Den enda tryggheten är en annan människa.

Ångesten igen, ångesten som man bara inte kan bära på ensam, ångesten som driver en att göra precis vad som helst för att få den att sluta. Suger ned, ned, ned mot bottnen, som ett svart hål drar den till sig allt ljus och förvandlar det till smärta. Dränker glädjen i svart, vänder alla baksidor uppåt, målar om verkligheten med blod.

Den har låtit vänta på sig, jag har överlevt ovanligt bra. Inga självmordsförsök, ingen apati bara den gapande tomheten i bröstet som skriker efter tröst. Så det var väl dags nu. Precis just nu. Mitt i natten, 04.38, strax efter folkpark och sommar och munter rock n’ roll. Jag minns det så tydligt, hur jag dansade och log, den gemensamma kroppsvärmen från folkmassan på dansgolvet, gamla bekantskaper, nya bekantskaper, svettpärlorna som fastnat på överläppen. Inga överhängande bekymmer, allting löser sig så lätt lätt.

Men nu blev det svart. Kanske har jag snubblat över någon PTSD-trigger som jag inte är medveten om existerar, kanske har jag förträngt tjuten som ekade i bröstet. Det enda jag vet är att jag inte står ut. Fast jag gör ju det. Men ändå inte. Jag vet att jag kommer att somna till sist, jag kommer att vakna och vara vid liv, som alltid. Men det känns som att jag långsamt dör, ett andetag i taget, och jag längtar till hustaken. För nu vill jag verkligen falla genom luften och landa på nacken. Vad som helst bara det blir tyst inuti, bara det onda håller käft.

Och det finns ingen att luta sig emot, jag får stå själv. Jag vill inte stå själv, jag vet inte om jag är så stark, jag vet inte om limmet har torkat och håller. Allting är nytt. Jag kan ingenting, vet ingenting, bara treva mig fram. En hand, en hand att klamra sig fast vid, ett hjärta som lyssnar, värmen från någon annans hud. Jag vill inte vara ensam nu, jag är rädd. Jag känner det i magen, magen är rädd. Lämna mig inte här! Fan, fan, fan jag vet inte hur man ska resa sig upp, hur gör man?

Jag är ju ändå inte som dom andra fiskarna i akvariet. Fel art, fel färg, fel allt. Jag hör inte hemma här. Omöjligen. En saltvatten fisk i sötvatten, flyter mest på rygg. Släpp mig fri, låt mig gå. Låt mig flyta med strömmen på rygg, känna vinden i håret innan man krockar med marken. Fan, jag orkar ju inte, jag gör ju inte det. Jag kvävs av luften vi andas, jag är inte som dom andra, jag är trasigare. Verkligheten överensstämmer inte med mitt huvud, där är världen en annan.

Och jag är så ensam. Liten. Vad som helst för någons kroppsvärme, omtanke, kärlek. Trasslar in mig där. Släpper in dom som aldrig skulle ha fått tillträde till min insida. Den enda tryggheten är en annan människa. Helst vill jag att någon ska komma nu, nu, nu, vem som helst, det gör ju så ont. Jag vet inte vad jag håller på med, förutom att gräva mig djupare ner i mörkret. Måste hitta någon som förstår, fort, bråttom. Så jag virvlar in elden och fastnar där, helt fel, livsfarligt, högspänningsledningar virade omkring min kropp. Skyndar mig att fastna så mycket jag kan så att det blir för svårt att ta loss. Jag slickar på elden, den bränner bort mina ögonfransar, jag borde inte, men ändå, ändå håller jag fast.

Jag önskar mig Älskling tillbaka. Som det var innan han blev arg. Jag önskar mig tryggheten, vardagen, förutsägbarheten. Nu är livet skevt och tiden bakochfram, stabiliteten har rasat och jag med den. Vakna nätter, missade möten, frivillig svält, disken som växer på diskbänken, dammtussarna i hörnen.

Och människorna, jag förstår dom inte. Jag kan inte spelet dom spelar, vet inte hur fan man gör. Ju fler som tycker om dig, ju fler kan du såra/svika. Och det är väl det jag gör, sviker alla. Men jag förstår inte vad som förväntas, hur man gör. Jag har ingen jävla aning, det blir bara fel, jag förstår inte.