Mamma-hålet

Min mamma var ju egentligen aldrig någon Mamma. Hon var ett vuxet barn som hela livet igenom brottades med självförnekelse och demoner från det omedvetna och förflutna, det förstår jag idag. Som liten förstod jag ingenting. Föräldrar är barnens Gudar (och Gudinnor) och barn formas verkligen till avbilder av sina vårdtagare på många sätt. Allting förs över och ärvs vidare, både det som är medvetet och det som lurar djupt nere i omedvetenhetens mörka rum.

Jag ärvde min mammas självhat och destruktivitet rakt av. För att inte tala om hennes skam. Vilket antagligen har förts vidare i generation efter generation. Och nu när jag äntligen har skapat mig en trygg distans ifrån barndomens kaos och mamma-närheten så kan jag upptäcka att allting som jag har slagits emot hela mitt liv var egentligen aldrig mitt, utan bara ett omedvetet arv. Jag ärvde hennes smärta.

Det var inte förrän mamma blev sjuk och senare gick bort som jag äntligen kunde se klart. Innan dess var jag bara så arg och frustrerad och upplevde en miljon motstridiga känslor inom mig som jag aldrig kunde förklara, och jag förstod aldrig riktigt varför. Nu förstår jag. Nu ser jag. Jag blev uppfostrad av ett vuxet barn utan både gränser och förmågan att ta hand om ens sig själv. Jag fick lov att bli både min egen, och hennes förälder, innan jag ens var redo att börja skolan.

I mitt liv fanns inget stort, tryggt mamma-träd att luta sig emot, på sin höjd en liten tanig fjällbjörk som böjdes om man la tyngd emot den. Men för mig såg den där björken ut som ett riktigt träd, så jag kunde inte förstå varför den böjdes och knakade varje gång jag försökte luta mig emot den. Den slutsatsen jag drog, sett ifrån mitt inre barns förvirrade ögon, blev att det måste vara mig det är fel på. Att det var min vikt som var för tung. Som krossade mamma och gjorde henne ”sjuk”. En slutsats som hon också bekräftade gång på gång, djupt fast i sin självförnekelse.

Men idag förstår jag att det aldrig var mitt fel att mamma-björken knäcktes i vinden gång på gång. Det var ingens fel. Vi var båda offer för smärtan och skammen som låg som en tjock hinna över våra liv. Skäms man så kan man inte be om hjälp eller säga sanningen. När man skäms klistrar man på en snygg yta och sopar in all skit under mattan, oavsett hur stor knöl det blir under. Sedan förnekar man att knölen finns. Jag växte upp med en gigantisk skam-knöl under mina fötter. Men ingen berättade för mig att det var en knöl där. Så jag började tro att det var en plan yta som jag stod på. När det egentligen var en jättekulle som gjorde livet otroligt vingligt och skevt.

Nu har jag äntligen börjat se sanningen och förstå. Vad som egentligen skedde. Vad som egentligen gömde sig under mattorna i vårt hus. Det är en process. En ofta smärtsam och svår sådan, att se sanningens ljus kan verkligen sticka i ögon som är vana vid dunkel. Men samtidigt är det ett oerhört befriande och förlösande ut-vecklande. För varje dammtuss jag fiskar fram från mattornas undre värld, desto mer frihet upplever jag i livet. Gång på gång finner jag ”osanningar” (som jag levt efter under hela livet fram tills nu) i mina värdesystem och måste uppgradera mig själv. Jag har tydligen inte ansvar för hela världen. Allting är inte mitt fel. Jag är inte omöjlig att älska. Jag behöver inte vara perfekt. Det är en process helt enkelt. Som att göra en virusscanning och defragmentering på hjärnans hårddisk och sedan uppdatera sitt inre operativsystem och lära sig alla nya ikoner på nytt.

Och det som jag brottas med idag, på Alla Mammors Dag, det är den förvirrade och komplexa sorgen. Sorgen över att ha förlorat en mamma som egentligen aldrig var en mamma men som ändå var den enda mamman som jag hade. Innan mamma dog så trodde jag aldrig att jag skulle uppleva hennes frånvaro på det sättet jag faktiskt gör. Hon fanns ju ändå aldrig innan, hon var bara ett luftslott och en hägring i öknen, så någonstans så trodde jag att hennes död inte skulle bli till ett jättetomrum inuti. Hon hade ju aldrig någonsin funnits som mamma, egentligen. Bara på pappret. På ytan. Som mamma-fasaden.

Men sanningen är att jag saknar henne varje dag. När hon försvann så blev jag inte bara föräldralös utan till en början helt rotlös också. Och ännu är det ett vakuum inuti hjärtat, med formen av mamman. Tydligen hade hennes fysiska existens i den här dimensionen en långt större inverkan på mig än vad jag kunde tro. Tydligen är bandet mellan mamma-barn ett av de starkaste band som finns, oavsett hur relationen emellan dem gestaltat sig.

Det går inte en dag utan att jag tänker på henne, och önskar att jag hade hunnit nå de insikter jag har idag innan hon gick över. Jag skulle göra vad som helst för att få hålla henne i min famn och säga till henne att jag förlåter henne. Att jag förlåter henne för att hon inte kunde ge mig vad jag behövde. Att jag förlåter henne för att hon skämdes så mycket att hon inte kunde be om hjälp utifrån, eller ens erkänna för sig själv att hon inte klarade av att vara mamma. Jag vill vagga henne mjukt i mina armar och säga att jag vet att hon gjorde sitt bästa, och att allting är bra nu.

Och jag ser här hur mitt mönster att vilja vara mamma till min egen mamma upprepar sig, men det gör ingenting. Jag är medveten om det numera, och vet att man inte programmerar om sig i en handvändning. Och jag är på väg. Det är jag. Jag växer varje dag. Men jag saknar henne inte desto mindre; ju mer jag ser sanningen desto starkare växer sig sorgen. Så jag tillåter den att ta plats. Att få finnas där. Att läkas är en process. Det får ta tid. Mitt i bröstet är det ett hål just nu. Det är okej. Det är en del av mig. Hon är en del av mig.

Mamma, jag saknar dig. ❤

~ av Sara på mars 26, 2017.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: