A real human being and a real hero?

Käken har slagit sig mot min hand. Intorkat näsblod över armarna. Intorkad rädsla på knogarna. Som om tiden inte räckte till, eller stod den stilla? Bara det onda som bredde ut sig överallt. Flaxande i håret, som fladdermöss på jakt. From above and beneath.

I don’t eat. I don’t sleep. I do nothing but think of you. You keep me under your spell.

Alla är rädda. Jag gör dom rädda. Det arga som jag slåss emot gör dom rädda. Det skrämmer dom. Men det skrämmer också mig. I don’t eat. I don’t sleap.

Jag minns inte. Bara förtvivlan. Rösten som inte längre bär. Skriker jag? Gör jag? Det där är inte jag. Ett skadat djur i dikeskanten igen. Paniken mot golvet, pannan mot parketten. Bultandet i tinningen, tystnaden som ekar mot trumhinnorna. Slagsmålet mot mig själv igen. Blodådrorna fyllda med skräck. Kan någon förklara? Brottstycken från nyss. A real human being and a real hero? Jag vill inte minnas. Smärtan klipper sönder hjärnans synapser, gör allting till svart.

Sen räddad. Avtrubbad, det vassa har filats ned till runt. Kemiskt avväpnad. Men ljuset i ögonen. Snälla ta bort solen. Den lurar bakom persiennen. Den gör ont. It keeps me under its spell. Apatisk, viljelös, svag. Blicken som inte vill fokusera. Blodet på händerna som inte går att tvätta bort. Jag är smutsig. Äter upp mig själv, bit för bit. A real human being.

Muskler som efterskälver, svettdroppar intorkade mot huden. Kampen mot mig själv, den som ingen kan förstå. När man inte är där. Och ser. När jag slåss mot mig själv och alltid förlorar. Min verklighet, den jag måste övermanna för att kunna överleva. Nu gömmer sig rädslan under ögonlocken och skinnet brinner sönder. Tårarna som målade kinderna med förtvivlan har dunsta bort.

Tystnaden. Inuti huvudet har rösterna dövats. Vaggats till ro med tabletter och utmattning. Stämbanden har gått av. Orden spricker sönder. Fast det gör ingenting, det är ändå ingen som hör. Det är försent, man kan inte nå mig nu. Jag är inte kvar. Bara köttet som ruttnar och faller i bitar. Över ögonen vilar en hinna av död. Stirrar tomt. Jag måste gå när smärtan har fattat eld. Kan inte stanna, då dränker jag mig själv i skulden och i skammen. Jag måste kliva ut ur skalet, lämna kroppen bakom, bli min egen skugga i periferin. Dränker jag mig själv, är det det jag gör?

A real human being? A real hero?

 

~ av babyborderline på mars 28, 2012.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: