Lever så lite som möjligt
Jag river ner tapeter i min garderob, den ska målas om. Med tapetremsorna följer mitt liv, ritsch ritsch ritsch. I långa strimlor ned på golvet. Blottar den nakna väggen bakom, alla hål, ojämnheter, sprickor. Och tapetflagorna dalar genom luften som snöflingor, lägger sig i drivor vid mina fötter. Bredvid livet. Fastnar under fotsulorna, lämnar spår där jag går. Trampas sönder. Blir till damm.
Ibland väcks hoppet yrvaket upp. Hjärtat som börjar bulta, låter blodet värma kroppen. Men ännu har jag inte lyckats fånga in det, bara fingrar som hjälplöst sluter sig om ingenting. Det är för långt borta. Jag når inte. Kan inte hålla det kvar fastän jag vill. Vet inte hur.
Och alltid ångesten. Som möter mig i dörren. Med öppna armar och ett leende på läpparna. När jag minst anar det. Oförklarligt. Obegripligt. Tidigare kunde jag nästan alltid koppla paniken till verkligheten, numera är allt irrationellt. Ledningen är felkopplad. Impulserna går irrvägar som jag inte förstår. Det finns ingen röd tråd att följa och nysta upp. Bara nattsvart förtvivlan att ta sig igenom. Och det stumma ekot av ”varför?”
Så jag kämpar mig vidare i livet. Klistrar på leendet när det behövs. Försöker hålla mina åtaganden, ta mig till träningen, gå på sånglektionerna, komma i tid till alla möten. Låter bli att äta så mycket för att undvika att behöva spy. Aktar mig för människor som gör ont. Städar, diskar, tvättar. Tänker så lite som möjligt. Lever så lite som möjligt.
Welcome to Borderline City! 
😦
jag har läst och blir ledsen men det är du som lider
mer än att jag förstår vad du menar med att du tidigare hade en orsak att ha ångest, som jag med mina tankar om meningslösheten och livet, hur fan jag ska acceptera det. men nu har du ångest och du hittar inte källan? är det inte så att det kan vara så i perioder? att depressionsdelen i bipolaritet går till melankoli och kanske värre, då ser man verkligen inte klart. För mig har det alltid varit så, men det går upp igen. jag önskar jag kunde vara bättre stöd…
Kram!
Jag blir imponerad över ditt sätt att skriva, både beskrivande och poetiskt på en gång. Det är en styrka du inte tycks medveten om. Även foto verkar vara något du gillar och är bra på. Det säger jag utifrån mig själv som fotograf. Nu betyder väl inte detta sååå mycket i sammanhanget när så mycket annat är skit men varenda positiv liten sak man kan ta till sig, måste bara vara bra för helheten.
Jag tror livet blir bättre om man klarar att tänka på de saker man gör som en grenseger, i stället för att gräma sig över det man inte gör. Att ha klarat av att träna, sjunga, äta och städa ska ses som något jättebra eftersom ångesten inte har fått grepp om dig helt för du klarat av dessa ting. Att leva är att göra alla dessa saker och ingår i allas liv, mitt med. Se det inte som att du lever så lite som möjligt utan att du lever så mycket som du klarar av, med dom förutsättningar som finns.
Kram
Jacob
”Städar, diskar, tvättar. Tänker så lite som möjligt. Lever så lite som möjligt.”
Du är en mästare att sätta ord på det även jag känner, men som jag inte förmår uttrycka. Orden träffar rakt i hjärtat. För det är Precis så det är; såsom du beskriver.
Dagarna passerar förbi och det handlar inte om att Leva utan om att Överleva. Undvika att utsätta sig för onödiga risker. Dagen kantad av ångest i varierande grad. Och så den enorma ansträngningen att sätta på sig ”masken” för att ens orka ta steget utanför dörren. Så länge sedan jag kände någon genuin lycka, minns knappt när. Men vet att den har funnits där och saknaden gör ont.