Welcome to Borderline City!

Det som skulle bli en bra dag. En bra jävla dag. Och så är klockan bara halv sju. Och jag är ensam. Och det är svart. Och förkyld. Halv sju. Flera timmar till innan sova, flera timmar att vänta på livräddheten inför möjlig omöjlighet av insomning. Att vänta på rastlösheten som klättrar i benen och slår mot trumhinnan. När kroppen plötsligt är vaken och beredd fastän den bara borde vara tyst och snäll. Och jag har bara en halv sömntablett kvar, och ett gäng antihistamin-icke-pundiga-lergigan. Undrar hur många lergigan man kan äta på en gång, kan man ens ta en överdos av antihistaminer? Kanske man aldrig mer bli  snuvig i näsan? Hmm svaret finns säkert på flashback, och så kan jag lära mig att odla bio-medicinska flugsvampar också när jag ändå är igång. Fan, jag visste det. Jag visste. Jag är upp men ner. Upp och ner? Drar poänglösa försök till ordvitsar mitt medan jag håller på att drunkna i ångest. Allting samtidigt. Det sämsta av båda polerna -samtidigt.

MIXED STATE : In the context of bipolar disorder, a mixed states is a condition during which symptoms of mania or hypomania and symptoms of depression occur simultaneously. During a mixed episode, the person may experience the impulsiveness, insomnia, irritability, and flight of ideas that can be present in a manic episode as well as suicidal thoughts, guilt, feelings of hopelessness, and changes in appetite that are common during depressive episodes. Mixed episodes can be incredibly distressing to the individual. It can lead to panic attacks, substance abuse, and suicide.

Åh det är det värsta! Jag är glad, för att jag är sjuk! Sjukt glad? Blir man glad av att vara sjuk? Eller sjuk av att vara glad? Ringer F för att fråga om myyycket viktiga grejer, men kommer inte ihåg vad för viktiga grejer det rörde sig om när han svarar. Skojar till det med fler fantastiskt roliga, tycker åtminstone jag, ordvitsar. Katten på råttan och råttan på repet… Glömmer rädslan inför natten som ändå aldrig kommer att hinna ikapp mig, försöker minnas vad man ska göra när man är så glad att man är sjuk; inte internetshoppa, inte ha extremt mycket kul, inte prata med människor som inte vet om att jag är sjuk. (Om dom inte är fulla, då minns dom det ju ändå inte sen. Åh onsdag idag, då kanske det finns några fyllon som vill prata lite med mig?) Göra tråkiga saker, eller halvtråkiga saker, som kan underhålla mig lääänge, sortera min bilder på datorn? Leta efter snygga bakgrundsbilder på google, ladda ner massa dåliga låtar en och en, och sedan radera dom? Möjligheterna är oändliga! Hur blev jag så här jävla positiv? Va?

Men jag måste ju sova, inte nu, men sen, snart, i natt, som alla andra nätter. Jag vet ju det. Sova är Viktigt. Sova, äta, träna. A och O för att orka överleva när världen är baklänges eller upp och ner. Sover jag inte orkar jag inte träna och tränar jag inte så behöver jag ju inte heller äta och äter jag inte så kan jag ju lika gärna skita i att sova. Och då är allt förstört. All tiden jag lagt ned med att plåga kroppen i träningslokalen, istället för att döva den med svält, droger, sprit och självskador. Min kropp är en ganska lycklig kropp nu. Trots allt den har stått ut med. Man kan nästan säga att den har legat i dvala sedan 2006 då jag senast använde den för idrottsliga prestationer av större slag. Men nu behöver jag den igen. För att överleva. För att ha nåt att kämpa för. Ett annat beroende har växt fram, ett nygammalt sundare beroende, men ändock ett beroende, märk väl. Men jag nöjer mig med ett beroende av mildare slag framför dom andra möjliga vägarna. Framsteg helt klar.

Men tråden, den röda, om att sova, vart tog den vägen? Förnumstiga funderingar om tiden som flytt blandas samman med nuet som pockar på uppmärksamhet. Imorgon verkar inte finnas just nu. Inuti huvudet far hjärncellerna runt som i en mixer, jag kan höra hur dom slungas mot kraniet av centrifugalkraften, och sedan landar i ett enda trött trassel av dendriter och axoner. Tankarna flyger högt, högt men jag vet ändå någonstans därinne i bröstet att jag kommer landa med en jävla smäll, förr eller senare.

Ja, jag har många olika ansikten, det här är ett av dem…

~ av S på mars 14, 2012.

Publicerat i Living on the borderline
Etiketter: axon, bipolär, bipolär sjukdom, dendrit, depression, hjäncell, Hypomani, Lergigan, mani, medicin, mixed state, rädsla, sömnsvårigheter, storhetsvansinne, tankeflykt