När blir man hel igen?

Hon står naken och tunn som ett streck på balkongen och blicken vilar sex meter ner,
det kan ta dagar och nätter innan bilderna har stelnat,
det tar imperier innan tanken blir sten…

Jag vet inte vart jag är längre. Det är inuti mitt huvud allting blir så fel. Och jag sköljs med i sommarens farvatten, forsar fram genom lediga dagar och soliga nätter som en sten i en lavin. Vågar inte stanna upp och vända mig om, framåt och igenom ska jag! Känner inte längre igen min blick i spegeln, ser inte längre vem jag är. Intensiteten bultar i tinningen, kraften som måste ut ur inuti nu när kedjorna har spruckit sönder. Älskling finns inte längre men ändå, kanske var allt bara en illusion? Tomrummen efter hans möbler är kvar men smärtan den springer jag ifrån.

Och jag har blivit mager, som ett streck på balkongen, fastän jag äter. Ibland. När jag kommer ihåg. Jag som alltid varit livrädd att bli överviktig, det är ironiskt, nu stod vågen på 44,5 kg och jag har aldrig vägt mindre än 48-49 kg i hela mitt liv. Inte ens när jag har försökt att bli smal. Ironiskt. För nu ser jag det inte ens, bryr mig inte. Mat är inte viktigt, det är meningslöst. Och sömnen, jag sov, sov, sov 18 timmar om dagen precis när Älskling flyttat bort, förlamad av sorg och lunginflammation, inlindad i lugnande och alvedon. Sen kom sommaren med solen och jag vaknade upp, glömde bort att sova, behövde inte sova. Kunde vara vaken 36 timmar på raken, utan kemisk hjälp. Konstigt. Jag känner inte igen. Vem är jag nu?

Och jag virvlar fram över helgerna, obrydd, alkohol i blodet och klackarna i taket. Smakar frihet, hånglar med främlingar, dansar på borden. Vild, fri, annorlunda. Dom får tycka vad dom vill, dom som ser. Kanske lever jag nu? Kanske går jag sönder? Ingenting spelar roll längre, jag vill inte tänka mera nu, bara glida genom vinden. Men jag vet inte vem jag är, är det här jag? Vart är jag på väg? Saknar jag Älskling? Kan jag känna alls? Söker efter starka armar på dansgolvet som kan värma mig över natten, utan tro på framtiden, bara för nu, jag bryr mig inte om sen. Jag vet ändå inte vars det är, det där sen, och när kommer det? Och när blir man hel igen…?

 

~ av babyborderline på juni 16, 2011.

Ett svar to “När blir man hel igen?”

  1. Så jag känner igen det du beskriver. Så jag lider med det du känner. Jag vill bara krama om dig och hjälpa till fast jag vet att det inte är det du vill – för då kan man börja känna och det är farligt. Och jag kan säkert inte hjälpa till heller. Det finns ingen jag önskar, inte ens min värsta fiende, att behöva gå igenom det helvete som borderline är.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: