Nu är det slut

Nu är det slut.

Älskling säger slut, att han älskar mig men slut ändå. Och jag är inte stark så jag faller, känslan som en seg hinna över ansikte och själ. Medan jag faller, faller, faller ned i avgrundens tomhet, ned i tystnaden där tiden står still.

Jag orkar inte igen. Inte igen. Inte han. Inte nu. Min mörkaste hemlighet under ytan som flaxar upp i ljuset; oförmågan att överleva separationen från kärleken, från tryggheten, från allt. Igen. Känslan som man får när man tappar en dyr vas i kras, rodnaden över huden, iskylan bakom bröstbenet som sprider sig som en fjällbäck genom kroppen. Jag orkar inte. Jag har redan förlorat så många gånger tidigare. Slagits mot hopplösheten, frustat kallsupar av meningslöshet och förtvivlan. Jag orkar inte en gång till.

För jag vet ju så väl. Jag vet. Att Älskling inte ska vara med mig om han inte vill. Men jag vet också att jag inte orkar bygga upp en ny dröm, jag kan inte lära mig att älska någon annan igen, någon som inte är Älskling. Alla andra är bara ”inte Älskling”, obetydliga. Jag är lojal. Att byta ringar är att byta framtid med varandra. Jag ger aldrig upp, jag älskar tills jag dör. Det är jag. Mitt sätt. Som inte passar in här bland verkligheten. Jag kan inte ställa om, särskilt inte nu när jag trodde att jag hittat hem. Jag tål inte att bli hemlös igen, eller herrelös, sätt hellre en kula i min tinning än lämna mig ute i regnet. Där finns smärtan som dödar, ensamheten som långsamt äter upp både hjärta och skäl.

Och nu har jag fallit över kanten. Ner i tomrummet där varje andetag river sönder luftstrupen, där tiden är oupphörlig och konstant. Varifrån jag inte kan ta mig bort. Som i en isvak på älven, där rasande vatten förlamar blodet och fingertoppar slås blodiga mot vassa kanter. Där man kämpar trött för att kom upp ur det tunga, fuktiga, kalla som knutit sig fast om benen och tvingar ner, under den glatta ismattan, som en sjunken barkbåt från förra sommaren, som vill följa med strömmens virvlar ner mot det dova, svarta, stora. Och allting brister, isskalet som spricker upp när man famlar efter en plats som bär tyngden av ett människohjärta. Splittras, skingras, krossas under vikten av smärtan och hjälplösheten.

Så nej. Jag kommer inte att ta mig upp ur hopplöshetens lömska vatten. Jag har slösat bort mina krafter på att överleva gång på gång, nu finns det ingen glöd kvar. Elden har kvävts, bara blöt aska och smuts simmar innanför mitt skal. Resten har brunnit ner till stoft och flimrande minnesbilder av det som gått förlorat. Jag kan älska tills jag dör. Jag ger inte upp nu, jag låter kärleken vinna och släpper taget om iskantens eggade kant. Blandar blodet med vatten och mörker, svävar ned genom klanglös viktlöshet, mot den dunkla stumheten, bottenlösheten dit inget ljus orkar tvinga sig fram. Jag släpper nu.

Låt mig gå, jag hör inte hemma här, det har jag aldrig gjort. Det finns bara ett hem för mig, det måste finnas det, fast inte här, bland livet. Utan där, dit smärtan inte når. Jag har gett upp nu. Jag vill bara få vara ifred, ensam, obevakad. Göra det som jag vet att jag måste göra. För överlevandet är inget alternativ längre, inte igen, jag orkar inte. Jag önskar att jag kunde, men nu är det för svårt, för hårt, för smärtsamt. Jag ser inget annat val nu. Jag är beredd.

~ av Sara på april 18, 2011.

Ett svar to “Nu är det slut”

  1. *Styrkekram.
    Jag har samma lojalitet…
    Starkt inlägg!*

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: