I need you to be calm, not shout.

He said that he would stay forever but  forever wasn’t very long, He said that he would take the high road, He thought that I was always wrong, Cause when he lied it meant he loved me, And when he lied it meant he cared…


Ensam igen, i bröstet, i hjärtat. Om natten smeker älsklings andetag mot min nacke men luften är kall, kylig. Ordlösheten ekar mellan väggarna. Allt det där som inte sägs, som inte får sägas, som stängs in, plattas ut, sväljs. Taggigheten som jag skär mina fingrar på, gång på gång; hans tillslutenet, ögonen som blir grå och smala. Jag famlar i tomrummen, står på mig, försvarar, självrespekt, självdestruktivitet, faller över kanten, ömsom i panik, ömsom orubbligt lugn. Det är hans sår som är infekterade nu, det måste vara så för jag har skött om mina så noga. Det kan inte vara bara jag som är fel, inte igen.

Och nu då, jag vet inte. Älskling säger att jag stöter bort honom, stänger honom ute. Och jag gör det ju, jag litar inte på hans Ego som vill riva sönder mitt ansikte med sina sylvassa klor. Jag måste stänga honom ute, han är farlig. Men inte på samma sätt som ”förra Han” givetvis, men tillräckligt farlig för mig. Och ibland när jag känner mig hotad eller skrämd så flyter verkligheten samman med det som inte finns mer, och jag gömmer mig under köksbordet eller virar in mig i duschdraperiet beväpnad med köksknivarna och skriker i förtvivlan. Min kropp tror ju att den är tillbaka till då, till tiden som jag har gömt långt där under, och jag kan bara svara på det enda sätt jag kan, genom att försöka överleva.

Det är något som är fel ändå. Något med älskling, eller med mig, med oss, med våran sammanslagning. Han är för lik det försvunna, jag är för lik något som han inte vill berätta. Jag vänder och vrider på pusselbitarna, går lydigt hos terapeuterna och letar efter ärligheten och mitt ansvar, konstaterar att jag bara kan påverka mitt eget agerande och tvingas att stå och se på hur skeppet sjunker. För jag försöker verkligen, att vara ärlig, att ge bort min kärlek istället för att hålla fast den, att inte suga i mig älsklings vassa ord när han är orättvis, att inte vara medberoende men ändå stötta, att se till bägges behov, att vara rättvis.

Men nu vet jag inte. Jag är så trött. Jag vill också få vara liten, är det inte min tur snart?

 

I’ll block it out,
The screams that fill my mind with doubt.
Pleas quiet down,
I need you to be calm, not shout.

~ av babyborderline på mars 23, 2011.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: