Welcome to Borderline City!

When I’m walkin’ these streets
And I’m countin’ my steps
And I’m draggin’ my feet
‘Cause I ain’t ready yet
To start all over again
‘Cause every time that I do
I remember you

Allting, det finns ju fortfarande kvar. Alla sinnesslöa känslor som skvalpar omkring inuti blodet; dom bara sover gott om natten numera. Men ibland så vaknar all vansinnigheten till med ett skrik, och jag minns, isklart, knivskarpt.

Out of my life, out of my mind
Out of the tears we can’t deny
We need to swallow all our pride
And leave this mess behind
Out of my head, out of my bed
Out of the dreams we had, they ‘re bad
Tell them it’s me that made you sad
Tell them the fairytale gone bad

Jag kastas tillbaka, hundra, eller ett halvt, år. Som om tiden hade stått still, en skiva som hackat fast i samma spår. Surrealismen, mitt liv i slow motion, en b-films patetiska dramatisering av något viktigt som fallit bort tack vare bleka skådespelar insatser och en ett alltför tunt manus.

When I’m walkin’ these streets
Well, you broke my heart
And I’m countin’ my steps
But it healed alright
And I’m draggin’ my feet
Now we’re far apart
‘Cause I ain’t ready yet
Every once in a while
Right out of the blue
I remember you

Ja, jag har läkt, såren har blivit till små vita streck, ett för varje sorg. Men ändå kan jag inte låta bli, när trasigheten biter i själen klyver jag skinnet ändå, rakbladet mellan fingrarna, blodet på golvet, hjälplösheten sipprar ner på badrumsmattan. Kanske jag aldrig blir hel? Jag vill ju inte söndra, jag vill lappa och laga hålen i hjärtat, men smärtan  den bits och river, så jag måste springa, fly handlöst, hopplöst. När det kommer tillbaka, minnena, avgrunden, ja då tappar jag taget, ramlar, famlar, snubblar omkring i svartheten. På alla fyra, desorienterad, vilsen, förvirrad, inte längre jag, bara ett tomt skal som sluter in ömtåligheten i tomheten.

Another night and I bleed
They all make mistakes and so did we
But we did something we can never turn back right

We can’t cry the pain away
We can’t find a need to stay
There’s no more rabbits in my hat to make things right

Han är kvar inuti, bakom ögonen, i själens tomrum. Fastän Han är så långt borta, knappt ens hörbar för tanken så har jag sparat varenda ord Han sa, gjort dom till mina. Domare och bödel, kniven mot min hals.

Men det som gör mest ont, det är inte min förflutna trasighet, nej det är hoppet om att bli fri. Den önskan som jag har burit, vårdat, skyddat; att få spänna ut vingarna och flyga ut i obundenheten. För jag tappar hoppet, jag blir inte fri, jag sitter bojad i det oförglömliga, i föredettaheten. Hans händer håller om mina anklar, om än bara inuti mitt huvud. Och jag låter mig dras med, ned, påminnas om smärtans obestridighet.

Nya Älskling är inte Han. Lika lite som jag är Älsklings tidigare liv. Ändå trasslar vi in oss i det som inte längre finns. Vi sticker oss på varandras förflutna, gör oss illa på sådant som sedan länge borde ha slutat smärta. Det är ingens fel, men det påminner om allt det som vi har flytt ifrån. Jag vet att vi har en lång väg att gå, jag vet, men ibland så blir det bara så oöverkomligt, för nära, för verkligt. Och jag faller, ned i mitt hål, paralyserad på rygg i en konstig vinkel. Och jag vill att Älskling ska förstå, se i mitt hjärta och tyda ärren som berättar sagan om mitt liv, men han kan inte mitt språk, inte ännu, kanske aldrig någonsin.

Det är så mycket jag inte kan förstå. Naiviteten förblindar, jag vägrar se sådant som är smutsigt. Så jag förstår inte. Jag bara simmar omkring på mitt golv, kippar efter luft, fäktar med armar och ben, vill dö, vill döda. Ilskan som brinner bakom ögonen, men skulden och skammen som hindrar mig från att låta den nå sitt mål. Så istället gör jag det enda jag kan och har lärt mig; jag vänder hatet inåt och hatar allt som är jag. Knytnävarna som aldrig landar någon annanstans än mot mitt eget kött, huvudet i väggen, raseriet och föraktet studsar mellan vägarna men når ändå alltid dess mål.

Och jag skäms ännu mer. Never ending circle. Jag kan inte bryta, jag kan inte göra mig fri, inte då, inte då. Brotta ner mig, älska mig, håll om mig. Jag är bara liten, ett barn i en ondskefull värld. Snälla älska mig ändå.

~ av S på november 28, 2010.

Publicerat i (Aldrig Mer) Min Alkoholist, Ångest, Bipolärt, Jag är inte upprörd, jag är förbannad!, Living on the borderline, Lost love, Post traumatic
Etiketter: (Aldrig Mer) Min Alkoholist, Ångest, ärr, blöda, fairytale gone bad, Fri, i remember you, Minnen, rakblad, rädd, rädsla, sår, självskada, smärta