Odödlig igen
Jaha, då var man odödlig igen.
På toppen av världen med vinden som blåser i håret, ingenting är omöjligt och livet är stort. En våryster nallebjörn som tumlar ut ur idet i sommarsolen till den värld som varit frusen hela långa vintern. Min kamera har fått ett sprillans nytt objektiv och hastigt bytt ut grått mot färg, och jag vill fota allting. Men det är ingen läskigt spretig tripp där avgrunden är nära och skuggorna har tänder, nej nu flyger jag en meter ovanför marken och fnissar, övertygad om att allt jag vill nå finns inom räckhåll. Idag är jag Bamse, godmodig och tillfreds men ändå ruskigt stark. Och allting är samlat och böljande, mjukt men klart, jag får ihop alla tankar, mina ord trängs inte i munnen, projekten jag påbörjar blir avslutade, allting är ett enda långt flyt.
Men jag fattar, jag kan landa var som helst, när som helst kan galenskapen ta överhanden och dränka mig i sitt gap, men whatever, fuck that! Äntligen har min mjukvara blivit färdiguppdaterad; Sara 2.0 släpps i handeln idag, och innan alla buggar blir upptäckta ska jag fan njuta av odödligheten. Jag tar hundra egobilder och alla blir bra, fan jag är snygg, snygg, snygg och inte alls ful. Det är helt sjukt, fast på ett bra sätt. Det finns inga moln på min himmel nu, bara rymd och tyngdlöshet. Orden skriver sig själva och allting som nyss var halvtråkigt är så jävla lätt; jag ringer alla telefonsamtal utan att hitta på undanflykter, betalar räkningarna som om ingen ångest fanns och kommer så otroligt bra överens med dammsugaren.
Så jag öppnar hjärtat och tackar och tar emot. Världen snurrar precis lagom snabbt och jag är mitt bästa jag. Ingen syntetisk drog kan någonsin övervinna det icke-rus jag skvalpar runt i nu, och hopplösheten har ju försvunnit långt bortom horisonten. Och visst, nog bottnar euforin i min kategoriserade sjukhet, men för fan, jag har en sjukdom som får mig att känna mig friskare än någonsin ibland… Är inte livet ganska konstigt?!
Welcome to Borderline City! 
Vad skönt med lite känsla av eufori och odödlighet ! =)
Hej! oj vilken härlig blogg jag hamnade på! Tack för dina ord,känner precis vad du menar,och tror mig förstå. Jag lever väldigt nära en som har samma diagnos och så skönt att se att man inte är ensam. DBT har varit till stor nytta för oss…!! Sköt om dig!
mvh Rob