Welcome to Borderline City!

Till H,

Jag känner det i magen, ett hål, ett stort jävla blödande sår. Där Du satt. Jag försökte att skära bort Dig med kniv och jag vill inte, VILL INTE! Jag vill ha dig kvar, jag vill dela mitt liv med dig. Jag vill inte släppa och låta Dig gå, jag vill laga och lappa våra sömmar, men jag kan inte göra det själv. Jag får inte ljuga för mig själv, eller för Dig, jag måste vara ärlig. Och jag måste vara det även om det gör förbannat jävla ont. Och därför måste  jag resa mig upp från golvet och försvara det som är jag.

Men det skulle vara outhärdligt att lämna Dig bakom mig, mitt livs svåraste beslut. Men jag är ju på väg, framåt, uppåt, igenom, som en maskros som bryter sönder asfalten i sin strävan mot solen och ljuset. Och den resan som jag är mitt uppe i, den är bara min. Jag kan inte bära Dig också, Du måste hitta Din egen väg genom livet.

Jag förstår om du känner Dig lurad, jag är inte samma Sara som Du träffade för sex månader sedan. Den personen Du blev kär i här förändrats så mycket under tiden med Dig, vuxit, börjat veckla ut blombladen och smaka på livet. När vi möttes var jag sargad, trasig och rädd. En blek skugga av den jag är idag. Behövande, beroende, svag; en liten rädd kattunge som ville bli buren och smekt. Som behövde mammakattens värme för att överleva.

Jag bad Dig att vara min fasta punkt i livet, jag ville att livet skulle kretsa runt Dig när allt annat snurrade för fort. Lät Dig tro, och trodde själv, att det var den rätta vägen att gå. Blev inbjuden bakom Din mur med löftet att att inte såra eller förstöra. Men vad vi både glömde var att jag var inne i en process, en process som inte kan stoppas när den väl börjat. Som en snöboll som studsar nedför berget och växer sig större och större. När vi träffades hade jag redan långsamt börjat rulla nedför branten.

Tro inte för en sekund att jag inte önskar att precis allting vore annorlunda. Du är allt jag någonsin drömt om. Min Mr Right, önskedrömmen som slog in. Men det räcker inte längre. Jag måste rädda mig själv nu när marken rasar, jag kan inte låta Dig dra mig med i fallet. Inte igen. Men det gör så ont i hjärtat att jag inte kan andas. Det lättaste hade varit att stanna och fortsätta blunda, som jag alltid har gjort, men jag har lovat att inte ljuga för mig själv, jag måste hålla ögonen öppna även fastän det blöder och svider.

Jag ser ditt ansikte framför mig, jag hör dina hjärtslag mot min kind. Jag minns alla timmar vi låg och höll om varandra, fångade i varandras ögon. Jag såg din själ och hur den lyste, jag hörde ditt hjärtas röst viska i mitt öra. Jag bara visste att äntligen hade jag hittat hem. Hem till tryggheten. Hem till livet. I mitt hjärta finns bara Du.”Äntligen har jag hittat hem, jag borde gjort det för längesen…”

Jag kan lyssna på den låten hur många gånger som helst. Men den gör ont. Det krävs små blå piller för att hitta modet att våga trycka på play. Jag minns den natten på juldagen, när vi bara visste att vi hittat vår sång. Hur vi dansade om och om igen, förlorade i varandras hjärtan. Så lycklig att hjärtat kändes sprickfärdigt. För bra för att vara sant.

Så varför tvivlar jag nu? Knappt fyra månader senare är världen upp och ned. Minns jag allting fel?  Såg vi bara vad vi önskade att se? Målade vi upp en gigantisk illusion om varandra som ingen av oss kunde leva upp till? Jag brukade säga att Du var för bra för att vara sann och ville veta vart haken fanns, men Du bara skrattade. Kanske tänkte Du detsamma om mig. Men jag hade aldrig kunnat ana att lyckligheten skulle slås i bitar så snart, och jag förstår fortfarande inte hur det gick till.

Varför slåss vi när vi skulle stå enade mot världen? Varför är Du så arg på mig? För den lyser  igenom, Din ilska, Ditt missnöje med mig och mina handlingar. Och dom osagda orden hänger i luften ovanför våra huvuden, men jag kan känna Din sinnesstämning i hjärtat även när Du tror att jag inte ser. Ditt hårda skal som inte alls är Du, ögonen som föraktar, bitterheten. Din röst som inte alls är Din, kall, metallisk, obeveklig. Ditt hjärta som inte går att nå.

Plötsligt känner jag mig som en bedragare. Nu när Du fått se mitt riktiga jag så blev Du besviken. Du ville ha en liten ankunge som inte kunde gå själv och nu har ankan vuxit upp till en svan med en vingbredd som kräver stort utrymme. En självständig, stark, kraftfull svan som är långt ifrån den tilltuffsade ankunge Du hittade för ett halvår sedan. Och jag förstår Din förvirring, jag är ju en annan idag, fast samma ändå. Duger inte det? Duger inte jag om jag är den jag vill vara, på väg mot friskheten? Ville Du bara ha mig om jag var svag?

Jag tror att Du är så rädd att bli lämnad att du avvisar mig innan jag skulle kunna få chansen att avvisa Dig. Det är min teori, och den är endast en teori, ingen sanning. Men någonting är det som Du flyr ifrån, annars skulle Du aldrig slå mig i magen med mina egna ord och sedan sparka på mig när jag ligger. För det är ju orden som är min svaghet, det är dom som sårar och exploderar i mitt hjärta. Dom garanterar Dig seger i vilken dispyt som helst. Det är dom jag är rädd för, jag kan inte försvara mig mot dom om jag är svag, då äter dom upp mig.

Aj, nu gör det ont igen. Oupphörligt, kniven i strupen. Hur fan skulle jag kunna överleva utan Dig? Sorgen, smärtan, desperationen, paniken i att kunna förlora det enda man vill ha. Samtidigt frustrationen i att inte få uttrycka sin ilska, tröttsamheten i att Det alltid blir Dig det är synd om, vanmakten i att inte kunna ha en ärlig och rättvis diskussion utan tjuvnyp. Sorgen över Din misstro, att Du tror att jag ska vara orättvis och trampa rätt över Dig om Du öppnar Dig det minsta lilla. Du sårar mig, det gör ont. Jag kämpar med min ärlighet och med mitt ego. Tror du att jag skulle spela fult mot Dig? Jag som inte ens kan fuska i kortspel? Känner Du mig inte bättre än så?

Så vår relation gör mig illa nu. Och säker Dig också. Men det enda jag kan göra är att be Dig att ta ansvar för Din del. Att ta ansvar för Dig. Sluta ljuga för Dig själv. Stirra rätt in i spegeln och möt allt som du flyr ifrån. Det är den enda vägen igenom men den är smärtsam. Eller så kan du blunda varje gång du passerar en spegel och begrava skulden och skammen ännu djupare ner i bröstet. Valet är ditt. Jag har gjort mitt. Jag ska bli hel.

Om Du bestämmer Dig för att sluta fly så vet Du var jag finns. Jag ska ingenstans.

Jag älskar Dig mer än vad orden kan beskriva,

Sara

Du är den som ger mig lust igen, och vet precis vad jag vill ha, tar hand om mig som en äkta vän, och får mig att må riktigt bra…

~ av S på april 6, 2011.

Publicerat i Lost love
Etiketter: göra slut, Kärlek, kärleksbrev, lögner, separation, smärta, sorg