Sorgen som bultar i bröstet när man andas, hjärtat som har smält till mjukt och kladdigt. Älskling är borta nu. Jag bände bort mina envisa fingrar från hans tunna ben och hulkade. Gick med på att han inte alls kunde göra mig lycklig, fastän jag ville, ville, ville hålla honom kvar och fast. Och ångesten flåsar i halsen medan jag ser honom skruva ner och isär vår gemensamma framtid. Allt vi hade blandat ihop för att aldrig mer dela upp igen, alla ensamma delar som klistrats ihop till någonting större.
Men det så här det är. Jag vill att han ska gå. Men det knäcker sönder själen att framtiden gått sönder igen. Men jag vill att han ska gå. Vi har ingenting kvar, bara grus och sten och knäckta ben. Get out of my mind. Jag vill inte tänkas, inte minnas, inte veta. Men det ringer i öronen, du valde fel, fel, fel. Jag kan inte skilja agnarna från vetet, det som inte fick hända hände igen. Älskling var en sån, en sån som jag skulle ha aktat mig för, men jag såg inte, för fan jag såg inte igen.
En sån som spelar med andra regler än jag, en sån som brottas med ord som svids och lämnar röda märken. Inte han, inte Älskling. En sån som dricker för mycket och blir svart bakom ögonen, en sån som trampar på andra fastän han är värre själv. En sån som strör uppdämd ilska i andras sår. Och jag förstår fortfarande inte. Hur? Hur? Hur?
Han ringde, en fredagskväll efter att han dumpat mig för andra eller tredje gången, när han var i byn och jag ensam hemma. Rösten var bekant men så långt borta, sträv, tom, hänsynslös. Precis så som jag kommer ihåg, ljudet av alkohol, ljudet av minnesluckor. Som jag aldrig hade hört från Älsklings mun förut. Sen blev allt som det brukade vara, som ett eko från en annan tid, och han släppte lös alla dom osagda orden. ”Det är dags att nån säger som det är i den här jävla världen, jag skiter i om du är deprimerad, du är fan precis som din mamma, men vet du, jag är OCKSÅ deprimerad” Varvid jag svarar på det enda sätt jag vet, lägger mig platt, säger inte emot, säger absolut ingenting alls. ”Du blev tyst för att det är sant, välkommen till verkligheten!”
”Det är så jävla synd om dig att det finns inte, så lik din morsa att det finns inte, det är därför du hatar henne.” Jag inflikar skyggt att Älskling aldrig har träffat min mamma, ”Jag har hört henne i telefon, det räcker. Ta ansvar för ditt liv för helvete- jag skiter i det! Vakna upp, du är sjuk men det är ett jävla mjäkande med dig, du kommer undan med det mesta, men inte med mig! Jag har tagit i dig med silkesvantar nu är det dags att du vaknar upp i verkligheten. Jag ska sitta här och tycka synd om dig fastän du kör över mig 14 gånger som en ångvält och sen ska jag a hand om dig. Du må vara psykiskt sjuk men nån måtta får det väl vara!” Och rummet snurrar fortare och fortare. Been here, done this.
Och Älskling fortsätter spotta galla medan jag sjunker ner, ner, ner. ”Du tycker att du är så bra, men vet du vad jag har offrat för dig? Du är som din morsa och det är så jävla skönt att få säga det för en gångs skull. Vakna upp, lev i livet!” I halsen bubblar ångesten över och jag ber skrämt om att få ringa upp på ett par minuter, för att inte provocera den nyvakna björnen än mer. ”Vad ska du göra? Röka på? Hänga dig? Söka akutvård på psyket?” Förtvivlad sväljer jag ner paniken som exploderat i bröstet och lyssnar. ”Vakna upp för helvete, det är ett jävla mjäkande med dig och så synd om dig. Först orkar du ingenting och sen orkar du en massa saker- ja just ja, du är sjuk, man kan alltid skylla på sin sjukdom för att komma undan. Sluta tyck synd om dig själv.”
Jag lägger på luren, förlamad av Älsklings förvandling till en exakt kopia av Min FD Alkoholist. En gemensam vän, F, ringer just då och får av bara farten en förvirrad kort redogörelse av Älsklings akuta personlighetsklyvning varvid F blir rasande och ringer upp Älskling innan jag hinner förhindra ännu mer katastrof. Efter en stunds telefontystnad med iskylan som sprider sig i kroppen ringer Älskling tillbaka. Ännu mera arg. Såklart. ”Du har snackat massa skit åt F hela veckan, jag kommer och hämtar resten av mina saker imorgon bitti så slipper jag både dig och F, ni kanske ska bli tillsammans igen? Jag ska ringa mitt ex nu ikväll och berätta om dig. F tror att han är så stor och karlig, men han är bara patetisk, ska du ringa nu och säga att jag har sagt det? Eller du har kanske skrivit ned det så att han kan läsa det?”
Och ja, Älskling har rätt. Jag skriver ned, alla orden, vanan trogen, för att inte glömma, för att tänka på att skriva istället för innebörden i det jag skriver. ”F är ditt alter-ego, du rådfrågar han om allt, den jävla besserwissern. För en gångs skull kan jag stå upp för mig själv och mina gränser som du har trampat på. Du slet ut mitt hjärta ur kroppen och trampade sönder det!” Och jag reagerar instinktivt, vrålar att Älskling är sinnessjuk och lägger på luren, för det är ju mitt hjärta som är krossat också, det är han som har gjort slut. Men han ringer upp, kylig, onåbar: ”Har du lugnat ned dig nu?”
Och han fortsätter, det tar aldrig slut. ”Grattis Sara, jag trodde att du hade en enda vettig människa i ditt liv, grattis nu har F valt sida, han finns inte mer för mig. Jävligt tråkigt att han ringer och skäller ut mig, det finns gränser för hur man får bete sig. Men han hade väl fått en flaska självförtroende innanför västen, annars törs han inte säga varken bu eller bä. Men nu har han gjort bort sig, han får bete sig även om han är full, det har han ingen rätt till. Men det blir jävligt tråkigt för honom när jag får tag i han!” Säger Älskling vars röst dryper av spritångor och flashbacks från det bortglömda livet flimmrar förbi bakom ögonlocken, väcker sånt till liv som inte sett ljuset på länge.
”Jag skulle må bra om F vore här, då skulle slänga in han i en lyktstolpe, släpa honom efter bilen. Skrev du ner det eller missade du det? Du skriver ju alltid ner vad alla säger, som med ditt ex. Du kan ju lämna in det till polisen och anmäla mig också. Just det, jag har kanske våldtagit dig eller misshandlat dig också?” Kvidande undrar jag om han vill att jag ska ta tillbaka anmälan mot exet. ”Äh, han kan inte ens stava, den idioten. Är han full eller analfabet? Jag har funderat på att åka hem till honom och slita ut honom också. Du förstår inte hur mycket jag bryr mig om dig, du fattar inte att jag har gjort allt för dig hittills. Hade F varit här hade det varit svart för ögonen, han ska hålla sig undan från mig, jävla snorunge som tror att han vet allt fastän han inte ens levt!”
Och ångesten exploderar i min mun, het och fruktansvärd. Världen blir svart och tom och jag skriker, skriker som en slaktgris i panik. Kan inte sluta, kan inte tänka. ”Skrik inte åt mig, när jag blivit arg då tar jag inte åt mig. Är det ett sånt här liv man ska ha? En flickvän som tokskriker åt en, visst är det kul att vakna upp i verkligheten?” Jag börjar hyperventilera, får ingen luft, kan inte styra rösten, kan inte styra spasmerna som väller genom kroppen. ”Det funkar inte, jag går inte på det där.” Hånfullt, arrogant. Så jag lägger på, vill skona honom från mitt vanvett, men han ringer och ringer tills jag svarar och sväljer gråten, paniken, kroppens flyktvilja.
”Det är kört nu, det finns inte nåt längre, jag ska ta tillbaka mina vingar och flyga, det finns ingenting längre. Det är ingen idé att du grinar, det biter inte längre, du får ingen medkänsla.” Innan han lägger på ber han mig att ringa honom imorgon, och jag lovar förvirrat att göra så, utan att förstå, kan bara, bara hålla ihop tills han lägger på och jag får gå sönder, släppa ut skräcken som ylar i bröstet.
På något sätt överlever jag natten, med plastpåsen och tejpen på sängbordet och sömntabletterna bredvid. Tryggheten i att ha möjligheten att somna och aldrig mera vakna gör att jag lyckas flyta bort i utmattningens efterdyningar. Jag har ju väntat så länge, jag kan vänta lite till. Allt för att inte ge dåligt samvete, för att inte ge honom rätt, för att inte ge honom tron att det valt att inte leva för att det är ”synd om mig”. Och morgonen efter vaknar jag av att jag skriker, och ringer direkt upp Älskling, enligt gårdagens direktiv. ”Vad vill du?” svarar han kyligt och hatiskt, kommer inte ens ihåg att han bett mig ringa…
This is the end you know Lady, the plans we had went all wrong We ain't nothing but fight and shout and tears We got to a point I can't stand I 've had it to the limit I can't be your man I ain't more than a minute away from walking We can't cry the pain away We can't find a need to stay I slowly realized there 's nothing on our side Out of my life, out of my mind Out of the tears we can't deny We need to swallow all our pride And leave this mess behind Out of my head, out of my bed Out of the dreams we had, they 're bad Tell them it's me that made you sad Tell them the fairytale gone bad Another night and I bleed They all make mistakes and so did we But we did something we can never turn back right Find a new one to fool Leave and don't look back. I won't follow We have nothing left it 's the end of our time We can't cry the pain away We can't find a need to stay There's no more rabbits in my hat to make things right Out of my life, out of my mind Out of the tears we can't deny We need to swallow all our pride And leave this mess behind Out of my head, out of my bed Out of the dreams we had, they 're bad Tell them it's me that made you sad Tell them the fairytale gone bad Out of my life, out of my mind Out of the tears we can't deny We need to swallow all our pride And leave this mess behind Out of my head, out of my bed Out of the dreams we had, they 're bad Tell them it's me that made you sad Tell them the fairytale gone bad Tell them the fairytale gone bad Tell them the fairytale gone bad
Publicerat i (Aldrig Mer) Min Alkoholist, Ångest, Bipolärt, Living on the borderline, Lost love
Etiketter: alkoholist, arg, förbannad, full, hota, misshandla, polisanmälan, psykiskt sjuk, tycka synd om, våldta
Welcome to Borderline City! 