Vi skulle gifta oss, leva lyckliga happily ever after…

Åh herregud. Realitycheck. Slagen i golvet. All förtvivlan som rinner ur kroppen. Verkligheten som träffade kindbenet med en rak jävla höger. Hjärnan ur led. Platt på golvet, ryggen krökt av spasmer och hulkningar. Snor, tårar, salt, det fula, paniken, sorgen, skammen, ångesten. Allt på en gång, fräter sönder hals och tårkanaler. Jag dör, jag dör. Jag vill inte mer.

Som F sa, det tog tre månader. Tre månader av envis flykt från faktum och sanning. Tre månader av denial och inte-låtsas-om, tre månader av våga-vägra-se. Tre fucking jävla månader innan polletten föll ned. Tre månader innan sorgen lyckades äta sig in till mitt hjärta och tömma det på blod. Nu är det tomt. Tomt och fattigt. Kryper runt på köksgolvet, tur att jag har inget korkat jävla köksbord som står i vägen iaf, tur att Älskling tog alla möbler så att man får plats att bryta samman här.

Och jag ringde honom. För fan. Efter att F hade träffat honom på jobbet och sett Älsklings stå och snacka med sitt ex innan mig, samma ex som köpte Älsklings hus nu när han sålde det, samma ex som jag misstänkte att Älskling flirtade lite med när vi var tillsammans. Så jag ringde i morse, och frågade om han var ensam. Det var han inte, han skulle ringa upp när han var det. Och jag vet vars han var. Jag vet det. Hahaha. Kräftsmäll i själen, aj. Sen ringde han, efter ett par timmar. Kall, upptagen, kylig, arrogant, överlägsen. Kunde inte betala pengarna han hade lovat mig, för han hade dåligt med pengar. Han undrade inte vad som hände i mitt liv, han var glad för att slippa veta, ärligt talat.

Han orkade bara inte bry sig om mig, han vägrade att sitta fast i mig, han bryr sig bara om sig själv. Och jag krälade, kröp, visade strupen, viftade på svansen, förnedrade mig, som vanligt. Erkände att jag fortfarande satt fast, att jag inte kommit över, bara sprungit runt runt och bort. Undrade förtvivlat var är min Älskling?, och han svarade att han är borta. Borta, ja. Jo, jag har märkt det. Allting splittras i miljoner bitar, glassplitter som regnar i hjärtat, själen som plattas ut till ingenting. Vi skulle gifta oss, leva lyckliga happily ever after, dela livet, dela sorgen, dela allt. Borta, poff. Han finns inte mer. Jag hatar honom för att han ljög. Han ljög om allt. Hur kunde han när han visste? När han visste om mitt förflutna, när han visste om mina svagheter, hur kunde han utnyttja dom? Hur? Hurhurhur?

Huvudet i väggen, igen. Murbruk och tegel i håret, sand i munnen, blod på kinden. Jag är ingenting. Det är bara tomt. Tömd på liv, tömd på hopp.

 

På söndag 18.00 ska jag befinna mig i andra änden av landet på en kurs som jag har anmält mig till för länge sedan. Jag har inte bokat biljett, inte packat, inte tänkt, inte rest mig från trasigheten. Det är bara en enda röra, inuti, utanpå. Hur ska jag orka? Hur? Måste leva lite till, måste vinna över apatin, måste kämpa, måste, måste, måste. Hitta lite glöd. Lite vilja, lite vad fan som helst. Måste resa mig upp ur dammet, måste. Jag måste.

 

~ av Sara på juni 24, 2011.

Ett svar to “Vi skulle gifta oss, leva lyckliga happily ever after…”

  1. För att han var en kall skithög. That’s why. Låter så hårt att säga det, men såna typer som utnyttjar ens svagheter och systematiskt bryter ner en är tyvärr inte mycket annat än skithögar. Från början kanske det inte är deras fel, från början kanske de bara hamnade snett. Men likväl är de skithögar och det de gör mot en kan inte försvaras, bara förklaras. Jag hoppas du en dag kommer inse att du är så mycket bättre utan honom och värd så otroligt mycket mer än hans psykiska misshandel. För det är jag helt säker på att du är. Kram och förlåt att jag inte svarade på mailet du skickade efter att du vunnit min Tradera-auktion, jag har tyvärr inte vetat vad jag ska svara på det. Jag har inte ens försökt att anmäla vården där uppe, för jag vet inte vad jag ska säga till dem, och jag känner mig så usel för det för jag borde verkligen anmäla dem. Om inte för att jag ska få rätt (jag vet att jag har rätt) så i alla fall för att de kanske ska få en prick på sig, för att det kanske ska uppmärksammas hur dåligt det där landstingets psykvård är. Jag lider med alla som kommer att vända sig dit för sina problem.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: