Min smärta

Springer nu, igen, fastän jag trodde att jag aldrig skulle behöva springa mer. Kniven i strupen, jag blöder ner skinnsoffan med flit. Och andetagen fastnar som liksom på tvären. Fastän allt är så lyckligt, så vackert, för bra för att vara sant. Smärtan tar aldrig slut, trampar sig rakt genom mitt paradis, tar stryptag, tvingar ansiktet ner mot marken. Jag kan inte andas, jag kan inte andas. Det är sjukt, jag vet, jag är sjuk.

Igår läste jag igenom några gamla inlägg jag skrivit här, för ett par år sedan. Oj. Hålet i bröstet, orden, lukten av desperation och hjälplös ensamhet. Det är ju jag. det är mig det handlar om. Varje ord. JAG är huvudpersonen i galenskapen. Allting handlar om mig. Men jag rör inte en min. Intellektet har klippt av känslans navelsträng, kastat bort det som gör ont. Kvar är massa sladdar i ett enda trassel, som slutar i ingenstans. Jag har skurit bort dom, känslorna, karvat loss med någons slöa fickkniv, lämnat kvar minnen som från en tummad bok, men inget mer.

Trodde jag, Lilla Ego, mitt hårdaste skal, att jag var räddad och trygg. Men hur skulle jag kunna veta att smärtan lever sitt eget liv? Att den fortsätter att föröka sig, som hundratusentals mögelsvampar, växer sig starkare och hårdare, under själen, bakom hjärtat. För att sen kallt sticka kniven i lungan, punktera lyckligheten, greppet om halsen tills luften dött ut. Allt utan en förklaring, eller förvarning, till synes oprovocerat, överfall på öppen gata, gråten i halsen som aldrig får slippa fram. Jag känner allt, alla tomma minnens heta känslor, övermannar, tvingar sig in genom huden, tar dom tillbaka det som en gång var deras. Gör sitt jobb, sprider smärtan i köttet, för den är ju adresserad till mig, min smärta, jag måste ta emot den. Och jag förstår nu, det gör jag verkligen. På rygg, på golvet med golvtiljorna mot huden, flämtar, sprattlar, sitter fastnaglad mot träet alltmedan världen slungas runt, runt, runt och synfältet krymper till tomt.

Så jag springer igen. Det är för svårt, för stort, för ont. Så mycket smärta att ta igen. Jag visste inte ens att det kunde finnas så mycket smärta, att människokroppen kunde rymma sådana kvantiteter av plågsamhet. Jag visste inte. Men nu vet jag. Och jag måste springa, alltid en fot i luften annars platt mot backen, jag vågar inte mer. Jag drunknar i panikångestens kölvatten, kan inte simma, allt är för kallt. Men ändå så vet jag, att jag måste ta emot precis allting, förr eller senare så kommer smärtan att hamna vart den hör hemma, som en borttappad bumerang, pang in i nacken. Men inte idag, snälla inte idag…

~ av babyborderline på oktober 10, 2010.

Ett svar to “Min smärta”

  1. Vi skulle kunna ha ALLT vi önskar oss, livet skulle kunna vara perfekt, men vi finner inte lyckan i NÅGOT utanför oss själva, vare sig det gäller människor vi relaterar till eller saker eller pengar. Inte ens de som har till synes helt perfekta liv mår bra, för vad man än har så inser man till slut att det inte är tillräckligt, man blir inte hel. MEN, man kan bli hel, om man hittar sig själv. Jag inser det ibland, men ibland drunknar jag i smärta men vi kommer inse det mer och mer, att lycka endast finns inom oss och det är inget MIRAKEL inget vi behöver förtjäna för att få utan lycka är något enkelt, det är att SLUTA ta tankarna på blodigt allvar, för tankarna är ju inte du. Och du är ju så stark, så otroligt stark och du förtjänar det BÄSTA! Du är en fantastisk person och du skriver så magiskt att man blir alldeles, alldeles rörd. Leta aldrig utanför dig själv efter det du redan har inom dig. varje gång negativa tankar attackerar dig, fråga dig själv följande: EXISTERAR det här som jag tänker på? Oron inför att Han (som du kallar honom) ska döma igen och allt annat, existerar de utanför dina tankar? det FÖRFLUTNA och FRAMTIDEN existerar endast i dina tankar, glöm aldrig det. När du sen inser att de inte existerar egentligen, kolla då runtomkring dig. Ser du träden, den vackra himlen, människorna? DET är den enda verkligheten du någonsin kan vara i. Du kan aldrig någonsin vara någonannanstans än HÄR, du kan aldrig känna något utanför NUET och på det sättet är nuet förevigt, för du är alltid här.

    Ta hand om dig, glöm aldrig att du förtjänar det bästa nöj dig ALDRIG med mindre!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: