”I just don’t want to die without a few scars….”
Tyler Durden: I’ll bring us through this. As always. I’ll carry you – kicking and screaming – and in the end you’ll thank me.
Och nu gör det ont. Det är något som kvävs i bröstet. Svåra sår och köttknivar. Hur klistrar man på sig sitt happy face? Hur? Hur? Visa mig. Jag kan inte. Snälla. ”Jag vill inte”, igen. Andetag som inte når ner, tårar som torkat ut.
Som om förlamad. En filt med orörlighet. Passivitet. Apati. Kryper knän på golvet, ihopsjunken mot sofftyget, trögheten klar som vatten, bränner i halsen. Det är inte jag. Inte längre. Och hålet i bröstet är en sten. Hur ska jag orka? Trasigt. Smärtan är dov och oupphörlig, konstant tjutande i inuti, ett ihärdigt tinnitus i själen. Det ylar. Spräcker glas och trumhinnor. Igen, igen. Som vanligt. Igen.
Tillbaka till tvåsamheten. Att leva tillsammans på 40 kvadrat. Allt hans bland mitt, allt mitt i hans. Är det egentligen någon skillnad på när det var den dubbla ytan? Eller när jag var ensam? Var jag ens någonsin ensam? Möjligheten att gömma sig är densamma; ingenstans är man trygg. Och jag är svår att leva med. Speciellt efter några glas vin, då min förnuftet har tagit en välbehövlig pausvila och lämnar självdestruktiviteten obevakad, lättprovocerad.
Vi har flyttat ihop. Officiellt. Delad tvåsamhet firas med Fight Club och klyftpotatis, marinerad i vin. Det är lycka och konfettisnö, sammantrasslad med förskräckelse och återhållen panik. Älskling är inte Han, men ibland fattar inte min hjärna. Den har glömt, blandat ihop, suddat samman allt som hänt till ett diffust dis av sönderklippta minnen som pockar och hoppar. Vill tvinga mig tillbaka till det som aldrig har hänt, tvinga mig att återuppleva, minnas tillbaka till sådant som jag har begravt under parketten. Jag vill inte! Låt det vara, låt mig vara. Snälla, gräv inte upp jorden som jag precis har jämnat till. PTSD, inte jag, inte mig. Så allvarligt var det väl inte? Var det?
Livet är en kamp, fastän jag är tillbaka, i livet, hemma i lägenheten som en gång var Vår. Hans ord i mitt huvud. Dom bor där, som alltid. Skriker, hånar, hatar. Älskling kämpar han också, med sitt, med mitt. Han är inte Han men han är lik ibland, eller är det mitt huvud som gör dom lika? Jag vet inte längre. Jag vet ingenting ibland. Jag bara blundar mot blåsten och drar med mössan över ögonen, försöker streta framåt fastän jag inte vet vart jag är.
Och så ett sms. Ett oskyldigt klick. För första gången på månader. Med Hans ord. Han undrade hur jag mådde, sa att Han saknade mig, att Han tänkte på mig, undrade varför jag var sjuk. Han förstår inte, Han kommer aldrig att förstå. Och Älskling blir orolig, blek i ansiktet, förstår inte att jag kan tycka att Han är snäll, som skriver så. Men Han är ju snäll, som inte skäller och hotar, eller är Han inte?! Jag svarar inte, jag kan inte, Han skulle aldrig förstå. Men telefonen, den är återigen en hotfull teknikalitet som vidareförmedlar Hans räckvidd. Han når mig, fastän jag är utom räckhåll. Eller, jag skulle ha svarat, nu när Han var snäll. Nu har det gått för lång tid, nu är Han arg igen. Jag vill inte att Han ska vara arg. Det är outhärdligt, även fastän Han är borta, jag hör ju orden eka i huvudet, argumenten sprattlar på tungspetsen. Han är kvar, inuti.
”I just don’t want to die without a few scars….”
Welcome to Borderline City! 
Han är väl kanske snäll på ett sätt.
Men i det stora hela är det inte mycket att hurra för.
Vissa kommer aldrig, aldrig ha förståelse för oss.
Men det värsta är ändå när de inte ens FÖRSÖKER att förstå.
DET är ett gigantiskt svek.