”Nej jag är inte sjuk och min pappa är inte död”

Oj, det är inte bara min sjukdom jag har lyckats att förneka. Nej, nej, jag kan ännu bättre. Mycket bättre. Med händerna hårt pressade för öronen och ett oavbrutet lalalala så har jag lyckats att förneka att den enda människa i hela världen som jag någonsin har litat på är borta, försvunnen, icke-längre-existerande, död. Död, död, död. Min familj, mitt allt, navet i universum, min oäkta men ändå den äktaste pappan någonsin. Sedan fyra år tillbaka. Finns inte mer. På något sätt har jag lyckats med att undvika att inse att han kommer aldrig mer tillbaka. Jag skyfflade bara sorgen och smärtan under fåtöljen som vanligt, och satte mig att vänta på att han skulle komma tillbaka. För det skulle han, väl?

Men han ska ju inte det. Aldrig mer. Aldrig någonsin. Jag har bara varit drottningen av förnekelse, det jag alltid har gjort bäst, blundat hårt. Nej jag är inte sjuk och min pappa är inte död. Jag bara smakade på sorgeprocessen, sen tyckte jag att det var bra och vände mig om och gick, med händerna för öronen, lalalala. Men nu dyrkar han upp alla dörrar, bänder upp mina hoptvinnade ögonlock och kastar solen i mitt ansikte. Här är din verklighet! Men jag vill inte veta, jag vill inte se, jag vill stanna kvar i mörkret och låtsas, hyckla, spela teater för mig själv. Ramla runt i en fantasi med sönderfrasade kanter och en dekor som bara jag har valt.

Trots jag vet, jag ser det ju så klart; att han har rätt. Jag har stängt porten om min sorg, barrikaderat, tillslutit, bommat igen, aldrig låtit saknaden ta plats under huden, aldrig berört oåterkalleligheten i saligheten att få sova och aldrig mera vakna. Hur kunde jag blunda så förbannat jävla hårt? Min pappa kommer aldrig mer tillbaka och gör allting bra, fastän att jag behöver honom så mycket ännu. Jag hade ju inte förstått vad begreppet död innebar, jag ville inte förstå, så jag tog en genväg som vanligt. Hoppade över acceptansen och gick direkt på intellektets teoretiska tankemässighet; blinkade bort känslorna i ögonvrån och log, log, log tills mungiporna stelnade i en krampaktig grimas. Vägrade envist att öppna det vita kuvertet som var adresserat till mig, förvägrade att frige känslorna som följer med livet.

Och nu gör det ont, så jävla ont, men åtminstone så vet jag varför. Ångesten är inte längre ångest, den grumliga och diffusa smärtan är för en gångs skull molnfri. Det är kristalliskt och rent, källan till ontet är given, jag kan bara ta emot med hjärtat och för fan gråta. Gråta alla vassa, fördämda, ilskna tårar som fått trängas bakom det stumma skalet. Börja om, ruta ett, chockfasen, slow motion på repeat, oavbrutet. Skydda mig någon, snälla skydda min själ från sanningen!

Men också, en maskros som klättrar upp genom asfaltslandet, hans hand i min, hans ögon som bär min spruckenhet när jag spräcks mot det som är min nya sanning. Som något sprött och vackert som fötts i askan, en fågel fenix som slår upp ögonen på nytt, och han ser mig. Genom förtvivlan och sorgsintheten skymtar jag, det är helt sjukt, hoppfullheten. Det måste vara något fel, det här händer inte, inte mig. Men det händer, ett fucking jävla ”triss-moment”, hans armar som fångar upp när jag faller, och på något sätt så vet jag att jag är hemma nu. Äntligen.

 

Men ändå, jag saknar honom så…

~ av babyborderline på oktober 17, 2010.

2 svar to “”Nej jag är inte sjuk och min pappa är inte död””

  1. Känner igen det där.. jag vet inte om jag har sörjt riktigt än.. känns som att man bara skyfflar bort allt när man börjar o tänka lite smått på vad som hänt!

    Så jag tror att jag förstår dig..

    Saknar dig o våra pappor gör jag iallafall..

    Kram

  2. ohh din kommentar maked my day! tack sötaste finaste i hela världen😀

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: