Kanske gör det ont när man inte kan förstå?

Älsklings saker har flyttat nu. Det gick bra. Nu ekar det i lägenheten och jag har massor med utrymme. Men han finns fortfarande på Facebook, såklart. Även om han inte är den flitigaste användaren så uppdaterar han sin status ibland. ”Livet är som underbart ;)” skrev han efter att han hämtat sina saker, och nu senast i helg: ”Nu kan det fan inte bli bättre!!! :)” PANG! En jävla hästskospark i mellangärdet och luften försvinner. Till mig, dom är ju till mig, som knivstick genom cyberspace.

Och jag som inte har tänkt på honom särskilt mycket ens, mest drivit med strömmen och försökt hålla näsan ovanför ytan. Men nu kom allt tillbaka, smärtan, den spruckna drömmen, framtiden i skärvor. Och jag skäms, skäms för att jag slog sönder allting, skäms för hur jag lät honom behandla mig, skäms för hur jag behandlade honom. Varför går allting jag tar i sönder? Och jag förstår inte, som vanligt. Jag förstår inte hur det blev så fel. Var det jag? Jag förstår inte varför han tog ut sin arghet på mig, jag förstår inte varför han inte kunde acceptera mig som jag är, jag förstår inte varför han fuskade och spelade fult. Jag förstår inte. Det finns inte, i min värld, det finns inte. Jag kanske aldrig kan förstå.

Och jag träffade Min FD Alkoholist på krogen. Eller jag såg honom, sen skrek jag och sprang. För att några timmar senare stöta på honom i dörren till pizzerian. Våra blickar möttes och Han log. Full som vanligt, men inte rasande utan nästan underlägsen. Så vi pratade. Jag vågade sätta mig ner på trottoaren och prata med honom. Och jag upptäckte att jag inte är rädd längre. Ett sorgligt antiklimax där jag insåg att jag enbart är rädd för det som varit, för minnena som klamrar sig kvar, för känslan som flyter med blodet. Själva Han har förlorat makten över mig. Jag har en ny herre nu, behöver inte Honom.

Men stenen i bröstet klövs på mitten. Jag behöver inte vara rädd! Den som har förlorat mest är Han, inte jag. Han är än trasigare, jag har läkt en smula på vägen. Det är Han som älskar mig fortfarande, vägrar släppa taget sin fantasi fastän Han vet att den gått upp i rök för länge sen. Att jag inte såg det här då, när jag snurrade runt inuti Hans hamsterhjul. Vägen ut fanns där hela tiden, jag vågade bara inte öppna ögonen. Men jag är fortfarande rädd, inte för Honom men för minnena av tiden med Honom. De post-traumatiska episoderna som jag valt att svälja ner och gömma längst in i själen, istället för att slita fram i ljuset och oskadliggöra. Det var inte Han som hade makten över mig, det var skräcken för Honom.

Så jag går lite lättare nu. Rädslan är fortfarande min, men makten den har jag tagit tillbaka. Han såg ju det, att Han inte kunde röra mig längre, att jag hade tagit mig vidare på något sätt, blivit avmagnetiserad. Jag bär på mina minnen men inte längre på Honom. Fast jag bär ju redan på någon annan också. Älskling, mitt senaste sår. Älskling, som jag inte vet någonting alls om egentligen, fastän jag trodde att jag visste allt. Älskling som skulle vara ända tills slutet, dela livet, dela sorg och glädje, hans hand i min. Allt vackert som smälte bort.

Det enda som jag kan vara riktigt säker på, det är att Älskling högst troligt bör ha någon form av alkoholproblem, med tanke på min förkärlek för alkoholister. Och att han vägrar att erkänna, sina egna och andras, svagheter. Samt att han inte har några problem att sparka där det gör som mest ont. Konstigt egentligen. Är jag lättlurad eller är han grym på att låtsas? Kanske lurade jag honom också, på bästa medberoende-maner driven av viljan att vara till lags. Kanske blev han också besviken när han öppnade paket som var jag och upptäckte att det innehöll något helt annat än vad han hade trott?

Ja, det gör ont vilket som. Sorgen svider i ögonen och inte ens solen kan värma själen idag. Jag vill inte ha honom tillbaka, jag vet inte ens om jag saknar honom, men det är något som gör ont ändå. Kanske gör det ont när man inte kan förstå?

~ av babyborderline på juni 6, 2011.

3 svar to “Kanske gör det ont när man inte kan förstå?”

  1. Ta bort honom på facebook. Det gör bara dig illa att läsa hans statusuppdateringar. Det är över er emellan och förmodligen är det bara bra. Du skriver ”han vägrar att erkänna, sina egna och andras, svagheter.” jag måste säga att det håller jag bara med om till hälften av det du beskriver. Han kan inte erkänna (kanske inte ens se) sina egna svagheter. MEN är väldigt duktig att se andras och sparka på dem. I typisk missbrukar/härskar-personlighet. Det kan ju inte du rå för att han själv väljer att göra så emot dig, och andra som kommer i hans väg. Men du kan välja vad du vill göra nu. Jag tycker du ska vända honom ryggen på alla sätt du kan, så du kan gå vidare.

    Jag vet. Det är enormt mycket lättare sagt än gjort. Been there, done that. Tankarna både bra och dåliga kommer tillbaka till mitt ex som skadade mig så svårt, för sitt eget nöjes skull.

    Vill dig allt gott, du okända medmänniska ute i cyber. Ta hand om dig först och främst. Sedan kommer annat gott på vägen.🙂

  2. Länge sen jag kommenterade men jag läser alltid dina uppdateringar. Hoppas du finner styrka att gå vidare. Jag har också precis separerat och det ÄR tufft, fy farao. Att ta bort honom på FB är nog ett bra tips, men gör det när DU känner dig redo. Tänker på dig och skickar styrka.

  3. Fan för att separera.! Att sen se hans uppdatering på facebook måste verkligen varit som en fet käftsmäll!
    Hoppas du ändå finner en styrka att klara detta.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: