Jag lägger varsamt om smärtan med mjuka kompresser och rena bandage
Mycket vatten försvinner under broarna, tiden smyger sig förbi och dagarna vandrar på. Allting är nytt, nytt, nytt och annorlunda men ändå precis samma samma som alltid. Kanske är det jag som är en annan? Ibland nuddar mina fötter inte ens marken och det är så lätt att andas och luften är så hög och klar. Jag snubblar från klarhet till klarhet och vissa dagar kan jag till och med se en bit av den vägen som jag kryper på.
Medvetenheten har vaknat, tanke och handling kan gå hand i hand ibland. Mina blomblad vecklas ut, tveksamt, i otakt, men ändå, dom rör på sig, dom lever. Och det finns mycket som är otroligt, ofattbart, oberörbart. Det är för stort för att begripa, för säreget, för apart. Men ändå, så självklart och givet. Jag kan inte protestera, även fast jag vill. Det är för uppenbart. Jag är inte det som jag trodde var jag, jag är någon annan, något mer; och jag drunknar i skam när jag låter orden formulera sig på skärmen. Men inte är väl jag! Men det är jag ju. Jag är något och någon som jag ännu inte har förstått, eller vill förstå. Jag vill blunda med kudden över huvudet. Men nu kan jag inte blunda mer, för jag ser, jag ser hela jävla allting, men ändå ingenting. En bild som ännu inte finns, en färg som ingen har blandat till.
Vart ska jag? Vem är jag? Vart är jag på väg? Är jag en blott en vilsen paradox? Hur ska jag lyckas samla samman alla mina spretigheter? Vilken väg ska jag följa?
Och Han, Han suddas ut nu. För varje dag så blir de blåmärken Han gav mig något mindre och makten Han förfogade över mattas allteftersom. Men minnena finns kvar. Jag låter inte dem singla ner mot bottnen och gömma sig i dyn, nej jag gräver idogt upp ett efter ett och smakar, sväljer, spottar ut dom, en efter en. Och Hans smärta, den blir jag nog aldrig riktigt fri ifrån. På något sätt trasslade den in sig i min, och nu vet jag inte vilket onda som tillhör vem. Men det gör ingenting, för jag har förlåtit och förstått. Han lider, men Han förstår inte. Han fattar ingenting. Precis som jag slåss Han mot de väderkvarnar som står i vägen, för att överleva, för att slippa se. Så jag släpper Honom fri. Det är det enda jag någonsin kan ge Honom; jag klipper alla banden för all framtid.
Men Han sprattlade en sista gång, Han försökte knyta fast mig igen. En lördagskväll, när jag och Älskling satt och åt middag slets ytterdörren till Älsklings hus upp och Han stormade in, rasande och vinglig. Han ville veta varför jag inte svarade i telefonen FÖR FAN när Han ringde. Och jag föll, ner genom mörkret, marken öppnades och svalde, tuggade, dränkte mig. Tankarna blev till segt och Hans sorgliga ilska åt sig in under min hud och målade mig i blod. Så Han klev oinbjuden över tröskeln till ett okänt hus och ställde sig bredvid köksbordet och stirrade argsint på Älskling, likt en misshandlad kamphund som söker en blodig fight. Och jag var förlamad, fastnad i slow motion, röster som från långt ifrån. Men Älskling lyften inte ens blicken, utan fortsatte att äta under tystnad allt medan jag kunde höra Hans bittra tankar eka i huvudet.
Till sist flackade Han desperat med blicken och röt, säkert lika mycket till Älskling som till sig själv, att: ”jag bara ville se vem Du var” (fast övertygad om att jag fortfarande var Hans, fastän jag aldrig någonsin varit Hans ägodel) och sedan försvann Han lika fort som Han kom. Och vi såg Hans ostadiga spår försvinna genom snön medan hans alkoholbedövade andedräkt dröjde sig kvar i köket. Men jag förstod Honom ändå, mitt i all förskräckelse och livrädsla kände jag Hans smärta som sipprade ur Hans sönderdruckna porer. Han är så trasig. Han är så söndrad. Jag kunde inte hata, bara gråta av lättnad; jag hade äntligen sluppit ur hajens gap. Och jag hoppas att det är för alltid, för hans sorg kan jag inte bära längre, den måste Han bära själv. Jag förstår det nu, allt det onda, det var inte bara mitt, det var Hans också. Som Han tvingade mig att bära.
Så kanske är jag fri nu, jag vet inte men jag hoppas, allt jag vet är att jag har kapat mina band, av kärlek och av hänsyn. Och all smärta som Han har lämnat hos mig kommer att ta tid att läka, men jag kommer att bli hel igen. Fastän jag är rädd och kroppen minns det som hjärnan har stängt av. Men jag tar det lite i taget, och plockar fram det onda när jag kan, och jag blundar nästan inte alls.
Ett krig i taget att släcka ner; jag får mödosamt lära mig att inte slåss med nävarna utan att utkämpa mina strider i hjärtat istället. Och att hålla ögonen öppna, alla dagar, även när jag är bland molnen. Det är svårt, men det går, tidvis. Såren som är sedan länge infekterade spricker upp i tur och ordning, och bortglömda sårskorpor slits bort. Jag är inte hel och jag har aldrig varit hel. Men ärren bleknar med tidlösheten och jag lägger varsamt om smärtan med mjuka kompresser och rena bandage.
Welcome to Borderline City! 