Islossning

Plötsligt kommer det en ny våg, och den slår mig i ryggen. Omkull. Vattenmassor väller över. Över allt. Överallt. Impulsen skriker fly, spring utav helvete, gör vad som helst; bort, jag måste springa till längre bort! Smärtan skär igenom bröstet, som om bröstbenet spruckit och delats itu. Flisor utav ben och kött. Jag kan inte andas längre, allt är förstenat. Det har frusit. Allt har frusit. Runt omkring. Inuti.

Jag vill gömma mig. Jag vill undvika. Jag vill till någon annanstans. Var som helst men inte här. Inte i min kropp. Inte i ishavet. När som helst men inte nu. Vart som helst men inte här. Inte här, där smärtan skriker högre än allt, den skär igenom benen, tuggar sig in till märgen. Men jag kan inte förflytta mig alls. Isen har ätit sig fast runtomkring min kropp. Jag är infrusen. Kristalliserad. En ensam glaciär på ett ödsligt hav.

Orörlig. Immobiliserad. Fastfrusen i vågen. Fastfrusen där tiden står still. Öga mot öga med skräcken. I den största rädslan; i den värsta känslan. Där sitter jag fast. Hjälplöst. Hela världen har rämnat, glassplitter rinner mellan mina fingrar. Hjärtat är blottat, flämtar av ont. Varje andetag, en kamp. Jag fryser. Jag fryser.

Någonstans precis just där, ensam och fastfrusen i isen på känslornas hav. Någonstans precis just där så minns jag. Jag minns. Svaret. Vad jag ska göra när det det finns ingenting att göra. När det finns ingenstans att fly. När det finns ingen som kan höra. Det enda jag kan göra, mitt enda alternativ, är att ge upp. Att sluta kämpa, sprattla och slå. Att slappna av, tillåta kylan att sprida sig upp. Och be. Jag kan be. Jag ber till högre krafter.

Jag öppnar mig för havet. Låter isen klättra sig in genom min hud. Rimfrost och kristall. Fastfrusen i själen. Det finns inga alternativ Jag ber, jag ber. Till Universum och den största Anden, till Modern av alla mödrar, till naturen, till himlen och alla dess stjärnor. Jag ber om att få överleva isbadet. Jag ber om att få tina upp ur ishavet. Jag ber om våren. Om varma strömmar. Om solsken.

Ett isberg på en förfrusen ocean. Himlen brinner. Smärtan är ett norrsken. Hjärtat som bultar svagt i mina händer. Jag ber.

Jag ber om islossning. Jag ber om islossning. Jag ber om islossning.

 

~ av Sara på september 6, 2017.

Ett svar to “Islossning”

  1. Hej Sara. Jag trillar in på din blogg då och då när jag sitter och googlar. Jag ska (efter en evighets väntan) snart gå igenom en borderlineutredning. Jag vet inte så mycket om borderline. Men det jag vet är att jag ser mig själv så tydligt i dina texter. Så pass mycket att jag knappt kan läsa dom. Jag har haft en alkoholist, jag har knullat runt, jag har hatat, jag har älskat med hela min själ, jag har blivit våldtagen, jag har skurit mig, jag har gömt mig, jag har blottat mig, jag har längtat och jag har tappat tilltron till alla människor i min närhet. Tack för att du delar med dig. Du skriver dom ord jag aldrig kunnat få fram. Tack

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: