Och jag vet inte hur vi ska bli sams igen, det är ju han som är osams.

Livet spatserar förbi utanför fönstren igen. Solen målar asfalten varm och mjuk medan snöhögarna dunstar upp i rök. I träden debatterar småfåglarna högljutt vårens angelägenheter och vickar fåfängt på stjärtfjädrarna. Mitt i ingenstans tillbringade jag helgen på rygg, ovanpå ett solljummet renskinn, på en nyvaken gräsmatta utanför Älsklings stuga i byn. Jag lät värmen linda in mig i trygghet och passivitet, lät solljuset vrida upp mitt urverk som stannat för länge sedan och bara existerade mitt i skapelsen. Det var lycka. Lyckan att finnas till och vara alltmedan världen snurrar runt, runt.

Men lyckan är nyckfullt förgänglig. Man kan inte hålla kvar den i en sluten hand, den sipprar som ut och iväg när man tittar bort för en sekund. Och kvar står man med en tom näve och en känsla av tomhet.

Vi skulle försöka igen. Laga. Sätta ihop oss själva. Återskapa den enhet vi börjat bygga på. Inga lögner, bara sanning och ärlighet. Inget dömande, bara acceptans för behov och olikheter. Jag trodde verkligen att vi skulle nå ända fram, på den torra gräsmattan utanför timmerstugan, när vi pratade och pratade. Men det var nog mest jag som pratade när jag tänker efter. Mina ord i hans öron utan svar. Mina trevande försök att hitta lösningar istället för problem. Älsklings ovilja att avslöja det svarta och det fula, viljan större att klänga sig fast i problem och händelser som redan var förbi. Jag borde ha förstått.

Men helgen var fin. Nästan hela tiden. När jag låg tyst och lydigt i solen och höll käften stängd. När jag bad om förlåt för att han hade gjort slut, erkände att det var till stor del mitt fel, erkände att jag svikit honom och slängt ut honom från vårt gemensamma hem. (När gjorde jag det? Det var ju han som tog sina saker i smyg och flyttade?) Men jag vet inte, jag minns mest bara solen, hur blodet vaknade och började dunka varmt i bröstet. Men känslan om att jag vara tillbakatagen på nåder går inte att förneka, minsta lilla felsteg så… Och givetvis trampar jag fel. Alltid.Pratade för länge i telefonen med Z, brydde mig för mycket om B, lyssnade för ingående på andras problem. Hade en telefon som alltid, alltid ringde, fastän den var på ljudlös.Och Älskling ville bara ha lugn och ro, och inga andras problem ju!

Tillbaka i stan följde han med hem (vems hem? Mitt? Vårt?), jag hängde som en spindel i en tunn tråd, ovetandes om han kommit tillbaka för att stanna eller hämta saxen för att klippa bort mig. Och dagarna har försvunnit, nu är det torsdag och jag hänger där ännu. Och dinglar som en kvarglömd sprattelgubbe i en dammig dockteater.

Och jag har börjat böja på ryggen. Som en nyfödd björk under ett överkast av blötsnö; kvistar knäcks och stammen bugar artigt mot backen. Har jag inte varit med om det här förut? Axlarna upphöjda mot kinderna, hakan mot bröstkorgen, men bara när han inte ser. För Älskling är inte som min Fd Alkoholist morrar han när han ser min förskrämda kroppsställning, för mitt ex han är en försupen alkoholist som bara tycker synd om sig själv. Nej, nej Älskling är inte sån. Men han beter sig så ibland ändå, tycker jag. Eller är det bara gamla ärr av posttraumatisk stress och fastfrusna normaliserings symptom?

Men jag vet en sak säkert, Älskling är arg för någonting. Han är så arg. Arg på mig, arg på världen. Jag påminner honom om något som gör ont. Spiken i hälen, solsvedan på ryggen, myggbettsklådan som aldrig vill ge sig. Han ser mig och tvingas se sig själv. För vi är lika. I mycket. Många gemensamma nämnare, tankemönster som trasslar in sig i varandra. Ändå vill han ju stanna. Fastän jag skaver och river. Men jag tror att han helst av allt skulle vilja sätta mig i en fågelbur och hänga en filt över. Plocka fram mig när han orkar och vill för att sedan kunna gömma undan mig när jag kommer alltför nära. Tysta papegojans muntra pladder men ändå vara tryggt förvissad om att hon finns kvar där under filten, vilande på sin pinne.

För jag pratar ju bara om problem. Men mina vänner. Med honom. Med mina vänner så att han hör. Vi har nog med våra egna problem, säger han och frågar om alla mina kompisar har problem. Med handen på hjärtat som dunkar i halsgropen svarar jag förvirrat men uppriktigt ja, alla har ju problem, dock av olika art och storlek. (Är det en kuggfråga?) Men inte hans kompisar. Dom pratar inte om problem, dom har inga problem, inte som han är medveten om i alla fall. Så Älskling vill inte höra om mer problem. Då kan jag inte berätta någonting om nånting. För allting innehåller väl ändå lite problem här och där? Är inte det livet?

Och när vi ska sova så kan inte jag sova. Jag är speedad, upprymd, rusar motorn. Vill göra någonting, städa, diska, skriva, läsa, sortera kläder, trä halsband. Och jag skäms, den välbekanta skammen som forsar genom huvudet. Jag är igång varenda natt säger han, missnöjd och tjurig. Och jag blir än mer förvirrad, trodde att vårt upplägg om att gå och lägga oss efter Big Brother var en gemensam överenskommelse och ett delat kvällsnöje. Men nej, Älskling vill sova ännu tidigare, han behöver faktiskt sova på nätterna, han har ingen möjlighet att sova på dagen, som jag. Och jag protesterar vagt, betonar mina insomningssvårigheter, speciellt vid tillfällen då jag är uppe i varv. Det beror på att jag sover hela dagarna slår han fast, trots att jag hävdar bestämt att det är såhär oavsett om jag går upp klockan sex och jobbar en hel dag eller ej, det går i perioder, jag kan inte påverka det, förlåt liksom. Förlåt att jag är fel.

Men nånting måste jag göra. slår han fast. Så jag föreslår att försöka vakna en viss tid varje morgon, och han godkänner, bara det är en rimlig tid. Jag fastnar i förvirringen, när är egentligen en rimlig tid? Fyra på morgon? Sex? Jaja, nio blir bra. Nio. Bara han får sova, han har inte sovit, jag har hållit honom vaken genom att ha lampan tänd och läsa. Om Älskling ej kan sova får det faktiskt konsekvenser, han måste stiga upp halv sex, han kan inte somna om som jag. Med späd röst trevar jag över mörkret i rummet, somnar vi osams nu? Det vet han inte. Och jag vet inte hur vi ska bli sams igen, det är ju han som är osams.

Men jag kan inte somna på kommando. Ögonen vill inte sluta sig trots trippeldos av sömntabletter, inte ens psykofarmaka rår på min ofrivilliga vakenhet, den är starkare än den kemiska tvångströjan. Älskling sover och jag ligger vaken och vet att jag förstör hans nattsömn. Och jag blir sugen, sugen på nåt att äta, kanske glass eller en macka. Smyger ut i köket, tassar, rör mig ljudlöst som en brottsling i en dålig b-film vars illgärning består i att stjäla en munsbit i smyg. Kryper upp i sängen, på min sida, i slooow motion, under täcket utan att nudda hans varma kropp med mina kalla fötter. Biter obetänksamt i ett mycket delikat kex, kraaas, och Älskling störtar upp. Springer till köket i mörkret och försvinner. Trots att jag erbjudit mig att sitta i köket när han sover så att jag inte stör, eller att han ska prova öronproppar, eller… Jag lockar, pockar, ber om förlåt, kvider, ber, lovar bot och bättring, jag ska inte äta flera kakor nu, förlåt, snälla förlåt! Tillslut ger han efter, motsträvigt, martyrförklarad, men dräper alla efterföljande förklaringar med att ”Det är ju likadant varenda kväll!”

Nu har jag förberett mig. Han kommer snart. Jag har tagit två stesolid, neråt, neråt, allt för att inte verka anstöt och vara för mycket av mig själv, för forcerande, för vaken, för pigg, för fel. Men jag vill egentligen inte äta lugnande nu, inte när jag inte mår dåligt. Det är fel. Men Älskling mår ju dåligt av mig när jag är fel, så jag vill bara göra honom snäll. Och glad.

~ av babyborderline på april 28, 2011.

Ett svar to “Och jag vet inte hur vi ska bli sams igen, det är ju han som är osams.”

  1. Snälla, bli singel. Det du har nu är inte bra för dig. Jag vet inte vad som skulle vara bra för dig men inte det förhållande du har nu.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: