Welcome to Borderline City!

The monster inside me

•juni 7, 2012 • Kommentera

Vem är ett monster? Vem är inte ett monster? Är monstret det som bor djupt inom oss? Det som vi absolut inte vill låtsas om att det existerar? Det som vi ger skulden för allt? Allt för att slippa se oss själva i spegeln. Oskyldiga och felfria, inmålade i en illusion. En illusion som inte rymmer några monster alls.

Men hur hårt jag än blundar så gömmer det sig bakom spegelbilden. Mitt monster. Mitt mörker. Mitt ansvar. Min baksida som vill styra mitt liv, dränka mig och allt runt omkring mig i svart. Mitt ansvar. Jag är inget barn längre, jag är stor nu. Skadan är redan skedd men jag kan kämpa för att inte låta mitt liv dunsta bort som imman mot glasrutan. Monstret ska inte få äta upp mig.

Vi ska lära oss att samsas i min kropp. Kommunicera, samarbeta. Sida vid sida, hand i hand. Min sista pusselbit. Guldkanten omkring molnet. Vingarna på ryggen. Ett flax i taget. Upp.

Jag har aldrig trott att någon skulle kunna leva med sanningen om den jag är. Kantstöttheten. Det svarta djupa. Skulden. Skammen. Men kanske hade jag fel. Om jag kan leva med sanningen om vem jag är så borde någon annan också kunna göra det. Förutsatt att denne någon vågar se sanningen. Men jag vågar. Tror jag. Är det inte dags att sluta hata mig själv?

This is who I am.

Publicerat i Living on the borderline
Etiketter: illusion, monster, sanning, självbild, självkänsla

Vägen til en ny verklighet?

•maj 29, 2012 • 3 kommentarer

Det finns en ny verklighet. En verklighet där jag inte behöver lista ut allting i förväg. Kunna svaren på frågorna innan de ställts. Där jag inte längre behöver ligga steget före, alltid vara kvickare i tanken än i fötterna. Kan steget efter ibland vara den snabbaste vägen framåt? För att undvika att snava på de hinder man inte hinner upptäcka när man springer i täten?

Jag behöver tiden. För att lära mig att vänta på svaren. Låta dem komma till mig istället för att jaga efter. Vilset. Hjälplöst. Än hit, än dit.Att inte veta kan också vara ett av svaren, på en utav frågorna som aldrig hinner ställas. Kanske det svaret som jag behöver mest, just nu.

Vägen svänger och jag vet inte vart. Men dem leder framåt. Kanske kan jag släppa kartan och kompassen nu? Våga lita på att jag tar mig fram ändå? Kanske kan det vara bra att vara vilsen ibland? För det är väl de som går vilse som brukar hitta nya vägar?

Publicerat i Att leva ett liv inte vinna ett krig?, Self esteem
Etiketter: insikt, tid, väntan, verklighet, vilse

Lever så lite som möjligt

•maj 15, 2012 • 4 kommentarer

Jag river ner tapeter i min garderob, den ska målas om. Med tapetremsorna följer mitt liv, ritsch ritsch ritsch. I långa strimlor ned på golvet. Blottar den nakna väggen bakom, alla hål, ojämnheter, sprickor. Och tapetflagorna dalar genom luften som snöflingor, lägger sig i drivor vid mina fötter. Bredvid livet. Fastnar under fotsulorna, lämnar spår där jag går. Trampas sönder. Blir till damm.

Ibland väcks hoppet yrvaket upp. Hjärtat som börjar bulta, låter blodet värma kroppen. Men ännu har jag inte lyckats fånga in det, bara fingrar som hjälplöst sluter sig om ingenting. Det är för långt borta. Jag når inte. Kan inte hålla det kvar fastän jag vill. Vet inte hur.

Och alltid ångesten. Som möter mig i dörren. Med öppna armar och ett leende på läpparna. När jag minst anar det. Oförklarligt. Obegripligt. Tidigare kunde jag nästan alltid koppla paniken till verkligheten, numera är allt irrationellt. Ledningen är felkopplad. Impulserna går irrvägar som jag inte förstår. Det finns ingen röd tråd att följa och nysta upp. Bara nattsvart förtvivlan att ta sig igenom. Och det stumma ekot av ”varför?”

Så jag kämpar mig vidare i livet. Klistrar på leendet när det behövs. Försöker hålla mina åtaganden, ta mig till träningen, gå på sånglektionerna, komma i tid till alla möten. Låter bli att äta så mycket för att undvika att behöva spy. Aktar mig för människor som gör ont. Städar, diskar, tvättar. Tänker så lite som möjligt. Lever så lite som möjligt.

Publicerat i Att leva ett liv inte vinna ett krig?, Ångest, Living on the borderline
Etiketter: anorexi, Ångest, bulimi, förtvivlan, panik, panikångest, självskada

En ny hobby eller ätstörning here I come

•april 12, 2012 • 6 kommentarer

Jag har hittat en ny hobby, som jag kan roa mig med för att skada mig själv. Utan att det syns. Är inte min destruktiva ådra uppfinningsrik eller vad?! Människor bli ju ledsna om jag skadar mig själv synligt, när det blöder eller blir blåmärken på huden, men nu har jag hittat ett nytt sätt. Här kommer det… (tadaa!) Jag hetsäter först, för att sedan peta ner fingrarna i halsen och försöka kräkas upp alla onödiga kalorier som jag tryckt i mig av oförklarlig anledning. Och om det inte räcker så kan man alltid ta lite laxermedel, för säkerhets skull liksom. Det räcker inte ens med att svälta sig själv, nu ska jag bli bulimiker också. Ätstörning here I come! (Och det här passar dessutom otroligt bra ihop med all träning jag ägnar mig åt, oj vad energi jag får över för träningen nu!) Så jag har alltså nått ett nytt lågvattenmärke. Hipp fucking hooray för mig.

Publicerat i Att leva ett liv inte vinna ett krig?, Ångest, Living on the borderline
Etiketter: ätstörning, bulimi, destruktiv, hetsäta, kräkas, självskada

Please Understand This Is Who I Am

•april 3, 2012 • 2 kommentarer

Mina ord är bara ord. Dom drunknar i tystnaden mellan raderna. Hur jag än vrider bokstäverna så kan ingen tyda dom. Är mina bokstäver inte desamma som andras? Kan mina stämband inte forma de rätta ljuden? Kan jag inte prata? Viskar jag för högt? Skriker jag för tyst?

Jag orkar inte skrika längre, bara röra på läpparna. Hjälplöst forma orden som gör för ont att låta rinna ut ur munhålan. Jag skriker dom i huvudet istället. Förklarar, försvarar, förvarar all verklighet som är min egen. Som ingen ute i solskenet vill höra. Det som man är rädd för, det finns ju inte.

Och det värsta är När Ingen Förstår. Hur man än förklarar. Ryggdunken som säger ”bry dig inte, bit ihop och kom igen, skärp dig, det är inte bara du som mår dåligt…” Jag vet, jag vet, jag vet. TROR NI INTE ATT JAG VET? VA? VA? VA? TROR NI ATT JAG ALDRIG HAR FÅTT HÖRA DET FÖRUT? Men om jag kunde bli frisk och må bra genom att svepa genom luften med min magiska stav, skulle jag inte redan ha gjort det då? Tror ni att jag vill vilja dö, tror ni att jag vill vakna varje morgon och hata mig själva? Tror ni inte att det krossar mitt hjärta varje gång jag känner mig frisk och vanlig och sen faller ner i tomheten? Be mig inte att försöka mer, för tro mig, om jag kunde hade jag redan gjort det.

Det här är det ingen vill se, sanningen som ingen vill veta. Mina mörka hemligheter. Bojorna som håller mig fången, som ingen får se. Att till varje pris låtsas som om att smärtan inte finns. Att till varje pris rädda mänskligheten från det som är jag. Att inte vara till besvär, att ljuga sig blå i ansiktet för att rädda alla andra ifrån den andra sidan av mig. Dom får aldrig veta. Ingen får se.

Och aldrig, aldrig, aldrig duga. Alltid fel, aldrig rätt. Jag dömer mig själv hårdast av alla, fattar ni inte det? Jag spar varje ord, varje ögonkast, varje nedlåtande kommentar och piskar mig själv med dom tills huden blöder. Inte för att jag vill det utan för att jag vet inget annat sätt. Allas ord som trängs i mitt huvud, ljuder i munnen på varandra, tvingar mig att lyssna. På hur dålig jag är. Igen, igen, igen.

Och det räcker inte att ställa sig framför spegeln med ett fejkat jävla leende från öra till öra och muntert ropa: ”Jag är bra, jag är vacker, jag är värd att älskas!” Fuck The Secret. Fuck alla självutnämnda experter på självkänslan och självförtroendets lagar. Det är inte så lätt. Inte när man redan är sönder. När hjärnan är inställd på flykt eller kamp. Inte när man inte är som majoriteten. Då funkar fan inte ens The Secret.

Varsågod, linda dina fingrar kring mitt innersta, lyft upp mina hjärtslag i i din hand. Min bröstkorg ligger öppen för dig, feel what I feel. Bara en enda gång. Please Understand, This Is Who I Am.

Publicerat i (Hypo)Maniac, Att leva ett liv inte vinna ett krig?, Ångest, Bipolärt, Co-dependent, Living on the borderline, Post traumatic
Etiketter: ADHD, bipolär, Borderline, duger inte, förstå, i feel like i bothering people only by being alive, medberoende, not good enought, Please understand this is who I am, psykiskt sjuk, PTSD, Självförtroende, självkänsla, självskada, Självskadebeteende, skam, skuld, snälla förstå, the secret

A real human being and a real hero?

•mars 28, 2012 • Kommentera

Käken har slagit sig mot min hand. Intorkat näsblod över armarna. Intorkad rädsla på knogarna. Som om tiden inte räckte till, eller stod den stilla? Bara det onda som bredde ut sig överallt. Flaxande i håret, som fladdermöss på jakt. From above and beneath.

I don’t eat. I don’t sleep. I do nothing but think of you. You keep me under your spell.

Alla är rädda. Jag gör dom rädda. Det arga som jag slåss emot gör dom rädda. Det skrämmer dom. Men det skrämmer också mig. I don’t eat. I don’t sleap.

Jag minns inte. Bara förtvivlan. Rösten som inte längre bär. Skriker jag? Gör jag? Det där är inte jag. Ett skadat djur i dikeskanten igen. Paniken mot golvet, pannan mot parketten. Bultandet i tinningen, tystnaden som ekar mot trumhinnorna. Slagsmålet mot mig själv igen. Blodådrorna fyllda med skräck. Kan någon förklara? Brottstycken från nyss. A real human being and a real hero? Jag vill inte minnas. Smärtan klipper sönder hjärnans synapser, gör allting till svart.

Sen räddad. Avtrubbad, det vassa har filats ned till runt. Kemiskt avväpnad. Men ljuset i ögonen. Snälla ta bort solen. Den lurar bakom persiennen. Den gör ont. It keeps me under its spell. Apatisk, viljelös, svag. Blicken som inte vill fokusera. Blodet på händerna som inte går att tvätta bort. Jag är smutsig. Äter upp mig själv, bit för bit. A real human being.

Muskler som efterskälver, svettdroppar intorkade mot huden. Kampen mot mig själv, den som ingen kan förstå. När man inte är där. Och ser. När jag slåss mot mig själv och alltid förlorar. Min verklighet, den jag måste övermanna för att kunna överleva. Nu gömmer sig rädslan under ögonlocken och skinnet brinner sönder. Tårarna som målade kinderna med förtvivlan har dunsta bort.

Tystnaden. Inuti huvudet har rösterna dövats. Vaggats till ro med tabletter och utmattning. Stämbanden har gått av. Orden spricker sönder. Fast det gör ingenting, det är ändå ingen som hör. Det är försent, man kan inte nå mig nu. Jag är inte kvar. Bara köttet som ruttnar och faller i bitar. Över ögonen vilar en hinna av död. Stirrar tomt. Jag måste gå när smärtan har fattat eld. Kan inte stanna, då dränker jag mig själv i skulden och i skammen. Jag måste kliva ut ur skalet, lämna kroppen bakom, bli min egen skugga i periferin. Dränker jag mig själv, är det det jag gör?

A real human being? A real hero?

Publicerat i Ångest
Etiketter: Ångest, förtvivlan, mediciner, orkar inte, psykiskt sjuk, rädd, rädsla, självskada, slåss mot mig själv, tystnaden, vill dö

Är jag ett psykfall?

•mars 27, 2012 • 4 kommentarer

Det vänder och vrider på sig. Äntligen är min ”goda/onda” man bortbytt mot en ny och förhoppningsvis god på riktigt, så jag hoppas lite mindre slagsmål med byråkratier och mera fokus på förbättrande mitt mentala tillstånd. Men psykiatrin i mitt landsting verkar ha gått under jorden då jag trots upprepade mejl och telefonkontakter varken fått ny tid hos läkare eller förnyade recept på mediciner som vi/man/dom ”håller på” att se över. Senaste besöket jag hade var den 4 januari 2012. Och nu får jag via min soc-handläggare reda på att min psyk-kontakt är sjukskriven och sen ska sluta! (Information som min soc-handläggare fick veta när hon ringde psyk för miljonte gången för att boka ett samordningsmöte.) Men psyk har inte meddelat mig. Dom meddelar ingen någonting verkar det som. Så jag står utan kontaktperson på psyk och då kan man tydligen inte hjälpa mig. Fast jag får ingen ny heller verkar det som. Och min sjukskrivning går ut sista mars också. Hur blir det med den? Det är det ingen som vet. Eller bryr sig om. Fan, idag är en cynisk dag. Bitterheten står mig upp i halsen.

Jag hade ju tänkt att bli frisk nu typ. Anstränga mig, lägga ner tid på, kämpa med, slita, jobba mot, tackla och attackera ångestmonstret med terapi hellre än psykofarmaka. Skapa den där jävla tryggheten och stabiliteten som jag behöver. Inte vänta på att nån annan ska laga mig, utan försöka laga mig själv, fast med lite hjälp. Jag äter mat numera, men också veckohandlar(!) och planerar måltiderna i förväg. Men missbrukar träningspassen givetvis, men på ett sätt som man kan ha överseende med så länge jag äter och kroppen mår okej. För fan nåt måste man väl få missbruka?! Och det är ju tack vare träningen allting går runt, det som ger mig mening att äta och sova för tillfället, så jag får vara nöjd med detta arrangemang tills vidare. Det är sundare än på länge. Annat än i somras då jag letade efter döden överallt, balanserade på knivseggen, redo att falla på kniven och skära av mig strupen. Progress indeed. Pluspoäng på det.

Men det svåra, onda är ändå kvar. Det är bitar av det förflutna som fastnat under huden, glömd bakom ärrvävnader och bandage. Och den måste bort. Ut. Fram i ljuset. Alla lögner. Alla sanningar. Allt. Jag vill inte vara rädd längre. Inte idag åtminstone, även om jag vet att jag lätt kan glida tillbaka in under den uttryckslösa masken och låtsas att jag inte bryr mig. Men idag vill jag vara frisk. Idag ser jag ljuset inom räckhåll. Idag orkar jag lite grann och då vill jag fan bära lite grann också. Vad som helst. Om jag bara visste vad. Vart jag ska börja, i vilken tråd jag ska rycka, vilken sten som är lös. Och jag är livrädd för inse hur sjuk jag verkligen är, vad som har hänt i mitt förflutna som jag har lyckats glömma, vilka konsekvenser sanningen kommer innebära. Är jag ett psykfall? Men jag tror att jag är redo för svaret nu.

Publicerat i Att leva ett liv inte vinna ett krig?, Living on the borderline
Etiketter: bli frisk, byråkrati, God Man, kontaktperson, landsting, läka, mediciner, Psykfall, psykiatri, psykiatrin, psykiskt sjuk, psykofarmaka, recept, SOC, väntetider, vilja bli frisk

Keep you reality away from me

•mars 23, 2012 • 6 kommentarer

Sorgen är kvar, den lever under huden. Men jag spelar med i livet, låter läpparna forma skrattet, blundar bakom ögonen när det gör för ont för att se. Det som ruvar djup inuti är för mörkt för att låta sig blekas och visas upp, baksidan man inte kan låta någon annan se. För om man så ens bara glimtar på porten till det verkliga, det trasiga som lever bakom låtsasheten, när någon annan ser, då möter man aldrig min blick igen. Då blir man för evigt annorlunda, ett svart kors i pannan, ett brännmärke på kinden, ärren under tröjan. Och det uppstår ett avstånd, en osynlig bubbla av rymd mellan mig och Dom Andra, Dom Friska, Dom Normala. Som om det trasiga smittar, via ett ögonkast, ett handslag, en omfamning, ett ord.

Och jag vet inte vem jag är ännu. Är jag trasig eller normal? Både och? Men ingenstans hör jag hemma. Ingenstans är det någon som förstår. Vågar förstå. Så jag böljar med i skådespelet, imiterar mimiken i deras ansikten, flyter i bakvattnet efter osynliga sociala koder och regler. Beter mig som frisk, fastän jag känner mig eroderad, söndervittrad, utmattad och sönder. Det är det mest krävande, skadespelandet, lögnerna, alla falska ord. Jag mår bra. Att ljuga så länge och så mycket att man inte längre vet vad som är sant.

Publicerat i Att leva ett liv inte vinna ett krig?, Bipolärt, Living on the borderline
Etiketter: bipolär, Borderline, låtsas, lögner, ljuga, mask, psykiskt sjuk, reality, sönder, skådespel, utmattad

”Of all the things I’ve lost, I miss my mind the most”

•mars 14, 2012 • 3 kommentarer

Det som skulle bli en bra dag. En bra jävla dag. Och så är klockan bara halv sju. Och jag är ensam. Och det är svart. Och förkyld. Halv sju. Flera timmar till innan sova, flera timmar att vänta på livräddheten inför möjlig omöjlighet av insomning. Att vänta på rastlösheten som klättrar i benen och slår mot trumhinnan. När kroppen plötsligt är vaken och beredd fastän den bara borde vara tyst och snäll. Och jag har bara en halv sömntablett kvar, och ett gäng antihistamin-icke-pundiga-lergigan. Undrar hur många lergigan man kan äta på en gång, kan man ens ta en överdos av antihistaminer? Kanske man aldrig mer bli snuvig i näsan? Hmm svaret finns säkert på flashback, och så kan jag lära mig att odla bio-medicinska flugsvampar också när jag ändå är igång. Fan, jag visste det. Jag visste. Jag är upp men ner. Upp och ner? Drar poänglösa försök till ordvitsar mitt medan jag håller på att drunkna i ångest. Allting samtidigt. Det sämsta av båda polerna -samtidigt.

MIXED STATE : In the context of bipolar disorder, a mixed states is a condition during which symptoms of mania or hypomania and symptoms of depression occur simultaneously. During a mixed episode, the person may experience the impulsiveness, insomnia, irritability, and flight of ideas that can be present in a manic episode as well as suicidal thoughts, guilt, feelings of hopelessness, and changes in appetite that are common during depressive episodes. Mixed episodes can be incredibly distressing to the individual. It can lead to panic attacks, substance abuse, and suicide.

Åh det är det värsta! Jag är glad, för att jag är sjuk! Sjukt glad? Blir man glad av att vara sjuk? Eller sjuk av att vara glad? Ringer F för att fråga om myyycket viktiga grejer, men kommer inte ihåg vad för viktiga grejer det rörde sig om när han svarar. Skojar till det med fler fantastiskt roliga, tycker åtminstone jag, ordvitsar. Katten på råttan och råttan på repet… Glömmer rädslan inför natten som ändå aldrig kommer att hinna ikapp mig, försöker minnas vad man ska göra när man är så glad att man är sjuk; inte internetshoppa, inte ha extremt mycket kul, inte prata med människor som inte vet om att jag är sjuk. (Om dom inte är fulla, då minns dom det ju ändå inte sen. Åh onsdag idag, då kanske det finns några fyllon som vill prata lite med mig?) Göra tråkiga saker, eller halvtråkiga saker, som kan underhålla mig lääänge, sortera min bilder på datorn? Leta efter snygga bakgrundsbilder på google, ladda ner massa dåliga låtar en och en, och sedan radera dom? Möjligheterna är oändliga! Hur blev jag så här jävla positiv? Va?

Men jag måste ju sova, inte nu, men sen, snart, i natt, som alla andra nätter. Jag vet ju det. Sova är Viktigt. Sova, äta, träna. A och O för att orka överleva när världen är baklänges eller upp och ner. Sover jag inte orkar jag inte träna och tränar jag inte så behöver jag ju inte heller äta och äter jag inte så kan jag ju lika gärna skita i att sova. Och då är allt förstört. All tiden jag lagt ned med att plåga kroppen i träningslokalen, istället för att döva den med svält, droger, sprit och självskador. Min kropp är en ganska lycklig kropp nu. Trots allt den har stått ut med. Man kan nästan säga att den har legat i dvala sedan 2006 då jag senast använde den för idrottsliga prestationer av större slag. Men nu behöver jag den igen. För att överleva. För att ha nåt att kämpa för. Ett annat beroende har växt fram, ett nygammalt sundare beroende, men ändock ett beroende, märk väl. Men jag nöjer mig med ett beroende av mildare slag framför dom andra möjliga vägarna. Framsteg helt klar.

Men tråden, den röda, om att sova, vart tog den vägen? Förnumstiga funderingar om tiden som flytt blandas samman med nuet som pockar på uppmärksamhet. Imorgon verkar inte finnas just nu. Inuti huvudet far hjärncellerna runt som i en mixer, jag kan höra hur dom slungas mot kraniet av centrifugalkraften, och sedan landar i ett enda trött trassel av dendriter och axoner. Tankarna flyger högt, högt men jag vet ändå någonstans därinne i bröstet att jag kommer landa med en jävla smäll, förr eller senare.

Ja, jag har många olika ansikten, det här är ett av dem…

Publicerat i Living on the borderline
Etiketter: axon, bipolär, bipolär sjukdom, dendrit, depression, hjäncell, Hypomani, Lergigan, mani, medicin, mixed state, rädsla, sömnsvårigheter, storhetsvansinne, tankeflykt

Psykiatrins Robin Hood – Hon är tillbaka!

•mars 14, 2012 • 1 kommentar

http://psykiatrin.blogg.se/2012/january/uppe-igen.html

Och tack Jacob för kommentaren med informationen om apotekets avbetalningsplans-möjligheter, jag ska genast kolla upp det!

Idag skiner solen också, och det är ännu långt tills kvällen så jag passar på att slappna av en stund. Att vara psykiskt sjuk är tydligen ett jävla krävande heltidsjobb med bara massor av övertid och ingen lön. Men nu tar jag ledig från ”sjuk” och bestämmer att jag ska vara frisk resten av dagen. Så det så. Punkt.

Publicerat i Att leva ett liv inte vinna ett krig?, Jag blir så glad
Etiketter: blogg, bloggforum, psykiatrin.se, Psykiatrins Robin Hood, psykvård