Ibland så står jag inte ut med att leva

Då är man tillbaka. I fåran. Med oket på axlarna och fötterna som halkar i gyttjan. Det sägs att man måste upprepa sina misstag här i livet tills man lärt sig något av dem, och det tror jag också. Därför är jag tillbaka i fållan med piskan mot ryggen. Det är något jag ska lära mig av det här. Men det är inte Min Fd Alkoholist som skrattar och plågar den här gången, jag har bytt husse och jag trodde att jag hade bytt strategi, klättrat upp ur hålet och vägrat ligga platt. Men nej, jag har bara lurat mig själv, jag bytte miljö men jag ligger platt igen. Kippar efter andan, fortfarande en fisk på land som långsamt kvävs.

Älskling är bara ett barn, precis som jag, men han springer lika fort som Min Fd Alkoholist för att slippa möta bilden i spegeln och se sanningen. Han är liten och rädd, rädd att bli avvisad, rädd att inte duga, rädd att göra fel, rädd att göra rädd, rädd för allt. Och mest av allt vill han inte bli påmind om det, det ska begravas djupt i hans undermedvetna och aldrig någonsin petas på. Så kom jag och rörde om alltihopa, pickade, pockade, grävde och rotade bland gömt och glömt på min väg mot helheten och ljuset. Trampade på ömma tår jag inte visste fanns. Ville hjälpa, ville väl men grävde bara mig själv djupare ner. Fick Älskling att dra sig djupare in i sig själv, rädd för att jag skulle peta på fler ömmande punkter han inte ville låta någon se.

Sen gick allt fort, jag hann inte riktigt med, var alltför upptagen med att växa mot solen och läka mina sår. Trygg, hemma, glad svävade jag ovanför marken medan Älskling brottades med verkligheten jag tagit med mig in i hans hem. Det nya livet. Det nya tankesättet. Att se sanningen, att sluta förneka, att vara ärlig mot sig själv. Det går inte om man vill fortsätta fly. Det finns inget sätt att både äta och behålla kakan. Så Älskling började att streta emot, som ett barn som inte vill att mamma ska upptäcka att man har färglagt tapeten, snävade in mitt livsutrymme, begränsade min tid, ville inte dela med sig av mig till andra. Misstänksam, avig, lättretad. Jag förstod inte, vad var det som var fel? Jag hade ju gjort allt för att vi båda skulle må bra, sett till både hans och mina behov, sett till helheten. Trodde jag i alla fall.

Och ju mer Älskling stretade emot, ju mer ville jag framåt. Som en osynlig kraft, viljan att behålla jämvikten i vågen, barnet som gör precis tvärt om mot vad lekkompisen önskar. Jag kämpade för min frihet, förklarade, diskuterade, argumenterade, tog emot arga ord som slag i magen utan att ge igen. Jag var den vuxna, jag var den som visste bättre. Ända tills Älskling hittade min ömmaste tå, avvisandet. Han tog min plats högst upp på stegen, men ville inte hjälpa mig dit upp utan tycks nöjd med att få vara gud ett tag. Han gjorde slut för att han inte var bra för mig, sa han, samtidigt som han hävdade att han älskade mig mer än allt. Jag förstår inte.

Orden säger en annan sak än hans ögon. Vilket ska jag lyssna på? Det är någon del av honom som ljuger men jag vet inte vilken. Nu är han kung över min värld och jag är trasmattan på golvet. Böjer mig för hans andetag som gräset bugar för vinden, livrädd att han ska ta ifrån mig allt igen, att han ska lämna mig ensam och trasig på golvet i en hög. Han hittade fjärrkontrollen till Sara, den som bara Min Fd Alkoholist haft tillgång till innan, och jag förstår honom; hur kan ett barn motstå att trycka på knapparna och luta sig tillbaka och njuta av den omedelbara effekten? Men jag är intrasslad i marionett-trådarna igen, ropar han så måste jag komma, annars kanske han tar ifrån mig gemensamheten och lämnar mig att dö. Jag vill inte dö. Men jag vet inte om jag kan leva ensam ännu. En dag i taget.

I köket hänger hundlinan i dörrposten, fastknuten i den icke existerande dörrens gångjärn, med en strypsnara längs ner. I lagom höjd för att sitta sig till döds om snaran fästs runt en människohals. Jag kan inte ta ner den, den måste få hänga där och påminna mig om sårbarheten i att vara jag. Jag är så ömtålig, har inte stelnat i min form ännu. Döden är fortfarande en utväg även fast jag trodde att jag hade tagit mig förbi den fallgropen. Det hade jag inte. Det kanske jag aldrig gör. Men jag vill inte dö. Inte egentligen, det är bara det att ibland så står jag inte ut med att leva. Då gör jag vad som helst för att undvika döden…

~ av babyborderline på april 20, 2011.

2 svar to “Ibland så står jag inte ut med att leva”

  1. Inte dö. Lev. Livet är det enda vi har.

  2. Jag blir verkligen tårögd när jag läser det du skriver. Du skriver så bra, det känns som jag är bredvid och du talar och skriver för mig ibland.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: