Nu är det slut

•april 18, 2011 • 1 kommentar

Nu är det slut.

Älskling säger slut, att han älskar mig men slut ändå. Och jag är inte stark så jag faller, känslan som en seg hinna över ansikte och själ. Medan jag faller, faller, faller ned i avgrundens tomhet, ned i tystnaden där tiden står still.

Jag orkar inte igen. Inte igen. Inte han. Inte nu. Min mörkaste hemlighet under ytan som flaxar upp i ljuset; oförmågan att överleva separationen från kärleken, från tryggheten, från allt. Igen. Känslan som man får när man tappar en dyr vas i kras, rodnaden över huden, iskylan bakom bröstbenet som sprider sig som en fjällbäck genom kroppen. Jag orkar inte. Jag har redan förlorat så många gånger tidigare. Slagits mot hopplösheten, frustat kallsupar av meningslöshet och förtvivlan. Jag orkar inte en gång till.

För jag vet ju så väl. Jag vet. Att Älskling inte ska vara med mig om han inte vill. Men jag vet också att jag inte orkar bygga upp en ny dröm, jag kan inte lära mig att älska någon annan igen, någon som inte är Älskling. Alla andra är bara ”inte Älskling”, obetydliga. Jag är lojal. Att byta ringar är att byta framtid med varandra. Jag ger aldrig upp, jag älskar tills jag dör. Det är jag. Mitt sätt. Som inte passar in här bland verkligheten. Jag kan inte ställa om, särskilt inte nu när jag trodde att jag hittat hem. Jag tål inte att bli hemlös igen, eller herrelös, sätt hellre en kula i min tinning än lämna mig ute i regnet. Där finns smärtan som dödar, ensamheten som långsamt äter upp både hjärta och skäl.

Och nu har jag fallit över kanten. Ner i tomrummet där varje andetag river sönder luftstrupen, där tiden är oupphörlig och konstant. Varifrån jag inte kan ta mig bort. Som i en isvak på älven, där rasande vatten förlamar blodet och fingertoppar slås blodiga mot vassa kanter. Där man kämpar trött för att kom upp ur det tunga, fuktiga, kalla som knutit sig fast om benen och tvingar ner, under den glatta ismattan, som en sjunken barkbåt från förra sommaren, som vill följa med strömmens virvlar ner mot det dova, svarta, stora. Och allting brister, isskalet som spricker upp när man famlar efter en plats som bär tyngden av ett människohjärta. Splittras, skingras, krossas under vikten av smärtan och hjälplösheten.

Så nej. Jag kommer inte att ta mig upp ur hopplöshetens lömska vatten. Jag har slösat bort mina krafter på att överleva gång på gång, nu finns det ingen glöd kvar. Elden har kvävts, bara blöt aska och smuts simmar innanför mitt skal. Resten har brunnit ner till stoft och flimrande minnesbilder av det som gått förlorat. Jag kan älska tills jag dör. Jag ger inte upp nu, jag låter kärleken vinna och släpper taget om iskantens eggade kant. Blandar blodet med vatten och mörker, svävar ned genom klanglös viktlöshet, mot den dunkla stumheten, bottenlösheten dit inget ljus orkar tvinga sig fram. Jag släpper nu.

Låt mig gå, jag hör inte hemma här, det har jag aldrig gjort. Det finns bara ett hem för mig, det måste finnas det, fast inte här, bland livet. Utan där, dit smärtan inte når. Jag har gett upp nu. Jag vill bara få vara ifred, ensam, obevakad. Göra det som jag vet att jag måste göra. För överlevandet är inget alternativ längre, inte igen, jag orkar inte. Jag önskar att jag kunde, men nu är det för svårt, för hårt, för smärtsamt. Jag ser inget annat val nu. Jag är beredd.

Publicerat i Ångest, Lost love
Etiketter: , , , , , , , , ,

Förtrollad i en mani

•april 11, 2011 • 1 kommentar

Så har det gått sönder igen. Mitt liv. Hjärnan ligger utspridd bland asfalt och snöslask; som om ett hopp från balkongen eller en oväntad explosion från en blindgången fyrverkeripjäs som dröjt sig kvar efter ett sorgset nyårskalas. Men i min värld briserar detonationer helt utan förklaring och logik. Kan inte minnas vem jag var igår. Men smärtan, den tassar inte på tå, sparkar på dom som redan ligger, maler ned tiden till finkornig sand som letar sig innanför kläderna och aldrig riktigt går att skaka bort.

Om man inte är hög är man närmare marken, men jag har varit där igen, hon som ingen kan nå. Klättrat över huvuden, stått på bergets topp och skrattat åt vinden, övertygad om att jag äntligen blivit verklig och hittat sanningen. Visst, jag var speedad, överfylld med adrenalin och vilja, lite för mycket av mig själv. Förtrollad i en mani. Men ändå så kunde det väl inte vara en smutsig illusion, allt var ju så verkligt, så levande, så starkt. Sammanhanget, bitarna i pusslet som passade var man än lade dem, allting på plats, självklarheten. Och fingrarna som sprang över tangenterna, målade orden till så mycket mer än bara typsnitt och enkla formuleringar. Känslan bakom bokstäver och symboler som bara jag förstod, nakenheten i meningar som samtidigt var klädda i tvetydigheter, ett nytt språk med nya ord som bara jag kan läsa.

Utsträckta händer på en kropp som svävar lättsinnigt som vissna löv i höstvinden, musiken som viskar mot kinden, jag är något mer, en känsla som lämnat sitt fängelse, en tanke som flyter genom rymden, en förståelse som bara kan nås när allting annat har bytt skepnad och världen snurrat fel. Storheten som växer i munnen, insikter som flyger genom rummen och jag är fullkomligt vaken, vidöppen.

Ackompanjerad av melodier som rinner i min utsträckta hand. Utblandade med orden. En enhet i symbios. För mig har det aldrig varit enbart orden. Aldrig, utan känslan. Känslan i mellanrummen, andetagen, i penseldragen. Jag känner musikens hjärtslag i mitt bröst, tyder budskap som smyger över ackord och in under uttjatade fraser, alltid på repeat, alltid musiken som förklarar, orden som inte behövs mer. Ett mikrokosmos med perfekt ordning som bultar i min slutna hand, och jag ser det som inte andras ögon kan. Det kan ta dagar och nätter innan jag ramlar ner, det kan ta dagar och nätter innan mina vingar stelnat till sten.

 

Men jag vaknar alltid upp. Med munnen mot asfalten och nakna och blåslagna armar och ben. Med tankar som har tappat sin udd och svaga minnen av att någonting är fel. En eufori som har slocknat till sand. Rastlösheten dröjer sig kvar, men lättheten har sjunkit som en sten, lämnat ringar på vattnet som sköljer över själen med hysteri och förtvivlan. Storheten som krossats mot betongen och verkligheten som inte finns mer.

Jag borde ha förstått. Kanske förstod jag, men jag ville inte se. Världen där uppe är så mycket mer, det är bara här nere jag  är så fel. Skakad över hur jag kan bli någon annan utan att jag ser, panikslagen över att hjärnan kan byta ut min värld och övertyga mig om att det är den som är hel. Munnen som klibbar och sängen som stått orörd sen jag försvann, men nu är jag tillbaka, oförmögen att förklara hur jag kunde sväva över marken när jag egentligen borde vetat mer, oförmögen att förstå hur jag trodde att jag kunde hålla tiden i min hand.

Ögon som inte vågar lita på det dom ser, vetskapen om att jag när som helst kan antingen lyfta eller ramla ner. Och det är inte förrän efteråt som jag kan ångra besluten som jag fattat när världen var sned, det är inte förrän efteråt jag kan hata mig själv för att jag rymde bort till världen där ingenting kan vara fel. Ansiktet i händerna, knäna mot bröstet. Jag får alltid betala mina skulder när jag är samlat ihop mina trasiga armar och ben. Ångesten i ett retroaktivt brev. Hjärtat till höger om sängen, mina tankar på knöliga papper och livet som liksom försvann.

Publicerat i (Hypo)Maniac, Bipolärt
Etiketter: , , , , , , , , , , ,

För bra för att vara sant

•april 6, 2011 • 1 kommentar

Till H,

Jag känner det i magen, ett hål, ett stort jävla blödande sår. Där Du satt. Jag försökte att skära bort Dig med kniv och jag vill inte, VILL INTE! Jag vill ha dig kvar, jag vill dela mitt liv med dig. Jag vill inte släppa och låta Dig gå, jag vill laga och lappa våra sömmar, men jag kan inte göra det själv. Jag får inte ljuga för mig själv, eller för Dig, jag måste vara ärlig. Och jag måste vara det även om det gör förbannat jävla ont. Och därför måste  jag resa mig upp från golvet och försvara det som är jag.

Men det skulle vara outhärdligt att lämna Dig bakom mig, mitt livs svåraste beslut. Men jag är ju på väg, framåt, uppåt, igenom, som en maskros som bryter sönder asfalten i sin strävan mot solen och ljuset. Och den resan som jag är mitt uppe i, den är bara min. Jag kan inte bära Dig också, Du måste hitta Din egen väg genom livet.

Jag förstår om du känner Dig lurad, jag är inte samma Sara som Du träffade för sex månader sedan. Den personen Du blev kär i här förändrats så mycket under tiden med Dig, vuxit, börjat veckla ut blombladen och smaka på livet. När vi möttes var jag sargad, trasig och rädd. En blek skugga av den jag är idag. Behövande, beroende, svag; en liten rädd kattunge som ville bli buren och smekt. Som behövde mammakattens värme för att överleva.

Jag bad Dig att vara min fasta punkt i livet, jag ville att livet skulle kretsa runt Dig när allt annat snurrade för fort. Lät Dig tro, och trodde själv, att det var den rätta vägen att gå. Blev inbjuden bakom Din mur med löftet att att inte såra eller förstöra. Men vad vi både glömde var att jag var inne i en process, en process som inte kan stoppas när den väl börjat. Som en snöboll som studsar nedför berget och växer sig större och större. När vi träffades hade jag redan långsamt börjat rulla nedför branten.

Tro inte för en sekund att jag inte önskar att precis allting vore annorlunda. Du är allt jag någonsin drömt om. Min Mr Right, önskedrömmen som slog in. Men det räcker inte längre. Jag måste rädda mig själv nu när marken rasar, jag kan inte låta Dig dra mig med i fallet. Inte igen. Men det gör så ont i hjärtat att jag inte kan andas. Det lättaste hade varit att stanna och fortsätta blunda, som jag alltid har gjort, men jag har lovat att inte ljuga för mig själv, jag måste hålla ögonen öppna även fastän det blöder och svider.

Jag ser ditt ansikte framför mig, jag hör dina hjärtslag mot min kind. Jag minns alla timmar vi låg och höll om varandra, fångade i varandras ögon. Jag såg din själ och hur den lyste, jag hörde ditt hjärtas röst viska i mitt öra. Jag bara visste att äntligen hade jag hittat hem. Hem till tryggheten. Hem till livet. I mitt hjärta finns bara Du.”Äntligen har jag hittat hem, jag borde gjort det för längesen…”

Jag kan lyssna på den låten hur många gånger som helst. Men den gör ont. Det krävs små blå piller för att hitta modet att våga trycka på play. Jag minns den natten på juldagen, när vi bara visste att vi hittat vår sång. Hur vi dansade om och om igen, förlorade i varandras hjärtan. Så lycklig att hjärtat kändes sprickfärdigt. För bra för att vara sant.

Så varför tvivlar jag nu? Knappt fyra månader senare är världen upp och ned. Minns jag allting fel?  Såg vi bara vad vi önskade att se? Målade vi upp en gigantisk illusion om varandra som ingen av oss kunde leva upp till? Jag brukade säga att Du var för bra för att vara sann och ville veta vart haken fanns, men Du bara skrattade. Kanske tänkte Du detsamma om mig. Men jag hade aldrig kunnat ana att lyckligheten skulle slås i bitar så snart, och jag förstår fortfarande inte hur det gick till.

Varför slåss vi när vi skulle stå enade mot världen? Varför är Du så arg på mig? För den lyser  igenom, Din ilska, Ditt missnöje med mig och mina handlingar. Och dom osagda orden hänger i luften ovanför våra huvuden, men jag kan känna Din sinnesstämning i hjärtat även när Du tror att jag inte ser. Ditt hårda skal som inte alls är Du, ögonen som föraktar, bitterheten. Din röst som inte alls är Din, kall, metallisk, obeveklig. Ditt hjärta som inte går att nå.

Plötsligt känner jag mig som en bedragare. Nu när Du fått se mitt riktiga jag så blev Du besviken. Du ville ha en liten ankunge som inte kunde gå själv och nu har ankan vuxit upp till en svan med en vingbredd som kräver stort utrymme. En självständig, stark, kraftfull svan som är långt ifrån den tilltuffsade ankunge Du hittade för ett halvår sedan. Och jag förstår Din förvirring, jag är ju en annan idag, fast samma ändå. Duger inte det? Duger inte jag om jag är den jag vill vara, på väg mot friskheten? Ville Du bara ha mig om jag var svag?

Jag tror att Du är så rädd att bli lämnad att du avvisar mig innan jag skulle kunna få chansen att avvisa Dig. Det är min teori, och den är endast en teori, ingen sanning. Men någonting är det som Du flyr ifrån, annars skulle Du aldrig slå mig i magen med mina egna ord och sedan sparka på mig när jag ligger. För det är ju orden som är min svaghet, det är dom som sårar och exploderar i mitt hjärta. Dom garanterar Dig seger i vilken dispyt som helst. Det är dom jag är rädd för, jag kan inte försvara mig mot dom om jag är svag, då äter dom upp mig.

Aj, nu gör det ont igen. Oupphörligt, kniven i strupen. Hur fan skulle jag kunna överleva utan Dig? Sorgen, smärtan, desperationen, paniken i att kunna förlora det enda man vill ha. Samtidigt frustrationen i att inte få uttrycka sin ilska, tröttsamheten i att Det alltid blir Dig det är synd om, vanmakten i att inte kunna ha en ärlig och rättvis diskussion utan tjuvnyp. Sorgen över Din misstro, att Du tror att jag ska vara orättvis och trampa rätt över Dig om Du öppnar Dig det minsta lilla. Du sårar mig, det gör ont. Jag kämpar med min ärlighet och med mitt ego. Tror du att jag skulle spela fult mot Dig? Jag som inte ens kan fuska i kortspel? Känner Du mig inte bättre än så?

Så vår relation gör mig illa nu. Och säker Dig också. Men det enda jag kan göra är att be Dig att ta ansvar för Din del. Att ta ansvar för Dig. Sluta ljuga för Dig själv. Stirra rätt in i spegeln och möt allt som du flyr ifrån. Det är den enda vägen igenom men den är smärtsam. Eller så kan du blunda varje gång du passerar en spegel och begrava skulden och skammen ännu djupare ner i bröstet. Valet är ditt. Jag har gjort mitt. Jag ska bli hel.

 

Om Du bestämmer Dig för att sluta fly så vet Du var jag finns. Jag ska ingenstans.

 

Jag älskar Dig mer än vad orden kan beskriva,

 

Sara

 

 

Du är den som ger mig lust igen, och vet precis vad jag vill ha, tar hand om mig som en äkta vän, och får mig att må riktigt bra…

Publicerat i Lost love
Etiketter: , , , , , ,

I’ve been here. I’ve done this.

•april 4, 2011 • 1 kommentar

Äntligen är det här. Ursinnet. Raseriet. Vanvettigheten. Tigern som morrvrålar åt alla att hålla sig borta. Våga bara kliva över gränsen. Min Gräns. NU ÄR DET NOG!

Jag är en tidinställd bomb i pygméformat. Inte tack vare min forna kampsportkunskaper eller den svunna muskelmassan jag en gång gömde mig bakom. Nej det är min fallenhet för uppvisande av total orädsla inför fysiska situationer som gör mig till en obevakad trampmina, redo att explodera om någon eller något kommer för nära eller uppträder lite för hotfullt. För jag är inte rädd när det smäller, eller rättare sagt när jag smäller. Då gömmer sig riktiga jag bakom lilla Egos svarta ögon, i full kontroll över vilken situation som helst. Då skulle jag omöjligt kunna förlora, en win-win-situation där jag antingen fick ge utlopp för vanmakten eller, än hellre, kunde fått en knytnäve över käkbenet.

Men ilskan, raseriet, den får man ju aldrig vända utåt. Aldrig skada någon annan. Aldrig någonsin. Så vart gör man av den då? När ögonen är svarta och giftet droppar från tungspetsen. Jag kunde nästan vilken fiende som helst att gråta om jag ville. Med ord eller med nävarna. Men det är ju förbjudet. Strängt och strikt icke tillåtet. Det är ju därför jag utvecklat försvaret ”total underkastelse”, för att inte råka läcka ut det bubblande ursinnet som fräter hål på andras skinn, för att spela rent och juste, inte fuska, inte använda vapen mot en obeväpnad. Rättvis kamp, stor får inte slå mindre.

Så jag har skyddat omvärlden från min explosivitet genom att vända argsintheten inåt, inåt. Hata, hata, hata allt som är jag. Kasta mig själv i väggar, boxa knogar blodiga mot betong, skalla huvudet mot golv, vägg, plank whatever bara det är hårt och hållbart nog. Seniga underarmar och hårt knutna nävar som landar i först mjuk lårmuskulatur sen ömtåligt ansiktet, metodiskt, vansinnigt, varannan sida, hårdare för varje slag. Om och om igen tills smärtan tystar skammen. Och så klart rakbladen, dom ilskna glipande rakbladsbetten, alltid för små, kan inte visa hur arg jag är eller hur ont det gör. Mera, djupare, in till benen. Om dom inte måste sys är dom misslyckade, precis som jag. Jag får inte hata någon annan men jag får fan hata mig själv.

Men numera försöker jag ju att läka såren istället för att vifta med kniven. Byter ut dysfunktionell strategi mot funktionell, en i taget, en oupphörlig självrannsakan som tuggar sig igenom själen och tvingar mig att känna på verklig smärta, smärta med en funktion, allas smärta, min smärta. Sorg, skam, skuld, ilska. Känslor. Verkliga känslor med kontroll utan panik och flykt. Jag har levt i en illusion men öppnat ögonen, åtminstone en aning. Vågar skyggt smaka på sanningen utanför min hjärna.

Och nu har jag tydligen kommit till ilskan. Raseriet. Som jag begravde och vände inåt någon gång på vägen. För alla känslor har ju en funktion. Och ilskan är till för att skydda våra gränser. Gränser som jag aldrig haft. Gränslösheten som jag har svävat i så länge jag kan minnas, oförmågan att säga ifrån eller be om hjälp eller ens höja rösten mot någon annan än mig själv. Gränslösheten som tillät min fd alkoholist att trampa ner mig i leran med ansiktet först. Jag var ju inget värd, alltså hade jag inget att försvara. Men nu har jag vuxit, börjat blivit värd Något. Inte så mycket kanske, men lite, lite, lite. Och därmed vaknar Vakthunden, Lilla Egos egentliga funktion.

Och Lilla Ego morrar, ryter, vrålar åt världen. För jag vågar fortfarande inte rikta raseriet åt det håll det borde riktas, istället sprutar det ut lite överallt, som en hysteriskt vansinnig vattenspridare ungefär. Alltid redo att höja nävarna och låta blicken bli svart och tom, ivrig att få släppa fram den återfunna vakthundens vassa tänder och adrenalinstinna kropp. Så jag har fullt sjå att hålla raserihunden tätt intill och aktar mig för missriktade provokationer som kan locka fram det som fräter inuti utan att förstå varifrån allt det arga kommer från. Det var ju dött och begravt.

Men jag vet ju var det kommer ifrån, det är inte dött, raseriet lever, om än i hemlighet. Och jag vet mot vem det borde riktas just nu. Mot den som trampar på mina gränser, mot den som ryckt upp mina staketpinnar och krympt mitt livsutrymme till nästan ingenting. Min fd Alkoholist fick inte smaka på det arga, Han hade taktpinnen och piskan, onåbar på sin piedestal. Att vara arg på Honom hade varit bortslösat, meningslöst. Men nu är jag en annan. Version 2.0 av mitt gamla jag, på väg mot ytan, på väg mot livet.

Och nya ”Älskling” har visat sig vara inte den jag trodde. På många sätt. Och det gör mig arg. Förbannad. Vansinnig. Hur han sitter rakryggat hos gemensamma terapeuten och önskar sig mer ärlighet av mig. För att jag en vecka senare sent en lördagskväll ska släppa allt och skynda med honom till psykakuten för att han fått ett sammanbrott efter att jag hade bett om lite mer fritid och tid isär. Hålla handen, prata lugnt och stänga öronen medan han kan sluta skrika åt mig att han hatar mig, att jag inte ska be honom att skärpa sig, att jag skiter i honom. Stackars Älskling.

Men helgen efter hans breakdown får jag höra att han har råraggat på min kompis kusin typ, på krogen han var på innan han föll ner i svartheten. Antagligen strax efter att han skickat ett ilsket sms till mig med orden ”om du ringer till mig och sedan inte svarar uppfattar jag det som att du skiter i mig……..” Så jag förstår. Skadat självförtroende kräver uppskattning från okänd snygging. För att följas av tokångest och panik, men istället för att berätta och be mig om förlåt bad han mig att vara ärlig istället. Det blir genomskinligt, färgen rinner av honom. För det värsta är inte att han raggade på någon annan, nej att vara ledsen för det är en lyx jag inte har råd med för tillfället, det värsta är att han ljög och sedan kallade mig för oärlig. Han får ragga på okända och jag får knappt gå ut med mina kompisar. AOUUUCH. Rätt i hjärtat.

Konfronterad av uppdämd ilska och svårdold ledsenhet mindes han inte episoden. Tjejen ljög, hade missuppfattat, han var skitfull, han hade bara pratat med massa människor, sedan ändrades berättelsen till att allt var svart och han led av minnesförlust, ”förlåt OM jag gjort…” Och jag får raseriet tillbaka kastat i ansiktet, han kan också vara arg och han har inte gjort något fel. Det är jag som gör fel, som vill gå på krogen varje helg, som förstör vår tid tillsammans med att vilja umgås med vänner, dricka alkohol, dansa. Det är jag som vill fel och han vill rätt. Och det arga bara växer och växer men kan inte släppas ut.

I’ve been here. I’ve done this..

Publicerat i Jag är inte upprörd, jag är förbannad!, Lost love
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Älskar du mig mer om du får knulla nu?

•mars 30, 2011 • 4 kommentarer

Lyssna, förstår du inte? Jag är rädd. Rädd. Men det är dig det är synd om nu? Stackars dig som har en tjej som inte vill knulla…

Jag hatar sex. Alla falska prestationer som förväntas. Orgasm för någon annans skull, aldrig för min. Att spela kåt och villig så att någon kan älska en, för en natt, en timme, tio minuter. Jag har lyckats anamma en förvrängd och skev syn på samlivet mellan parterna i ett förhållande; att alltid ge och aldrig ta, och jag ljög ju så bra, låtsades så att det blev nästan verkligt. Men för mig handlade sexet om någonting annat, barnet som tigger inuti: älska mig, snälla älska mig. Älskar du mig mer om du får knulla nu?

Den egna lusten, den som fanns, men som fick se sig besegrad av viljan att vara till lags under vägen mot vuxendomen. Plötsligt var stunderna under täcket en teater, jag anpassade automatiskt mig efter outtalade önskemål, den perfekta älskarinnan, allt för att bli som dom där tjejerna som killarna skröt om, dom som alla ville knulla. Bra i sängen = bra flickvän, så såg ekvationen ut i mitt huvud. Solklar, tveklöst, livsviktigt. Att vara någon som andra ville knulla, men nödvändigtvis inte fick, det var en komplimang, ett hedersomnämnande. I mitt huvud.

Fast egentligen handlade allt om kärlek och närhet. Med mig som ett skolboksexempel för den uttröttade klichén att tjejer ger sex för att få kärlek. Knulla för att bli älskad, ge och ta, allt för att bygga på det falska självförtroendet och gömma hålet som gapade men inte fick synas. Jag slutade att vara människa och blev en inställsam sexdocka, alltid redo att vara till lags, så fort någon form av sexuell verksamhet blev aktuell i mina förhållanden. Men det var inte så att jag led, tvärtom, jag fick ju något som jag värderade högre än orgasmer och välbefinnande- nämligen uppskattning.

Ännu en av mina livslögner punkterade alltså. Lögnen om sex. Och man måste tycka om sex. MÅSTE. Och gör man inte det så är man är dålig i sängen, då är man en sån där död fisk-tjej som ligger platt och livlös som vassa tungor öser förakt över. Men förmodligen så är det ärligare, att ligga platt och åtminstone inte låtsas. Ändå, sex blev inget jag prioriterade för egen del helt enkelt, varken bu eller bä, neutralt laddat. Jag kunde både ha och vara utan. Men om man lever i ett förhållande så finns det ju viss risk för att ens partner är sugen, och jag har jag ju varit mer ihop än singel så jag har hunnit knulla en jävla massa. Kåt och glad, fast nästan aldrig kåt.

Och alla andra jävla tjejer var ju fan kåta jämt, enligt Slitz, enligt veckotidningar, enligt porrfilmer som jag aldrig tittade på men fick höra om. Fan, vad var det för fel på mig? Men jag begravde lögnen och levde vidare, sex är ett litet problem när man försöker att låta bli att dö dygnet runt, och när man inte vill dö då vill man ju vara glad och inte tänka på såna små skitsaker. Ändå, i bakhuvudet ekade rösten som hånskrattade att jag inte var bra nog, inte snygg nog, äcklig, äcklig, äcklig. Men jag hade min sexuella världsbild klar ”kåt & villig” var positiva ord, att okända killar ville bjuda hem en på sex var inte otrevligt utan smicker.

Tills dess att jag träffade min Han, (aldrig mer) Min Alkoholist. Han ställde världen på ända, fastslog att Slitz-brudar bara dög att sättas på inget annat, ingen kille ville han en sån tjej. Ingen kille ville alltså ha en sån tjej som jag haft som förebild fram tills då. Det blev ett nytt regelverk med förklaringar som att ”vissa tjejer duger att knulla men absolut inte för förhållande”, varför då? Jag förstår inte? ekade det i min hjärna men jag vågade inte fråga, rädd för svaret. Och jag blev förvirrad när kort kjol på krogen byttes mot byxor så att inte jag skulle se så lättfotad ut. Varför då? Undrade min hjärna igen men utan att få svar. Och så var jag Hans ägodel, som inte skulle inbjuda andra killar till sex.

Men för Honom var sex VIKTIGT. Ville han ligga så MÅSTE Han få ligga. Ett förhållande utan sex går inte, och helst skulle det ske varje dag. Som alltid så var det ju nytt och spännande i början, så då gick det bra och jag var helt med på samlivets villkor. Dock dränktes lustens låga helt när jag upptäckte att jag satt fast i Hans nät och inte kunde komma loss, när verkligheten hade ramlat ner i min skalle och jag lagt mig platt mot golvet. Sex på kommando, annars var jag elak och bara tänkte på mig själv, annars kunde Han lika gärna skicka efter en thaihora att knulla med och jag drogs med i den gamla strömmen av oduglighet och gjorde vad som krävdes för att komma därifrån. Ligga eller bli utbytt? Svårt val, knappast.

Fast om Han var full räckte det inte med ett ”NEJ” alla gånger. Trots att jag betvivlar att Han ens kunde minnas nattens aktiviteter dagen efter. Och när Han var full kunde Han hålla på hur länge som helst, tills man blev sönder medan man räknade till hundra om och om igen i huvudet. Fast vinningen var ju större än priset, tyckte jag då.

 

Idag har jag snubblat på sex-livslögnen igen. Den verkar omöjlig att begrava, eller så beror det på att jag för tillfället mår så bra att jag har tid att grubbla på lite mindre problem, nu när jag inte är upptagen med att ligga platt eller bara dö. I alla fall så har den hoppat på mig igen. För jag har ju ett förhållande. Och i förhållanden ska man ha sex. Problemet är att kroppen minns det som hjärnan har glömt. Sex har bytt kategori från neutralt till farligt. Det är ju ändå bara på någon annans villkor, alltid för den andre, aldrig för mig. Trots att jag låtsats att det, nästan, alltid varit på samma premisser tidigare då jag behärskar sex-skådespelandet till fullo, ständigt oroad över att inte nå det klimax min partner så gärna ville ge mig, för att vara duktig på att knullas, värd att knullas.

 

Och nu är jag tillbaka på ruta ett, med neutralt inställd kropp med en ytterst fientlig hjärna. Och en Älskling som gärna vill ha sex, typ ungefär varje dag som vi hade i början när jag var nyförälskad och ”gratis”-kåt. Och jag som skriker ”NEEEEIIIJJJJ!” så fort jag hör ordet och springer åt motsatt håll. Och Älskling som blir irriterad. Och jätteirriterad om jag föreslår att han ska roa sig själv. För han vet ju att jag vill, och jag förklarar att ja, min kropp kan övertalas, men inte min hjärna den är ju rädd och det är den som bestämmer över kroppen. Och nu är jag rädd. Och skäms. För att jag inte hittar lusten. För att Älskling inte får ligga. För att jag är äcklig…

 

 

Publicerat i Ångest, Living on the borderline, Lost love
Etiketter: , , , , , , , , , , , , ,

I need you to be calm, not shout.

•mars 23, 2011 • Kommentera

He said that he would stay forever but  forever wasn’t very long, He said that he would take the high road, He thought that I was always wrong, Cause when he lied it meant he loved me, And when he lied it meant he cared…


Ensam igen, i bröstet, i hjärtat. Om natten smeker älsklings andetag mot min nacke men luften är kall, kylig. Ordlösheten ekar mellan väggarna. Allt det där som inte sägs, som inte får sägas, som stängs in, plattas ut, sväljs. Taggigheten som jag skär mina fingrar på, gång på gång; hans tillslutenet, ögonen som blir grå och smala. Jag famlar i tomrummen, står på mig, försvarar, självrespekt, självdestruktivitet, faller över kanten, ömsom i panik, ömsom orubbligt lugn. Det är hans sår som är infekterade nu, det måste vara så för jag har skött om mina så noga. Det kan inte vara bara jag som är fel, inte igen.

Och nu då, jag vet inte. Älskling säger att jag stöter bort honom, stänger honom ute. Och jag gör det ju, jag litar inte på hans Ego som vill riva sönder mitt ansikte med sina sylvassa klor. Jag måste stänga honom ute, han är farlig. Men inte på samma sätt som ”förra Han” givetvis, men tillräckligt farlig för mig. Och ibland när jag känner mig hotad eller skrämd så flyter verkligheten samman med det som inte finns mer, och jag gömmer mig under köksbordet eller virar in mig i duschdraperiet beväpnad med köksknivarna och skriker i förtvivlan. Min kropp tror ju att den är tillbaka till då, till tiden som jag har gömt långt där under, och jag kan bara svara på det enda sätt jag kan, genom att försöka överleva.

Det är något som är fel ändå. Något med älskling, eller med mig, med oss, med våran sammanslagning. Han är för lik det försvunna, jag är för lik något som han inte vill berätta. Jag vänder och vrider på pusselbitarna, går lydigt hos terapeuterna och letar efter ärligheten och mitt ansvar, konstaterar att jag bara kan påverka mitt eget agerande och tvingas att stå och se på hur skeppet sjunker. För jag försöker verkligen, att vara ärlig, att ge bort min kärlek istället för att hålla fast den, att inte suga i mig älsklings vassa ord när han är orättvis, att inte vara medberoende men ändå stötta, att se till bägges behov, att vara rättvis.

Men nu vet jag inte. Jag är så trött. Jag vill också få vara liten, är det inte min tur snart?

 

I’ll block it out,
The screams that fill my mind with doubt.
Pleas quiet down,
I need you to be calm, not shout.

Publicerat i Ångest, Bipolärt, Living on the borderline, Lost love

Äntligen har Jag hittat orden

•mars 9, 2011 • 1 kommentar

Jag trodde att jag hade slutat vara ensam nu,
men hur får man någon att förstå
någon som har ögon som inte vill se
någon som gömmer hemligheter i mitt fuktiga hår

Du säger att det bara är lyckan som river i själen
och att det bara är i mitt huvud som allting låter så fel
Tyst, vi pratar inte om imorgon
Du blundar tills dess att jag har druckit mig hel

Ändå, skaver vi oss på varandra
Ser du inte att kärleken härsknar till panik?
jag säger det ärlig, Du önskar att jag ljög
kastar knivarna i själen, sårar med flit

Ordlösheten klingar som naglar mot glas
Jag ser hur Du ljuger för Din själ
som en skugga ur mina drömmar
det sista glaset sprit en utspilld lördagskväll

Det här är den jag är, och det skär sönder Dig,
ett andetag som aldrig riktigt når ner
Men i mitt bröst är hålet en sten
och i munnen går tystnaden inte att svälja ner nåt mer

Vi skulle tina upp mitt frusna hjärta
med sorglösa tankar som ramlade om varandra
Att aldrig, aldrig be om ursäkt mer,
att aldrig stelna till stumma skulpturer som alla dom andra

Tilsammans skulle vi laga allt
men all vuxenheten har liksom runnit av,
vi är bara två vilset sorgsna barn,
såna som ljuger för att hålla sig kvar

Dina ögon lika lätt som små moln
såg att det var jag som öppnade Dina sår
Du kan springa hur långt du vill
det är ändå mig som Du flyr ifrån

mår Du bättre när jag faller mot backen?
när Din tunga har skurit djupa spår
jag behöver inte Dig, bara mig själv
och jag kan inte fylla dina hål

Äntligen har Jag hittat orden
äntligen är det okej att vara svag
jag, jag vill inte vara Din drog
jag, jag vill bara vara jag…

Publicerat i Lost love, Poetic
Etiketter: , , , , ,

Jag är inte sjuk/I min värld ljuger man sig fri

•februari 28, 2011 • 6 kommentarer

jag är inte sjuk, inte sjuk
när jag dansar vilset naken på stadens gator,
fäktar armar, viskar högt,
för stumma diskussioner med trädens skator.

jag är inte sjuk, inte sjuk,
ackompanjeras bara av osynlig musik,
lyfter benen extra högt när jag går,
spatserar förtjust framför en inbillad publik.

jag är inte sjuk, inte sjuk,
mutar smärtan med planlösa rus,
söver demonerna i sprit,
skrattar för länge i tomma trapphus

jag är inte sjuk, inte sjuk,
nätter av skuld och förfärlighetens skam,
men kroppen glömmer bort ibland
fast själen den smet ut och försvann

jag är inte sjuk, inte sjuk,
vårdar vant verkligheten i en trygg psykos
vassa knän mot bröstet,
tystnaden bakom ögonen som bara är till låns

jag är inte sjuk, inte sjuk
jag gick som vanligt och talade med träden
när man tog tag i mig
låste in mig och tog mina kläder

jag är inte sjuk, inte sjuk,
arga händer mot brinnande skinn,
ett vansinne av vita väggar,
förstår du inte att ångesten, den måste spärras in

jag är inte sjuk, inte sjuk
skriker med ögonen men ingen förstår
nej dom tänker inte släppa på remmarna
det är bara i mitt huvud som det är fullt med hål

jag är inte sjuk, inte sjuk,
en sprucken siffra i en skönmålad statistik
sterila händer som viskar mjukt
klirrar med hjälpsamma piller som tyglar panik

jag är inte sjuk, inte sjuk,
det är inte mig dom söver ned,
det är inte mig dom fångat i en bur,
jag har ju gömt mig där dom inte ser.

nej, jag är inte sjuk, inte sjuk,
jag är bara lite annorlunda än ni
men det är inget som man berättar
för i min värld där ljuger man sig fri

Publicerat i Poetic
Etiketter: , , , , , , ,

Det var inte min mening. Det var bara jag…

•februari 27, 2011 • 1 kommentar

Så blev det oundvikliga oundvikligt. Fastän att jag har försökt att förhala det in i det längsta. Men illusions-ballongen exploderade rätt i ansiktet på Älskling. Poff, så blev vi båda två täcka av det svarta och det fula som jag förtvivlat har försökt att gömma i mitt inuti.

Älskling är annorlunda, han är mitt nya liv, min nya världsbild, framtiden och ljuset. För det mesta. Men han har sina egna problem att brottas med, liksom alla andra mänskliga varelser. Tyvärr frontalkrockar vissa av hans svårigheter med mina egna ibland. Och då blir det svårt. Värst är skuld- och skambeläggandet som han har lärt sig att bemästra till fullo under sin uppväxt. Och för att inte tala om martyrskapet; ”det är synd om mig och det är DITT fel”. Antingen så ska han ha rätt till varje pris och trampa ner mig mot golvet, eller så lägger han sig plattare än plattast och ber om att få bli överfallen av en herrelös ångvält. Kompromisser är okänd mark, och hans ego lever sitt eget liv. Men jag vet, det är inte hans fel, han är skolad att utan tanke svara på allt som han är inlärd att göra.

Men. Just dessa drag känner jag igen. Alltför väl. Det är Hans drag. Mammas drag. Min akilleshäl. Spelar man enligt de reglerna så är jag chanslös, jag spelar inga spel, jag vill inte vinna någonting, jag vill överleva. Annars faller allting samman till trasigt och vansinnigt. Vilket Älskling fick beskåda, trots att jag aldrig någonsin önskat att han skulle behöva få bevittna den del av mig som jag försökt gömma som ihärdigast. Den delen av mig som är bortom allt förnuft och reson, den delen där jag är försvunnen och ersatt med desperat råa överlevnadsinstinkter. Det fula. Det svarta.

Efter diverse osämjor och meningsskiljaktigheter exploderade himlen när jag kom hem efter en fest på vilken han inte tyckte jag skulle ha gått men som jag så förtvivlat gärna ville gå på. Fri, otvingad, lycklig, i stånd att få fatta egna beslut och göra egna val. Jag ville verkligen gå ut. Ta igen all missad umgängestid från mitt före detta liv. Men jag fick betala för det, flashbacks från det som jag trodde var försvunnet.

Hemkommen från festen väntade Älskling argt vaken med ett brev där han skrivit hur besviken han var på mig. Och ja, jag håller med, jag förstår, förlåt mig, jag ska tänka på att planera bättre i framtiden men det var ju oplanerat? Ja, jag förstår, förlåt mig, jag förstår din besvikelse. Men sen kom resten, skulden, skammen, dom arga orden som blev ett trassel, hans försök att själv ta på sig offerkoftan om inte jag erkände mitt felaktiga agerande. Och jag kunde inte läsa längre, bokstäverna svällde i halsen, rummet började snurra samtidigt som adrenalinet manade till kamp.

Jag minns inte, jag var ju inte där, det var ju den andra Sara, hon som slåss och bits och fräser. Hon tog över och det blev svart, men jag minns fragment av sekvenser, hot om att döda och slå ihjäl om han rörde mig. Svarta ögon som inte ser. Eller bryr sig om något alls. Jag har inget att förlora. Hjälplösheten, gråten, dom förbannade jävla tårarna som svider i ögonfransarna och droppar på bröstet. Vilddjurets instinktiva panik, slåss eller fly, på alla fyra omkring på parketten. Rör mig inte! Inlindad i duschdraperiet, fosterställning mot våtrumsmattan, skriken, ylandet, desperations ljud som gurglar i halsen. Allt är ett hot! Ögonen som ljuger, skvallrar om rädslan, oförståelsen inför attacken. Varför? Varför? Det gör ont. Snälla sluta. Varför? Låt mig va, du gör ont mot mig nu! Älsklings ögon i panik, han blir rädd, jag vet det, jag ser det men jag kan ingenting göra. Jag kämpar mot livet och döden, allt är svart och jag finns inte.

Han försöker röra vid mig men han får inte. Han är farlig! Jag är rädd, ett otröstligt barn, ett skadat djur utan logik. Och döden är det enda som räddar. Döden. Jag hör inte hemma här. Snälla låt mig gå, jag orkar inte mer, se mig i ögonen och be mig att stanna. Det gör för ont. Jag är på fel plats, det är fel, den här smärtan är omänsklig. Låt mig slippa lida. Hoppa, segla, snöa ner mot asfalt och is. Balkongräcket. Rakbladen, rakbladen. Jag ska visa honom hur ont det gör, då kommer han att förstå. Men jag hinner inte, Älskling övervakar osäkert mina steg och jag skriker fortfarande rakt ut i vildsint förtvivlan, jag kan inte sluta, jag är rädd, stämbanden har hakat upp sig.

Det är min verklighet. Min vanlighet. Jag är van. Men Älskling är chockad, förtvivlad, förstörd, gråter, snorar, hulkar och jag kan inte trösta honom. Jag slåss mot mina egna demoner, för livet, för att överleva. Jag är van, men smärtan vänjer man sig aldrig emot. Slår emot en som en vägg, förvandlar all rationalitet till en sanningsenlig psykos där jag inte kan styra över kropp eller hjärna. Primitivt, rått, avskalat. Jag slåss, slåss, slåss för mitt liv eller för att göra slut på det. Mot allt och alla. Betingade reflexer inprogrammerade sedan långt tillbaka, PTSD-flashbacks, kroppen som minns vad hjärnan har begravt.

 

Men jag önskar av hela mitt hjärta att Älskling aldrig skulle ha behövt uppleva min fula sanning, den som är bara min, som ingen får se. Men det bara blev så, jag hann inte heja mig, hotet blev för verkligt, hörnet blev för trångt. Förlåt mig, Älskling. Jag är så ledsen att dina ögon har fått möta det smutsiga och det fula som är min vardag. Ingen människa ska behöva stå ensam inför ett sådant vansinne, behöva bli så skrämd som du blev. Det var inte min mening. Det var bara jag…

Publicerat i (Aldrig Mer) Min Alkoholist, Ångest, Bipolärt, Living on the borderline, Lost love, Mamma
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

”I just don’t want to die without a few scars….”

•februari 19, 2011 • 1 kommentar

Tyler Durden: I’ll bring us through this. As always. I’ll carry you – kicking and screaming – and in the end you’ll thank me.

Och nu gör det ont. Det är något som kvävs i bröstet. Svåra sår och köttknivar. Hur klistrar man på sig sitt happy face? Hur?  Hur? Visa mig. Jag kan inte. Snälla. ”Jag vill inte”, igen. Andetag som inte når ner, tårar som torkat ut.

Som om förlamad. En filt med orörlighet. Passivitet. Apati. Kryper knän på golvet, ihopsjunken mot sofftyget,  trögheten klar som vatten, bränner i halsen. Det är inte jag. Inte längre. Och hålet i bröstet är en sten. Hur ska jag orka? Trasigt. Smärtan är dov och oupphörlig, konstant tjutande i inuti, ett ihärdigt tinnitus i själen. Det ylar. Spräcker glas och trumhinnor. Igen, igen. Som vanligt. Igen.

 

Tillbaka till tvåsamheten. Att leva tillsammans på 40 kvadrat. Allt hans bland mitt, allt mitt i hans. Är det egentligen någon skillnad på när det var den dubbla ytan? Eller när jag var ensam? Var jag ens någonsin ensam? Möjligheten att gömma sig är densamma; ingenstans är man trygg. Och jag är svår att leva med. Speciellt efter några glas vin, då min förnuftet har tagit en välbehövlig pausvila och lämnar självdestruktiviteten obevakad, lättprovocerad.

Vi har flyttat ihop. Officiellt. Delad tvåsamhet firas med Fight Club och klyftpotatis, marinerad i vin. Det är lycka och konfettisnö, sammantrasslad med förskräckelse och återhållen panik. Älskling är inte Han, men ibland fattar inte min hjärna. Den har glömt, blandat ihop, suddat samman allt som hänt till ett diffust dis av sönderklippta minnen som pockar och hoppar. Vill tvinga mig tillbaka till det som aldrig har hänt, tvinga mig att återuppleva, minnas tillbaka till sådant som jag har begravt under parketten. Jag vill inte! Låt det vara, låt mig vara. Snälla, gräv inte upp jorden som jag precis har jämnat till. PTSD, inte jag, inte mig. Så allvarligt var det väl inte? Var det?

Livet är en kamp, fastän jag är tillbaka, i livet, hemma i lägenheten som en gång var Vår. Hans ord i mitt huvud. Dom bor där, som alltid. Skriker, hånar, hatar. Älskling kämpar han också, med sitt, med mitt. Han är inte Han men han är lik ibland, eller är det mitt huvud som gör dom lika? Jag vet inte längre. Jag vet ingenting ibland. Jag bara blundar mot blåsten och drar med mössan över ögonen, försöker streta framåt fastän jag inte vet vart jag är.

Och så ett sms. Ett oskyldigt klick. För första gången på månader. Med Hans ord. Han undrade hur jag mådde, sa att Han saknade mig, att Han tänkte på mig, undrade varför jag var sjuk. Han förstår inte, Han kommer aldrig att förstå. Och Älskling blir orolig, blek i ansiktet, förstår inte att jag kan tycka att Han är snäll, som skriver så. Men Han är ju snäll, som inte skäller och hotar, eller är Han inte?! Jag svarar inte, jag kan inte, Han skulle aldrig förstå. Men telefonen, den är återigen en hotfull teknikalitet som vidareförmedlar Hans räckvidd. Han når mig, fastän jag är utom räckhåll. Eller, jag skulle ha svarat, nu när Han var snäll. Nu har det gått för lång tid, nu är Han arg igen. Jag vill inte att Han ska vara arg. Det är outhärdligt, även fastän Han är borta, jag hör ju orden eka i huvudet, argumenten sprattlar på tungspetsen. Han är kvar, inuti.

 

”I just don’t want to die without a few scars….”

Publicerat i (Aldrig Mer) Min Alkoholist, Ångest, Lost love
Etiketter: , , , , , , ,

« Previous Entries
Next Entries »