Jag vill bli fri. Nu.

Älskling är ett helgon. Han kom till mig i måndagseftermiddag då jag mådde så fruktansvärt dåligt och bara skakade och halvkrampade med tokångest. Och han var ädel och kom och ställde upp, men ville sova kl nio redan, och jag sa att ja jovisst kunde vi det, men snälla inget sex för jag mår så dåligt, och skallrade tänder. Men under täcker då ville han, med minen fastlimmad i ansiktet som inte går att säga mot. Så jag sa att då fick han ha sex med mig, för jag orkade inte, ville inte. Helt ok deal tyckte han och satte igång. Hur kan man vilja ha sex med någon som inte vill?

Nästa dag kom han tillbaka efter jobbet, och jag bad honom då att åka hem och sova, kände att hans närvaro inte hjälpte mig upp ur mörkret direkt, men det var ju så mycket närmare till jobbet från min lägenhet tyckte han, dessutom skulle han ju ta hand om mig. Vilket innefattade ingen dator eller mobiltelefon för min del, för då blir han på dåligt humör, tv:n stängde han av kl åtta efter att sett nån ”idiot” på Plastikturisterna som han absolut inte orkade med. Så det var bara att gå marsch i säng, 20.00 på kvällen och helst sova direkt, men först, det obligatoriska sexet. Fastän jag trodde att det skulle ha räckt med det han fick dagen innan, men han ville väl passa på…

Sen råkade jag inte svara när han ringde två gånger dagen efter och jag inte var hemma, och det fick jag världens utskällning för, jag svek honom när jag fan inte kunde svara, jag ville bara ha honom när jag mådde dåligt och jag ville bara skrika att det förfan är han som bara vill ha mig när jag mår dåligt. Men jag höll tyst, lyssnade på att jag var som alla hans ex som bara tog och tog och aldrig gav, ville jag va som dom? Vavava? Det var ju upp till mig och hur jag betedde mig! Jag behövde tänka över vad jag ville sa han, och jag som trodde att det redan var klart sa ju att men vi bestämde ju att vi inte skulle vara ihop, men nej det var inte det han menade. Skulle jag ställa upp för honom eller svika honom som alla andra?Det skulle jag tänka över. Sen skulle han hämta lite saker från lägenheten, som var hans sa han, och jag undrade vilka varpå han svarade att ”det får du se!” Konstigt tänkte jag, för alla saker som är hans som är kvar är som typ soffbord, säng, tv-bänk, tv, alltså saker som inte direkt ryms i en bil, men men straff/överraskning, okej. Väl hemma så ser jag att han har tagit nattduksborden, visst men inget mer. Inte förrän idag när jag drar ut besticklådan och upptäcker att han noggrant har sorterat ut alla sina bestick och förflyttat även dem. Ska man skratta eller gråta?

_____________________________________________________________________________________________

Så ja, det hade varit skönt att bara tappa bort hjärnan nu, peta i sig en karta med små oskyldiga piller och glömma, glömma, glömma… Men hur länge glömmer man då? Tills imorgon? Dagen efter? Sen vaknar man upp igen, mitt i den stickiga verkligheten med grus i ögonen och slut på medicin.

Jag kan inte ens börja knarka, för min hjärna har sina superintellektuella stunder då den analyserar saker och ting grundligt och tänker många steg i förväg (när den väl tänker alls). Så jag har redan genomskådat ett potentiellt drogmissbruk, insett att då måste man vara hög hela sin jävla vakna tid, för så fort man hade landat, ja då skulle ångesten bita en i armen på direkten, och säkerligen abstinensen också. Alltså hade ett försök till att droga bort det onda endast lett till ett gigantiskt uppskjutande, och ackumulerande av, ännu mera ångest. För ingen knarkare håller sig väl hög jämt?

Så att smita från ångesten är en omöjlighet. Men en paus hade man kunnat få ibland. Som när man tar en stess eller två och plötsligt kan andas. Men då vet jag ju redan innan jag ens har stoppa in dom i munnen att det bara är en paus och ingenting annat. Kaoset inuti skallen försvinner inte som ett mirakel, nej den stannar bara av tills de kemiska substanserna har börjat lämna kroppen, och tadaaa, man är tillbaka där man var innan man tog sina tabletter. Men ändå, en paus, luft i lungorna, hjärnan som flyter trögt som sirap, det skrämmande som just för tillfället inte alls tycks särskilt skrämmande. Ingen flyktberedskap, bara nollställdhet och sengångarmotorik. Kanske gör det någon skillnad ändå? Låter kroppen slappna av, sänker adrenalinnivån, låter hjärtat vila en stund. Det kan den nog behöva.

Men om man tror att lugnande medicin för med sig nåt bra då är man ju knarkare, ja i varje fall i min kommun. Jag är ju också knarkare fastän jag är livrädd att bli beroende av benso och bara har den medicinen vid behov. Och för mig är medicin medicin, inget man tar för att det är kul. Vill jag ta nåt kul, ja då super jag väl som alla andra. Men bara för att jag har utskrivet benso så har jag stämpeln i pannan nu. Så egentligen kan jag väl lika gärna köpa den på ”svarta marknaden”, eftersom jag nu är en pundare. Men tyvärr så är ju mina kontakter med den undre världen begränsade, så jag håller mig väl till vårdcentralen och mina recept. Knarkare med recept på knark? Ja, världen är underlig. Jag är underlig. Jag vill inte vara nån knarkare. Jag vill inte vara med killar som inte är snälla. Jag vill bli frisk. Jag vill bli fri. Nu.

~ av Sara på maj 27, 2011.

Ett svar to “Jag vill bli fri. Nu.”

  1. Hej måste bara säga att din blogg är riktigt bra! Följt den ett tag nu på bloglovin och fortsätt skriva som du gör..OM du vill så får du gärna kolla in min bogg och kanske lägga till på bloglovin..Kramar ❤

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: