Ingen kan älska mig, hela mig, så som jag är.

And now I try hard to make it, I just want to make you proud. But I’m never gonna be good enough for you so I cant pretend that I’m alright, and you cant change me…

Igen, igen, igen. Som om en sönderrostad sommarkarusell plötsligt hade fått liv och hakat upp sig i högsta hastigheten. Runt, jag springer i cirklar, runt, en ensam planet i omloppsbana kring något större, något starkare. Du vinner. Du vinner om och om igen, snälla låt mig gå av karusellen nu, jag blir ju så lätt åksjuk.

Igen, Älskling dumpade mig igen. En gång till. Eller, jag hjälpte honom att hitta orden, att komma fram till det som han själv inte vågade smutsa ner sina händer med, som vanligt. Jag dumpade mig själv. Och det är ju den svaga punkten, har alltid varit; att bli avvisad och sedan övergiven. Det är mer än vad ett Sarahjärta kan bära. Det gör för ont för att ens kunna beröra med tanken, det avgrundsdjupa, vissheten om att livet blir aldrig, aldrig bättre än så här. Och bekräftandet av den urgamla sanningen; Ingen kan älska mig, hela mig, så som jag är. Sedan blir allt svart. Och det som är jag finns inte mer, kvar i soffan sitter skalet men det som är jag finns inte.

Och tiden har gått sönder. Jag vaknar och vet inte om det är idag eller imorgon eller om jag är vaken alls. Men kanske igår eller så, mitt i kaoset, då får jag ett sms. Från Min fd Alkoholist. Och det är inte det vanliga fyllesvamlet om hur mycket Han älskar mig och att Han inte kan glömma, nej det ‘är det inte. Han har tagit emot polisanmälan, den som jag gjorde då, när livet fortfarande stod upp, när jag hade en hand att hålla mig i. Men polisen hade lovat mig att inte delge Honom den, utan att säga åt mig innan. Lovat. Men det hade dom inte, tydligen. Och Han var rasande tror jag, jag kunde inte läsa vad han skrev, såg bara små bokstäver i prydliga rader, men utan betydelse och innebörd. Något om att Han inte utsatt mig för misshandel? Att jag inte skulle dra in barnen? (Men varför skulle jag det?) Att Han inte kunde komma ihåg att Han gjort något olagligt mot mig? Och himlen snurrar fortare, runt, runt, runt.

Men jag vidarebefordrar sms:et till Älskling, tillsammans med några förvirrade ord om att jag kanske borde ringa till Exet? Älskling svarar snabbt att om jag ringer till Honom, ja då kommer Älskling aldrig någonsin mer att prata med mig. Klonk. Himlen lossnar från sin krok och landar på mitt huvud. Hotar Älskling mig nu? Är det inte Min fd Alkoholist som brukar hotas? Jag är ju livrädd för Min fd, det vet ju Älskling, så varför skriver han så? Varför? Som om Älskling vill straffa mig? Har jag gjort något fel? Har jag?

Och jag skakar så, hela kroppen rycker och hoppar, när jag somnar, när jag vaknar mitt i natten och skriker. Älskling är här ibland, ibland på lunch, kanske efter jobbet, ibland är han inte här någonstans fastän jag letar. Och han säger att han älskar mig. Jag nöjer mig med det. Vågar inte fråga mer, törs inte kliva ut på den is jag vet inte håller för min tyngd. Hans kropp bredvid min ibland när jag vaknar, ibland inte. Kanske hans väska på golvet. Jag vet inte. Har fullt upp med att gå upp ur sängen när jag borde, med att tvinga ögonen att sluta gråta, med att köra bilen till rätt möte på rätt dag med rätt person, med att sitta ihop fastän jag skakar, med att blunda för verkligheten så att jag kan leva några minuter till. Med att hoppas, med att böna och be, med att peta i mig mina mediciner, lugnande, sövande, dövande. Då blir allt bra, för då slipper Älskling oroa sig eller finnas i närheten.

Och F som hjälpsamt brukar lyfta upp mig när jag ramlar, eller limma ihop armar och ben som fallit av, är på långväga besökande av syster, i andra änden av landet, kan inte hålla handen nu. Och terapeuterna och stödpersonerna och dom som ska stötta mig enligt myndigheternas planeringar och beslut, dom finns mellan exakta klockslag på dagtid och inte helger eller kvällar. Det är ju så samhället är uppbyggt. Man ska ha en familj som tar hand om en övrig tid, en mamma eller en pappa eller åtminstone en syster/bror/moster/farfar. Men jag har ju ingen familj, ingen biologisk och inga vänner som får se, som kan släppas in dit där jag är nu. Dit kvalificerar man sig enbart genom att på något sätt få tillgång till mitt hjärta, genom att leva med mig och oundvikligt få en glimt av det fula som också är jag.

Och i huvudet blandas allt, virrvarret av oförståelsen inför Älsklings motsägelsefulla handlingar, Alkoholistens ilskna ord, terapeuternas klämkäcka påtalande om val och valmöjligheter, med övergivenheten som hoppar fram när ytterdörren stängs, med det förtvivlade ensamma lilla barnets tysta gråt. Jag har aldrig fått lära mig att hantera detta när jag var barn, min egen mamma visade mig aldrig hur man skulle göra. Som att lära sig simma genom att kastas i på den djupa delen av bassängen. Munnen full med klorvatten, frustande kallsupar, armar som fäktar och plaskar, tunna ben som aldrig har blivit instruerade hur en benspark går till. Huvudet under ytan, ögon som svider, paniken i bröstet som en sten, som vill ner mot bottnen.

Och på bassängkanten står dom och hejar på, dom som tror sig veta, dom som faktiskt på allvar tror att jag ska lära mig att simma av att helt enkelt slängas i vattnet bara. Som om jag vore en fågelunge som vecklar ut vingarna och flyger alldeles av mig själv, bara jag hamnar i luften. Men dom kan heja hur mycket dom vill, skrika sina välvilligheter på avstånd från det våta. Men jag vet att det enda som räddar en panikslagen, icke-simkunnig liten flicka är om Någon faktiskt blöter ner sina välstrukna kläder och hoppar i vattnet, drar upp flickan från djupet och tryggt bogserar in henne till land. Håller om henne, stryker över håret och låter henne gråta ut sin rädsla och förtvivlan mot ett kroppsvarmt bröst. Viskar i hennes öra att man ska lära henne hur man simmar. Någon som har tålamod att laga ett sprucket förtroende.Någon som visar torrsim om och om igen, utrustar med flytkuddar, håller sig till den grunda bassängen ända tills rädslan har slocknat och tilliten har vaknat. Simmar bredvid, och vakar över, henne när hon för första gången vågar släppa fotens kontakt med kaklet och upptäcker att hon faktiskt också kan bäras av vattnet istället för att sväljas. Att hon inte behöver slåss med vattnet för att överleva.