Jag längtar efter Mig!

Det finns så mycket att säga, och så få ord. Bokstäverna är aldrig nog, kan inte uttrycka känslan som dansar över tangentbordet, kan aldrig återge kniven i lungorna eller luften som sipprar ut.

Mycket har hänt. Kanske för mycket, för vad jag bör och borde utsätta mig för. Men när karusellen väl har börjar snurra, då är det för sent för att ångra sig. Men jag har hittat hem, hem till meningen med livet, hem till tryggheten. Oavsiktligt och oväntat klampade jag rakt in i rätt-heten, den hopplösa fyrkantiga bollen hittade ett fyrkantigt hål till slut. Hela tiden, hela tiden så fanns det Någon precis för mig. Och det är lycka. Glädjesprutande, strålande, skuttig  jävla lycklighet varvat med tillit och tårögd tacksamhet. Äntligen. En famn som inte är rädd, ett hjärta som förstår. Jag är hemma. Och alla dörrar som jag alltid frekvent har lämnat bakom mig på glänt (och vars existens jag lika frekvent alltid har förnekat för både mig själv och berörd partner) är inget annat än skrattretande. Nu behöver jag inga dörrar på glänt längre.

Det här är någonting annat än allt jag tidigare varit med om. Det finns inget annat än ärlighet, lögnen existerar inte här. Vi har lämnat våra ego-skal på yttertrappan och blottat sårbarheten för varandra, vi har inte tid med att låtsas, samtidigt som vi har all tid i världen för att lyssna. Jag är inte ensam längre. Och jag är så lycklig.

Men sjukdomen tar icke hänsyn till tillstånd så som förälskelse eller lycka, annat än som ursäkt att spinna igång ett maniskt skov. Så jag har tassat på tå, bett till Gud varje morgon de senaste tre veckorna, att: ”idag, snälla låt mig slippa, bara idag”. Men obönhörligt så har motorn långsamt varvats upp, för att ungefär en timme efter uppvaknande rusa hejvilt. Vissa dagar lite mildare, andra dagar lite värre, men samma rastlösa adrenalinstinna hejdlöshet. Ingen tanke som stannar längre än någon sekund, idéer, åsikter, kom-ihåg, ‘måste skriva ner allt annars försvinner det’, minnen, analyser, recensioner, strukturer… Och ibland färger som lyser, blänker, dansar, glittrar. Alla bilar som blir oemotståndligt vackra bilar. Obegripliga för andra, skönheter i världen beundras och fantastiskhets-faktorn är på maxnivå. High like hell, all legal and natural.

Men samtidigt, olidligheten som ruvar, tvingar kroppen att röra sig oavbrutet, hoppa, dansa vilt, trampa, åla, ständigt redo att fly. Och får ångesten in en klo bland tankarna så färgas alla snart till nattsvart, och medför att varje tanke skär som en slaktkniv genom buken, fem per sekund, AJ, AJ, AJ! Och mitt skarpsinniga jag vet att det bara är buffel och båg och att det går över, men ingen människa kan väl orka stå ut med så mycket psykologisk självmisshandel, så i förtvivlan och desperation petar jag i mig nedåt, nedåt. Och huvudet blir mjukt av ludd, hjärnan kroppen bromsas innan hjärnan men den saktar in, slow-motion-mind. Alla tidigare händelser på repeat, alltid på repeat men nu utan ångest, sinnesslö. Bra, vill vara sinnesslö. Inte analysera mera, inte nu, bara band, kopplingar, jättetrassel, vad fan sitter jag fast i? Det är för lite nu och för mycket sen. Men hur fan njuter man i nuet när allt bara är ångest? Hjärnan på low speed; skivtallriken snurrar tom. Äntligen.

Och så vaknar man nästa dag och upprepar allt om igen. Hur länge är det nu, tre veckor, fyra veckor? Fast… Nu har jag vaknat två dagar, TVÅ DAGAR, och inte hamnat där uppe i molnen. Men det kan vara tur, eller så har det vänt. Och om det har vänt så kanske jag får vara Jag ett litet tag, längre än bara korta stunder. Jag kanske får känna mina egna känslor, tänka mina egna tankar, göra mina egna val. Det hade varit underbart. Jag längtar efter Mig. Att få hålla i ratten själv, att styra mig själv nu. Jag längtar efter mina vänner, efter livet där utanför dörren, som jag undviker till varje pris när jag är hög. Jag längtar efter Mig!

~ av babyborderline på oktober 26, 2010.

2 svar to “Jag längtar efter Mig!”

  1. Så mkt lycka och ändå så mkt olycka.
    Tillåt dig själv att vara lycklig, att må bra, att älska…även om det bara är för stunden, i en manisk period. Det är så vi ”sjuka” måste leva. Visst sårar vi folk som tror på allt vi säger när vi är ”höga” men…vi ljuger ju inte. Vi kände ju verkligen så, vi ville ju allt det vi sa. Men vi kan inte gå ensamma genom livet för det. Det är ju likadant som om vi aldrig skulle skaffa vänner, barn, husdjur av rädslan att dom en dag dör/lämnar oss. Ta risken för om det så bara är för en enda dag så är du lycklig. Kramar /Cosmo

  2. Hej, länge sen du skrev. Hoppas att du har det bra! Kram:)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: