The monster inside me

Vem är ett monster? Vem är inte ett monster? Är monstret det som bor djupt inom oss? Det som vi absolut inte vill låtsas om att det existerar? Det som vi ger skulden för allt? Allt för att slippa se oss själva i spegeln. Oskyldiga och felfria, inmålade i en illusion. En illusion som inte rymmer några monster alls.

Men hur hårt jag än blundar så gömmer det sig bakom spegelbilden. Mitt monster. Mitt mörker. Mitt ansvar. Min baksida som vill styra mitt liv, dränka mig och allt runt omkring mig i svart. Mitt ansvar. Jag är inget barn längre, jag är stor nu. Skadan är redan skedd men jag kan kämpa för att inte låta mitt liv dunsta bort som imman mot glasrutan. Monstret ska inte få äta upp mig.

Vi ska lära oss att samsas i min kropp. Kommunicera, samarbeta. Sida vid sida, hand i hand. Min sista pusselbit. Guldkanten omkring molnet. Vingarna på ryggen. Ett flax i taget. Upp.

Jag har aldrig trott att någon skulle kunna leva med sanningen om den jag är. Kantstöttheten. Det svarta djupa. Skulden. Skammen. Men kanske hade jag fel. Om jag kan leva med sanningen om vem jag är så borde någon annan också kunna göra det. Förutsatt att denne någon vågar se sanningen. Men jag vågar. Tror jag. Är det inte dags att sluta hata mig själv?

This is who I am.