I’ve been here. I’ve done this.
Äntligen är det här. Ursinnet. Raseriet. Vanvettigheten. Tigern som morrvrålar åt alla att hålla sig borta. Våga bara kliva över gränsen. Min Gräns. NU ÄR DET NOG!
Jag är en tidinställd bomb i pygméformat. Inte tack vare min forna kampsportkunskaper eller den svunna muskelmassan jag en gång gömde mig bakom. Nej det är min fallenhet för uppvisande av total orädsla inför fysiska situationer som gör mig till en obevakad trampmina, redo att explodera om någon eller något kommer för nära eller uppträder lite för hotfullt. För jag är inte rädd när det smäller, eller rättare sagt när jag smäller. Då gömmer sig riktiga jag bakom lilla Egos svarta ögon, i full kontroll över vilken situation som helst. Då skulle jag omöjligt kunna förlora, en win-win-situation där jag antingen fick ge utlopp för vanmakten eller, än hellre, kunde fått en knytnäve över käkbenet.
Men ilskan, raseriet, den får man ju aldrig vända utåt. Aldrig skada någon annan. Aldrig någonsin. Så vart gör man av den då? När ögonen är svarta och giftet droppar från tungspetsen. Jag kunde nästan vilken fiende som helst att gråta om jag ville. Med ord eller med nävarna. Men det är ju förbjudet. Strängt och strikt icke tillåtet. Det är ju därför jag utvecklat försvaret ”total underkastelse”, för att inte råka läcka ut det bubblande ursinnet som fräter hål på andras skinn, för att spela rent och juste, inte fuska, inte använda vapen mot en obeväpnad. Rättvis kamp, stor får inte slå mindre.
Så jag har skyddat omvärlden från min explosivitet genom att vända argsintheten inåt, inåt. Hata, hata, hata allt som är jag. Kasta mig själv i väggar, boxa knogar blodiga mot betong, skalla huvudet mot golv, vägg, plank whatever bara det är hårt och hållbart nog. Seniga underarmar och hårt knutna nävar som landar i först mjuk lårmuskulatur sen ömtåligt ansiktet, metodiskt, vansinnigt, varannan sida, hårdare för varje slag. Om och om igen tills smärtan tystar skammen. Och så klart rakbladen, dom ilskna glipande rakbladsbetten, alltid för små, kan inte visa hur arg jag är eller hur ont det gör. Mera, djupare, in till benen. Om dom inte måste sys är dom misslyckade, precis som jag. Jag får inte hata någon annan men jag får fan hata mig själv.
Men numera försöker jag ju att läka såren istället för att vifta med kniven. Byter ut dysfunktionell strategi mot funktionell, en i taget, en oupphörlig självrannsakan som tuggar sig igenom själen och tvingar mig att känna på verklig smärta, smärta med en funktion, allas smärta, min smärta. Sorg, skam, skuld, ilska. Känslor. Verkliga känslor med kontroll utan panik och flykt. Jag har levt i en illusion men öppnat ögonen, åtminstone en aning. Vågar skyggt smaka på sanningen utanför min hjärna.
Och nu har jag tydligen kommit till ilskan. Raseriet. Som jag begravde och vände inåt någon gång på vägen. För alla känslor har ju en funktion. Och ilskan är till för att skydda våra gränser. Gränser som jag aldrig haft. Gränslösheten som jag har svävat i så länge jag kan minnas, oförmågan att säga ifrån eller be om hjälp eller ens höja rösten mot någon annan än mig själv. Gränslösheten som tillät min fd alkoholist att trampa ner mig i leran med ansiktet först. Jag var ju inget värd, alltså hade jag inget att försvara. Men nu har jag vuxit, börjat blivit värd Något. Inte så mycket kanske, men lite, lite, lite. Och därmed vaknar Vakthunden, Lilla Egos egentliga funktion.
Och Lilla Ego morrar, ryter, vrålar åt världen. För jag vågar fortfarande inte rikta raseriet åt det håll det borde riktas, istället sprutar det ut lite överallt, som en hysteriskt vansinnig vattenspridare ungefär. Alltid redo att höja nävarna och låta blicken bli svart och tom, ivrig att få släppa fram den återfunna vakthundens vassa tänder och adrenalinstinna kropp. Så jag har fullt sjå att hålla raserihunden tätt intill och aktar mig för missriktade provokationer som kan locka fram det som fräter inuti utan att förstå varifrån allt det arga kommer från. Det var ju dött och begravt.
Men jag vet ju var det kommer ifrån, det är inte dött, raseriet lever, om än i hemlighet. Och jag vet mot vem det borde riktas just nu. Mot den som trampar på mina gränser, mot den som ryckt upp mina staketpinnar och krympt mitt livsutrymme till nästan ingenting. Min fd Alkoholist fick inte smaka på det arga, Han hade taktpinnen och piskan, onåbar på sin piedestal. Att vara arg på Honom hade varit bortslösat, meningslöst. Men nu är jag en annan. Version 2.0 av mitt gamla jag, på väg mot ytan, på väg mot livet.
Och nya ”Älskling” har visat sig vara inte den jag trodde. På många sätt. Och det gör mig arg. Förbannad. Vansinnig. Hur han sitter rakryggat hos gemensamma terapeuten och önskar sig mer ärlighet av mig. För att jag en vecka senare sent en lördagskväll ska släppa allt och skynda med honom till psykakuten för att han fått ett sammanbrott efter att jag hade bett om lite mer fritid och tid isär. Hålla handen, prata lugnt och stänga öronen medan han kan sluta skrika åt mig att han hatar mig, att jag inte ska be honom att skärpa sig, att jag skiter i honom. Stackars Älskling.
Men helgen efter hans breakdown får jag höra att han har råraggat på min kompis kusin typ, på krogen han var på innan han föll ner i svartheten. Antagligen strax efter att han skickat ett ilsket sms till mig med orden ”om du ringer till mig och sedan inte svarar uppfattar jag det som att du skiter i mig……..” Så jag förstår. Skadat självförtroende kräver uppskattning från okänd snygging. För att följas av tokångest och panik, men istället för att berätta och be mig om förlåt bad han mig att vara ärlig istället. Det blir genomskinligt, färgen rinner av honom. För det värsta är inte att han raggade på någon annan, nej att vara ledsen för det är en lyx jag inte har råd med för tillfället, det värsta är att han ljög och sedan kallade mig för oärlig. Han får ragga på okända och jag får knappt gå ut med mina kompisar. AOUUUCH. Rätt i hjärtat.
Konfronterad av uppdämd ilska och svårdold ledsenhet mindes han inte episoden. Tjejen ljög, hade missuppfattat, han var skitfull, han hade bara pratat med massa människor, sedan ändrades berättelsen till att allt var svart och han led av minnesförlust, ”förlåt OM jag gjort…” Och jag får raseriet tillbaka kastat i ansiktet, han kan också vara arg och han har inte gjort något fel. Det är jag som gör fel, som vill gå på krogen varje helg, som förstör vår tid tillsammans med att vilja umgås med vänner, dricka alkohol, dansa. Det är jag som vill fel och han vill rätt. Och det arga bara växer och växer men kan inte släppas ut.
I’ve been here. I’ve done this..
Welcome to Borderline City! 
Du är så stark, jag känner igen mig i så mycket du skriver att jag nästan ryser, tidigare inlägg inräknat. Stå på dig och låt ingen manipulera dig igen!