Welcome to Borderline City!

Nu sitter jag här och tycker synd om mig själv. Allt är förstört. Flashback 10-15 år tillbaka i tiden, till barndomen, uppväxten. Då, när allt gick snett. Jag kan känna det så nära att jag nästan kan ta på det. Se mig! Se mig! Ett barns tröstlösa önskan om att Föräldern/Föräldrarna ska uppmärksamma att någonting är fel, och ila till undsättning. Men det kommer ingen undsättning, inte nu heller, och jag ber inte om den. Så ingen kan veta, att det är något som är fel, ändå så sitter jag hoppfullt och väntar på att bli upptäckt, hörsammad, sedd. Se mig, snälla, se mig.

Jag vet att jag gräver ner mig. Jag brukar göra så, skotta jord och sten över smärtan, så att det tynger än mer. Straffa mig, plåga mig, förnedra mig. Ner i jorden, djupare. Spadtag för spadtag, av jord skall du åter varda. Och det tynger så förbannat, smärtan, minnena, sorgen.

Och jag orkar inte ens förklara. Förklara hur Dom gömmer huvudena i sanden och inte låtsas om. Smärtan finns ju här, mitt i bröstet, ändå vill dom inte se. Dom som står närmast, Älskling och BFF. Kanske är det inte med mening, men ändå sårar det. Att jag sitter här mitt i julglöggen och umgänget och är trasig. Pang bom, bara sådär, eller kanske var det väntat.  Älskling har ett eget ego att brottas med. Men nu ramlade jag. Snubblade på hans ego, eller var det mitt eget? Och stämningen förmörkas och jag vet att vi alla märker det, ändå kommenterar ingen någonting. Dom låtas inte om, dom ser inte.

Och jag fortsätter ösa jorden över huvudet, nu jävlar ska här grävas! Till Kina, eller åtminstone förbi ekvatorn, ska jag. Förlamad utanpå, söndertrasad inuti. Och jag hatar dom för det. För att dom inte ser, låtsas om, vågar peta på det svarta och skaka om mig. Hjälp mig nu, jag behöver Er. Så långt borta, flera ljusår. Jag kan inte nå dit, där dom är, jag sitter fast i det onda, i det klibbiga.

Och jag skäms för att skriver orden här, för min oförmåga att vara perfekt med ett perfekt liv, för att Dom ignorerar mig. Jag vet ju, att det är mitt fel. Någonting är mitt fel. Jag vet inte ens vad, men jag erkänner här och nu, mitt i avsaknaden av logik och hjärnaktivitet. Ur rädslans djupaste hålrum, tar jag på mig allt och lite till. Förlåt mig. Det var mitt fel.

~ av S på december 5, 2010.

Publicerat i Ångest, Lost love, Mamma, Post traumatic
Etiketter: barndom, förnedra, plåga, psykiskt sjuk, skam, skämmas, skuld, smärta, straffa