Att skala sig igenom sin inre lök, och att färdas igenom den inre elden mot självläkning och helhet är en klurig process.
Det finns ofta saker inom en som man inte ens uppenbart vet om att man behöver läka. Omedvetna partier och mörka hörn som man springer förbi så ofta och så snabbt att man inte ens medvetet lägger märkte till att det som lurar i mörkret är någonting som blöder och skaver, och som behöver lirkas fram i ljuset för att tvättas rent, luftas och plåstras om.
Så har det varit i relationen mellan mig och min kropp.
Kroppen är ju alltid med. Den är själens fordon. En förlängning av mitt inre, som verkar i den yttre världen. Jag har alltid sett kroppen som en del av mig. Därför så har jag kanske aldrig riktigt kunnat förstå hur man kan ha en relation med sin kropp. Idag förstår jag. Jag förstår att kroppen och jag har en relation, en förbindelse, att kroppen inte enbart är en del av mig utan att jag också är en del av min kropp. Att vi tilsammans bildar ett lag, ett team, en enhet. Jag förstår att det finns miljarders miljareder av celler som lever inuti kroppen som jag inte har någon makt alls över, och att det finns muskelceller i både hjärta, tarmar, blodkärl, inre organ och lungor, för att nämna några, som inte styrs av min egen vilja, utan som är helt autonoma och suveräna system som lyder en högre instans än min egen vilja.
För mig har kroppen varit ett verktyg, en outtröttlig maskin som jag ömsom piskade, ömsom matade med morötter för att med tvång och ibland våld ta mig dit min hjärna hade bestämt att vi skulle färdas. Oftast var det full fart framåt, genom vassa buskar och taggiga snår, över höga bergskedjor och förbi de mest besvärliga och obekväma platser. Kroppen skulle lyda. Punkt. Den fick aldrig ha en dålig dag eller vara ur balans, den skulle stå i ständig givakt, alltid redo att hoppa precis exakt så högt som jag bad (eller kommenderade) den om.
Vilket den alltid har gjort. Lydigt så har min kropp följt med min hjärna på allsköns påhitt och resor genom livet. Kroppen har under den benhård viljans diktatur vunnit trefaldiga SM-guld i tyngdlyftning, och spenderat oändliga timmar på mörka källargym med att böja, bända och pressa sig under tunga metallskivor tills musklerna brann och benen inte längre bar. Kroppen har bantat och fastat, gått upp och ned i vikt, deffat och bulkat. Burit och svurit. Kämpat, blött och gråtit. Kroppen har boxats och brottats, fått ta emot blåögon och blåmärken, kroppen har åkt skidor och sprungit hinderlopp, tränat, tävlat, tränat, tävlat, tränat. Men alltid, alltid lydit och pressat sig, kämpat sig, ständigt till lite bättre, lite tyngre, lite längre, lite mer.
Efter att jag slutade med elitidrotten så slutade däremot inte kroppsfascismen inom mig. Tvärt om, den tog bara nya former, nya kreativa uttryck. Kroppen blev min sköld mellan mig och världen. Min dämpning och rustning som fick ta emot så mycket stryk, när smärtan blev för stor inuti.
Min kropp har hoppat, simmat, sprungit, armhävts, sittuppat, stått på händer, hjulat, voltat, böjts, kontrollerats, dragits in, sträckts ut, pressats, hetsats, tryckts, fällts ihop, fläkts ut, gått sönder, brutits, skadats, överansträngts, överbelastats, hatats, hånats, skambelagts, avskytts, skurits, självskadats, blivit skälld på, jämförts med andra kroppar, blivit förklarad som värdelös och äcklig.
Min kropp har jämförts med massmedias socialt konstruerade skönhetsideal och blivit utdömd. Den har har svultits, hetsätit och fått fingrar nedstuckna långt ned i halsen och kräkts, kräkts, kräkts för att förtvivlat försöka tvångsomformas till rätt storlek och konfiguration; allt för att bli accepterad av den sociala normen. För att duga, för att bli omtyckt, för att undvika att bli hånad, och bedömd av andra. Hår har plockats, rakats, vaxats, noppats, bränts; kroppsdelar har skambelagts och hatats, magen har med outtröttlig stålvilja hållits in så hårt det bara varit möjligt för att låtas vara platt som en pannkaka.
Min kropp har tvingats in i för tighta byxor som skär in i skinnet, och den har pressats in i för tighta uppfattningar om hur en kropp ska bete sig och se ut. Idag så förstår jag att inga av de åsikter som jag hade om utseende och ideal var mina egna, utan jag rättade mig lydigt in i normens åsikter om det perfekta visionen av att vara vacker. Jag var på flykt från mig själv, från mitt inre mörker, med självhatet okontrollerat brinnande i hälarna, och trodde att jag behövde se ut på ett visst sätt för att kunna bli älskad och accepterad, när jag egentligen bara behövde lära mig att älska och acceptera mig själv.
Så jag blev ett lätt byte, för skönhetsindustrins pengatörst, för grupptrycket, för samhällets skapade bild av hur ens utsida och kropp skulle se ut. Jag sprang dem rätt i famnen med självhatet som bränsle. I vårt västerländska samhälle fritt fram att hata sig själv och vilja förändra allt med sin kropp. Det är normen. Det är ”normalt” att vilja karva bort, lägga till, manipulera, förändra, spackla, gömma, dölja, fluffa upp, förstora, förminska, förändra sin kropp. Så det är vad jag har försökt att göra, genom hela mitt liv, på en miljon olika sätt. Jag har hatat och skämts. Skämts och hatat.
När livet har svängt så har kroppshatet, självföraktet och skammen svängt med och listigt gömt sig bakom nya kreativa uttryck. Dock med mindre och mindre makt och allt svagare och svagare, men de har funnits där i de mörka hörnen, utom synhåll, och dragit i trådarna, styrt showen. Istället för att medvetet stoppa fingrarna i halsen och kräkas upp maten så har jag istället gjort ”nyttiga” detoxer och fastat, istället för att lyfta tusentals kilo så har jag yogat timtals i sträck, ovetande och förnekande om att det dolda motivet var det samma som när jag levde efter anorexiska tendenser.
Men allteftersom att jag valde att börja fädas igenom mina lager, att gå igenom elden, att utan att döma våga möta alla mörka hörn och kärleksfullt och villigt välja att se vad som ruvar i ytterkanterna av psyket så började ett mönster sakta men säkert att uppenbaras. En omedveten struktur började att framträda i dunklet. Och jag kunde för första gången se klart, jag kunde se relationen mellan mig och min kropp. Hur den hade varit tidigare, hur den är idag. Jag kunde äntligen se vart mer kärlek behövdes för att reparera skadade partier, jag vågade att se alla de områden där jag ännu inte hade lärt mig att älska mig själv, och min kropp.
Idag vill jag bara säga FÖRLÅT MIG, TACK och JAG ÄLSKAR DIG till min kropp. Min fantastiska, älskade, otroliga, kloka kropp som inte bara bär min själ utan har gjort precis allt vad jag har bett den om och lite till. Min kropp som villigt har pressat sig långt bortom alla gränser och förnuft och som har fortsatt att fungera trots alla galenskaper som jag utsatte den för. Så jag har satt upp ett nytt mål. Ett sunt mål. Ett mål som inte är en prestation att nå, utan ett tillstånd att vara i. Jag ska, och jag kommer, att älska hela mig själv till hundratusen jävla procent. Jag ska älska varenda liten del, av såväl utsida som insida.
Och kroppen, den ska släppas helt fri. Fri från kontroll och tvång och hat och skam. Fri från manipulation, och dömande. Och jag ska lyssna på vad kroppen har att säga; jag ska släppa fram och ut vad den vill förmedla och uttrycka, utan censur, utan ramar att hålla sig inom. Den ska få växa fritt. Jag ska skydda den från de konstruerade idealen och samhällets sjuka normer, min kropp den ska få vara och se ut precis som den vill! Den ska få ha hår som växer där håren vill, den ska få puta ut, vara ojämn, ha rynkor, gropar och ärr. Den ska få vara berg och dalar, ett levande landskap som berättar ett helt livs historia. Vild och fri. Vacker för att den är ett individuellt och gudomligt uttryck för hela existensen. Min kropp är en unik och enastående snöflinga som alltid förtjänar och är värd villkorslös kärlek, oavsett form och exteriör. Bara för att den existerar.
Body, I love you! ❤
Publicerat i Försoning, Resan hem till mig själv, Self esteem
Etiketter: att bli hel, body love, fred, healing, hitta hem, kroppskärlek, kroppspositiv, kroppspositivism, läkning, resan hem, självkärlek, utveckling
Welcome to Borderline City! 