Förtrollad i en mani
Så har det gått sönder igen. Mitt liv. Hjärnan ligger utspridd bland asfalt och snöslask; som om ett hopp från balkongen eller en oväntad explosion från en blindgången fyrverkeripjäs som dröjt sig kvar efter ett sorgset nyårskalas. Men i min värld briserar detonationer helt utan förklaring och logik. Kan inte minnas vem jag var igår. Men smärtan, den tassar inte på tå, sparkar på dom som redan ligger, maler ned tiden till finkornig sand som letar sig innanför kläderna och aldrig riktigt går att skaka bort.
Om man inte är hög är man närmare marken, men jag har varit där igen, hon som ingen kan nå. Klättrat över huvuden, stått på bergets topp och skrattat åt vinden, övertygad om att jag äntligen blivit verklig och hittat sanningen. Visst, jag var speedad, överfylld med adrenalin och vilja, lite för mycket av mig själv. Förtrollad i en mani. Men ändå så kunde det väl inte vara en smutsig illusion, allt var ju så verkligt, så levande, så starkt. Sammanhanget, bitarna i pusslet som passade var man än lade dem, allting på plats, självklarheten. Och fingrarna som sprang över tangenterna, målade orden till så mycket mer än bara typsnitt och enkla formuleringar. Känslan bakom bokstäver och symboler som bara jag förstod, nakenheten i meningar som samtidigt var klädda i tvetydigheter, ett nytt språk med nya ord som bara jag kan läsa.
Utsträckta händer på en kropp som svävar lättsinnigt som vissna löv i höstvinden, musiken som viskar mot kinden, jag är något mer, en känsla som lämnat sitt fängelse, en tanke som flyter genom rymden, en förståelse som bara kan nås när allting annat har bytt skepnad och världen snurrat fel. Storheten som växer i munnen, insikter som flyger genom rummen och jag är fullkomligt vaken, vidöppen.
Ackompanjerad av melodier som rinner i min utsträckta hand. Utblandade med orden. En enhet i symbios. För mig har det aldrig varit enbart orden. Aldrig, utan känslan. Känslan i mellanrummen, andetagen, i penseldragen. Jag känner musikens hjärtslag i mitt bröst, tyder budskap som smyger över ackord och in under uttjatade fraser, alltid på repeat, alltid musiken som förklarar, orden som inte behövs mer. Ett mikrokosmos med perfekt ordning som bultar i min slutna hand, och jag ser det som inte andras ögon kan. Det kan ta dagar och nätter innan jag ramlar ner, det kan ta dagar och nätter innan mina vingar stelnat till sten.
Men jag vaknar alltid upp. Med munnen mot asfalten och nakna och blåslagna armar och ben. Med tankar som har tappat sin udd och svaga minnen av att någonting är fel. En eufori som har slocknat till sand. Rastlösheten dröjer sig kvar, men lättheten har sjunkit som en sten, lämnat ringar på vattnet som sköljer över själen med hysteri och förtvivlan. Storheten som krossats mot betongen och verkligheten som inte finns mer.
Jag borde ha förstått. Kanske förstod jag, men jag ville inte se. Världen där uppe är så mycket mer, det är bara här nere jag är så fel. Skakad över hur jag kan bli någon annan utan att jag ser, panikslagen över att hjärnan kan byta ut min värld och övertyga mig om att det är den som är hel. Munnen som klibbar och sängen som stått orörd sen jag försvann, men nu är jag tillbaka, oförmögen att förklara hur jag kunde sväva över marken när jag egentligen borde vetat mer, oförmögen att förstå hur jag trodde att jag kunde hålla tiden i min hand.
Ögon som inte vågar lita på det dom ser, vetskapen om att jag när som helst kan antingen lyfta eller ramla ner. Och det är inte förrän efteråt som jag kan ångra besluten som jag fattat när världen var sned, det är inte förrän efteråt jag kan hata mig själv för att jag rymde bort till världen där ingenting kan vara fel. Ansiktet i händerna, knäna mot bröstet. Jag får alltid betala mina skulder när jag är samlat ihop mina trasiga armar och ben. Ångesten i ett retroaktivt brev. Hjärtat till höger om sängen, mina tankar på knöliga papper och livet som liksom försvann.
Welcome to Borderline City! 
jag vill följa dig. du skriver otroligt bra och om ett ämne som jag börjar förstå är en del av mig.