Welcome to Borderline City!

Är jag fortfarande inte sjuk? Jag vet inte, jag vet inte. Och omkring, överallt, på alla ställen, där hopas dom. Orden, dom samlas på hög, på papperslappar, på baksidor från lönebesked, i tidningen, i handflatan, i textdokument, som aldrig ivägskickade sms… Tankefragment, intellektuella dammkorn, förnekelsens glassplitter som skär upp pulsådror och dränker en i blod och blindhet om man inte vaktar sina steg. Jag vill inte ljuga mer.

Men hur går jag vidare? Klafsa mig genom sorgens faser, mot acceptansen och ljuset. Hur? I chockfasen, som är själens försvar mot smärtan, där hjärnan kopplat på alla tänkbara försvarsmekanismer och vääägrar tro, där har jag pulsat lääänge. Med händerna trycka mot öronen, lalalala. Och nu stretar jag i reaktionsfasen, varför, varför, VARFÖÖÖR? Faktan som fått en verbal och mental betydelse leder till utbrott av invärtes slagsmål huruvida nyfunna insikter skall förkastas eller ej. Och Lilla Ego, han vill bara flyyy, hur som helst, när som helst, med hjälp av vad som helst. En gungbräda som guppar upp och ner, upp och ner, medan jag spottar Förnekelsen i ansiktet och blir dragen i håret tillbaka.

Och sen då? Det finns två faser kvar, men inte nu. Jag är inte där ännu. Jag ligger i sandlådan och biter alla som kommer nära hårt genom tyg av bävernylon. Hjälplöst, vildsint, övergiven. Försöker hålla tillbaka kapitulationen, har ännu inte bestämt om jag vågar vinna över Förnekelsen och ge upp dom sista flyktvägarna. Jag vill så gärna men jag är ju så rädd.

Annars är allt overkligt. Som en billig film med olyckligt slut. Ångesten får stå på ‘hold’ under helgen, då glittrar jag på borden på krogen. Skalet på, sätter på mitt vackra ansikte och låtsas vara den jag tror att alla vill att jag ska vara. Knyter kontakter, kramar om, svarar vasst, trampar på, strålar, skrattar, dansar, njuter, flinar bort avundsjuka blickar som fastnar på min rygg, blir uppraggad, glänser, skuttar, ler. Och sen, på söndagkväll, exploderar discokulan med en smäll och ångesten singlar ner som första-snön-flingor i mitt hår.

Skammen över allt jag gjort och inte gjort (jag har gjort fel? Har jag? Har jag?), skammen över lyckligheten, rädslan för att få stå till svars, fastän Han inte längre sitter juryn är jag rädd för Hans dom, den som jag numera själv kan utslå. Konsekvens och straff. Och jag tar mitt straff, oja. Svettig på golvet med darrande ben och paniken i ögonvitorna. Simmar, crawlar på linoleummattan, ryckningarna under huden, vanvettigheten, måste springa till längre bort. Vill bota, hela, men vågar inte hålla i dom tunna bladen av stål, jag litar inte på mig själv något mer. Vill inte heller bedöva bort med slow motion-medicin, eller röka mig tom och dum, det kommer ju alltid tillbaka. Vill att det ska sluta ändå. Bara vara tyst. Låta mig vara lycklig ifred. Tyst, nu tyst, snälla?

Och allt det andra, det som jag inte ens orkar tänka nu. Tryggheten? Kärleken? Ovissheten? Den medicinska hjälpen som är obefintlig? Rädslan för att vara helt ensam? Han, Han, Han? Och Hund, min Hund? Det som smyger sig förbi, som skuggor längs tapeten medan jag pressar händerna mot öronen mot gråtskriker mina desperata lalala.

~ av S på september 28, 2010.

Publicerat i Att leva ett liv inte vinna ett krig?, Ångest, Bipolärt, Co-dependent, Living on the borderline, Post traumatic
Etiketter: Ångest, chockfasen, förnekelse, panikångest, reaktionsfasen, Självskadebeteende, Sorgens faser