Det var inte min mening. Det var bara jag…

Så blev det oundvikliga oundvikligt. Fastän att jag har försökt att förhala det in i det längsta. Men illusions-ballongen exploderade rätt i ansiktet på Älskling. Poff, så blev vi båda två täcka av det svarta och det fula som jag förtvivlat har försökt att gömma i mitt inuti.

Älskling är annorlunda, han är mitt nya liv, min nya världsbild, framtiden och ljuset. För det mesta. Men han har sina egna problem att brottas med, liksom alla andra mänskliga varelser. Tyvärr frontalkrockar vissa av hans svårigheter med mina egna ibland. Och då blir det svårt. Värst är skuld- och skambeläggandet som han har lärt sig att bemästra till fullo under sin uppväxt. Och för att inte tala om martyrskapet; ”det är synd om mig och det är DITT fel”. Antingen så ska han ha rätt till varje pris och trampa ner mig mot golvet, eller så lägger han sig plattare än plattast och ber om att få bli överfallen av en herrelös ångvält. Kompromisser är okänd mark, och hans ego lever sitt eget liv. Men jag vet, det är inte hans fel, han är skolad att utan tanke svara på allt som han är inlärd att göra.

Men. Just dessa drag känner jag igen. Alltför väl. Det är Hans drag. Mammas drag. Min akilleshäl. Spelar man enligt de reglerna så är jag chanslös, jag spelar inga spel, jag vill inte vinna någonting, jag vill överleva. Annars faller allting samman till trasigt och vansinnigt. Vilket Älskling fick beskåda, trots att jag aldrig någonsin önskat att han skulle behöva få bevittna den del av mig som jag försökt gömma som ihärdigast. Den delen av mig som är bortom allt förnuft och reson, den delen där jag är försvunnen och ersatt med desperat råa överlevnadsinstinkter. Det fula. Det svarta.

Efter diverse osämjor och meningsskiljaktigheter exploderade himlen när jag kom hem efter en fest på vilken han inte tyckte jag skulle ha gått men som jag så förtvivlat gärna ville gå på. Fri, otvingad, lycklig, i stånd att få fatta egna beslut och göra egna val. Jag ville verkligen gå ut. Ta igen all missad umgängestid från mitt före detta liv. Men jag fick betala för det, flashbacks från det som jag trodde var försvunnet.

Hemkommen från festen väntade Älskling argt vaken med ett brev där han skrivit hur besviken han var på mig. Och ja, jag håller med, jag förstår, förlåt mig, jag ska tänka på att planera bättre i framtiden men det var ju oplanerat? Ja, jag förstår, förlåt mig, jag förstår din besvikelse. Men sen kom resten, skulden, skammen, dom arga orden som blev ett trassel, hans försök att själv ta på sig offerkoftan om inte jag erkände mitt felaktiga agerande. Och jag kunde inte läsa längre, bokstäverna svällde i halsen, rummet började snurra samtidigt som adrenalinet manade till kamp.

Jag minns inte, jag var ju inte där, det var ju den andra Sara, hon som slåss och bits och fräser. Hon tog över och det blev svart, men jag minns fragment av sekvenser, hot om att döda och slå ihjäl om han rörde mig. Svarta ögon som inte ser. Eller bryr sig om något alls. Jag har inget att förlora. Hjälplösheten, gråten, dom förbannade jävla tårarna som svider i ögonfransarna och droppar på bröstet. Vilddjurets instinktiva panik, slåss eller fly, på alla fyra omkring på parketten. Rör mig inte! Inlindad i duschdraperiet, fosterställning mot våtrumsmattan, skriken, ylandet, desperations ljud som gurglar i halsen. Allt är ett hot! Ögonen som ljuger, skvallrar om rädslan, oförståelsen inför attacken. Varför? Varför? Det gör ont. Snälla sluta. Varför? Låt mig va, du gör ont mot mig nu! Älsklings ögon i panik, han blir rädd, jag vet det, jag ser det men jag kan ingenting göra. Jag kämpar mot livet och döden, allt är svart och jag finns inte.

Han försöker röra vid mig men han får inte. Han är farlig! Jag är rädd, ett otröstligt barn, ett skadat djur utan logik. Och döden är det enda som räddar. Döden. Jag hör inte hemma här. Snälla låt mig gå, jag orkar inte mer, se mig i ögonen och be mig att stanna. Det gör för ont. Jag är på fel plats, det är fel, den här smärtan är omänsklig. Låt mig slippa lida. Hoppa, segla, snöa ner mot asfalt och is. Balkongräcket. Rakbladen, rakbladen. Jag ska visa honom hur ont det gör, då kommer han att förstå. Men jag hinner inte, Älskling övervakar osäkert mina steg och jag skriker fortfarande rakt ut i vildsint förtvivlan, jag kan inte sluta, jag är rädd, stämbanden har hakat upp sig.

Det är min verklighet. Min vanlighet. Jag är van. Men Älskling är chockad, förtvivlad, förstörd, gråter, snorar, hulkar och jag kan inte trösta honom. Jag slåss mot mina egna demoner, för livet, för att överleva. Jag är van, men smärtan vänjer man sig aldrig emot. Slår emot en som en vägg, förvandlar all rationalitet till en sanningsenlig psykos där jag inte kan styra över kropp eller hjärna. Primitivt, rått, avskalat. Jag slåss, slåss, slåss för mitt liv eller för att göra slut på det. Mot allt och alla. Betingade reflexer inprogrammerade sedan långt tillbaka, PTSD-flashbacks, kroppen som minns vad hjärnan har begravt.

 

Men jag önskar av hela mitt hjärta att Älskling aldrig skulle ha behövt uppleva min fula sanning, den som är bara min, som ingen får se. Men det bara blev så, jag hann inte heja mig, hotet blev för verkligt, hörnet blev för trångt. Förlåt mig, Älskling. Jag är så ledsen att dina ögon har fått möta det smutsiga och det fula som är min vardag. Ingen människa ska behöva stå ensam inför ett sådant vansinne, behöva bli så skrämd som du blev. Det var inte min mening. Det var bara jag…

~ av babyborderline på februari 27, 2011.

Ett svar to “Det var inte min mening. Det var bara jag…”

  1. Vänta nu…Han blir upprörd och arg för att du går på fest? Varför??

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: