Äntligen har Jag hittat orden

Jag trodde att jag hade slutat vara ensam nu,
men hur får man någon att förstå
någon som har ögon som inte vill se
någon som gömmer hemligheter i mitt fuktiga hår

Du säger att det bara är lyckan som river i själen
och att det bara är i mitt huvud som allting låter så fel
Tyst, vi pratar inte om imorgon
Du blundar tills dess att jag har druckit mig hel

Ändå, skaver vi oss på varandra
Ser du inte att kärleken härsknar till panik?
jag säger det ärlig, Du önskar att jag ljög
kastar knivarna i själen, sårar med flit

Ordlösheten klingar som naglar mot glas
Jag ser hur Du ljuger för Din själ
som en skugga ur mina drömmar
det sista glaset sprit en utspilld lördagskväll

Det här är den jag är, och det skär sönder Dig,
ett andetag som aldrig riktigt når ner
Men i mitt bröst är hålet en sten
och i munnen går tystnaden inte att svälja ner nåt mer

Vi skulle tina upp mitt frusna hjärta
med sorglösa tankar som ramlade om varandra
Att aldrig, aldrig be om ursäkt mer,
att aldrig stelna till stumma skulpturer som alla dom andra

Tilsammans skulle vi laga allt
men all vuxenheten har liksom runnit av,
vi är bara två vilset sorgsna barn,
såna som ljuger för att hålla sig kvar

Dina ögon lika lätt som små moln
såg att det var jag som öppnade Dina sår
Du kan springa hur långt du vill
det är ändå mig som Du flyr ifrån

mår Du bättre när jag faller mot backen?
när Din tunga har skurit djupa spår
jag behöver inte Dig, bara mig själv
och jag kan inte fylla dina hål

Äntligen har Jag hittat orden
äntligen är det okej att vara svag
jag, jag vill inte vara Din drog
jag, jag vill bara vara jag…