkt.
Nog med blottande för ikväll. Nu vill jag gömma mig under skalet och hålla för öronen och lalalalala.
(Och nej, jag kan inte acceptera ännu, JAG ÄR INTE SJUUUUUUK!)
Publicerat i (Hypo)Maniac, Att leva ett liv inte vinna ett krig?, Bipolärt, Living on the borderline, Post traumatic, Self esteem
Etiketter: acceptera, ADHD, bipolär, bippo, Borderline, BPS, diagnos, insikt, kronisk, Psykisk sjukdom
Welcome to Borderline City! 