Finns inte
Jag är rörd, har tårar i ögonen som grumlar blicken en aning. Jag förstår det inte riktig, men uppenbarligen så finns det människor som bryr sig. Människor bakom en annan dataskärm, som skriver några ord som betyder så mycket. Tack, tack snälla alla Ni underbara människor som lämnat kvar några ord här hos mig, till mig, till oss alla. Tro mig, dom gör skillnad, dom hjälper, dom får en att lyfta blicken en liten bit och se ett annat perspektiv, om så bara för en kort sekund. Tack, tack så mycket.
Men nu står tiden stilla igen. Om jag ligger helt tyst och orörlig, då finns jag inte? Vill inte finnas, vägrar att finnas. Inuti är det dämpat och avdomnat, som efter ett fältslag i en svunnen tid, där segrarna redan har dragit vidare medan förlorarna ligger stela kvar i det nedblodade gräset. Allt medan fåglarna obekymrat nynnar på sina sånger och livet fortgår omkring, under och ovanpå, som om ingenting någonsin har hänt. Så känns det. I hjärtat.
Jag kvider inte längre, vaknar inte och skriker i panik. Det är bara tårarna som ringlar nedför kinderna. Och tomheten. Övergivenheten. Som förlamad. Hjärtat av is. Spiken i kistan. Omöjligheten att älskas. Och jag fryser, fast på insidan, köttet fullt med rimfrost och hjärnan vinglar fram i slow motion, på repeat som vanligt. Bilder av det ondaste, om och om igen. Och det är fruset, istappar av tankar, bottenfruset förnuft, ett frostlandskap bakom ögonen.
Dagarna och nätterna är samma. Tiden rör sig inte framåt, sekundvisaren hoppar upp och ner på stället. Trasigheten spricker upp och sömmarna rämnar medan jag blundar kallt. Jag finns inte.
Welcome to Borderline City! 
Jag vill bara bära dig därifrån och ge dig all hjälp du behöver, vad det än är ❤
hej. jag vet att jag är uuuusel på att kommentera men du ska veta att jag bryr mig, precis som många andra. du är inte ensam.
kramar
Jag är så glad över att jag hittade din blogg och på så sätt även fann en ny bloggvän i dig fina Sara!!!<3 Många bryr sig om dig!!!!! Goa kramar, Anna