Är jag ett psykfall?
Det vänder och vrider på sig. Äntligen är min ”goda/onda” man bortbytt mot en ny och förhoppningsvis god på riktigt, så jag hoppas lite mindre slagsmål med byråkratier och mera fokus på förbättrande mitt mentala tillstånd. Men psykiatrin i mitt landsting verkar ha gått under jorden då jag trots upprepade mejl och telefonkontakter varken fått ny tid hos läkare eller förnyade recept på mediciner som vi/man/dom ”håller på” att se över. Senaste besöket jag hade var den 4 januari 2012. Och nu får jag via min soc-handläggare reda på att min psyk-kontakt är sjukskriven och sen ska sluta! (Information som min soc-handläggare fick veta när hon ringde psyk för miljonte gången för att boka ett samordningsmöte.) Men psyk har inte meddelat mig. Dom meddelar ingen någonting verkar det som. Så jag står utan kontaktperson på psyk och då kan man tydligen inte hjälpa mig. Fast jag får ingen ny heller verkar det som. Och min sjukskrivning går ut sista mars också. Hur blir det med den? Det är det ingen som vet. Eller bryr sig om. Fan, idag är en cynisk dag. Bitterheten står mig upp i halsen.
Jag hade ju tänkt att bli frisk nu typ. Anstränga mig, lägga ner tid på, kämpa med, slita, jobba mot, tackla och attackera ångestmonstret med terapi hellre än psykofarmaka. Skapa den där jävla tryggheten och stabiliteten som jag behöver. Inte vänta på att nån annan ska laga mig, utan försöka laga mig själv, fast med lite hjälp. Jag äter mat numera, men också veckohandlar(!) och planerar måltiderna i förväg. Men missbrukar träningspassen givetvis, men på ett sätt som man kan ha överseende med så länge jag äter och kroppen mår okej. För fan nåt måste man väl få missbruka?! Och det är ju tack vare träningen allting går runt, det som ger mig mening att äta och sova för tillfället, så jag får vara nöjd med detta arrangemang tills vidare. Det är sundare än på länge. Annat än i somras då jag letade efter döden överallt, balanserade på knivseggen, redo att falla på kniven och skära av mig strupen. Progress indeed. Pluspoäng på det.
Men det svåra, onda är ändå kvar. Det är bitar av det förflutna som fastnat under huden, glömd bakom ärrvävnader och bandage. Och den måste bort. Ut. Fram i ljuset. Alla lögner. Alla sanningar. Allt. Jag vill inte vara rädd längre. Inte idag åtminstone, även om jag vet att jag lätt kan glida tillbaka in under den uttryckslösa masken och låtsas att jag inte bryr mig. Men idag vill jag vara frisk. Idag ser jag ljuset inom räckhåll. Idag orkar jag lite grann och då vill jag fan bära lite grann också. Vad som helst. Om jag bara visste vad. Vart jag ska börja, i vilken tråd jag ska rycka, vilken sten som är lös. Och jag är livrädd för inse hur sjuk jag verkligen är, vad som har hänt i mitt förflutna som jag har lyckats glömma, vilka konsekvenser sanningen kommer innebära. Är jag ett psykfall? Men jag tror att jag är redo för svaret nu.
Welcome to Borderline City! 
Hoppas att du får en GOD man och också den hjälp du behöver. Psyk är ett sådant jävla fail. Någon gång, typ nu, måste något ske så att människor får hjälp INNAN de gått och hängt sig. På dom bara, om du orkar, och kräv vad du har rätt till.
Kram!
Jag känner igen mig i din text, verkligen. Har själv borderline och du satte orden i min mun det med att du klarar lite och vill då bära lite istället för att vara redo och stå handfallen. Kom ihåg att vi alla kan vinna! Har precis börjat läsa din blogg men du har ju verkligen gjort framsteg, precis som du säger. Du är starkare än vad du tror. Ta hand om dig! kramar
du kan. ❤
hemskt att det går till så! Den öppenvården jag tillhörde innan jag kom till b-hemmet var precis likadan i början av min kontakt. Sedan ordnade de så att jag fick träffa psykolog och läkare varje vecka. Men det var många om och men!
Vet att det är lätt att säga, men kämpa och stå på dig!
kram