~Vägen till självläkning/Att färdas igenom elden~

Jag har lärt mig att läka sig själv, det är inte att följa en rak linje, det är ingen enkel färd från punk A till punkt B. Långt ifrån det. Vägen till läkning är att följa ett krokig spår; det är en röd tråd full med knutar, avklippta ändar och ändlöst trassel. En väg som leder djupt in i mörkret, ned i hålor och långt in i skuggiga utrymmen.

Det är rått, kladdigt och fult. Att läkas är uppsvullna ögon dränkta i tårar, snoriga kinder och pannan nedåt mot parketten. Händer som krampar efter något att hålla sig fast i, efter någon att lindra smärtan, men ingen finns där. Att läkas är de dova ljuden från bröstet, som sipprar fram genom läpparna. Att yla ut sin smärta i vanmakt och förtvivlan mot taket. Att rulla ihop sig till en taggig boll och överlämna sig till sorgen.

Att läka sig själv är att medvetet tillåta alla gamla sårskorpor att långsamt lösas upp, och tillåta varet och smutsen under ytan att välla fram. Att låta vad som varit djupt begravt tina fram och blotta sig i ljuset från medvetenheten. Att öppna upp i sina mörkaste rum och låta ljuset skölja över allt som varit täckt av koldamm och sot.

När jag påbörjade min resa mot helheten hade jag ingen aning om vilket löfte jag hade gett mig själv, eller vad som skulle komma att krävas av mig. Men vad jag visste var att det bara fanns en väg kvar att välja på, det fanns bara en riktning kvar att prova, och den var igenom. Igenom elden. Igenom lågorna. Igenom allt som jag hade försökt att fly ifrån under hela mitt liv. En helt ny riktning. Igenom. Vägen ut var igenom.

Så nu färdas jag igenom. Igenom flammorna som slickar mina ben, på bara fötter ovanpå en glödande bädd av minnen. Alla dörrar står öppna, det är korsdrag inuti. Vinden föder brasan och lågorna slickar taket alltmedan jag dansar mig fram i eldens kärna. Ansiktet är krigsmålat av sot och tårar, men jag står rak i ryggen den här gången. Jag vänder inte mina brända fötter om, jag smiter in undan; jag står kvar, väntar, flämtar. Röken i lungorna och håret som en eldsvåda kring min hjässa. Jag möter. Jag möter skräcken. Paniken. Rädslan. Skammen. Skulden. Hatet. De okontrollerade skenande känslorna. Impulserna. Minnena. Med armarna utsträckta och öppet hjärta stirrar jag in i avgrunden. Jag möter. Jag färdas igenom elden.

Och jag trasslar in mig i tråden gång på gång. Trampar på landminor och triggers, exploderar i bitar. Tar 100 steg bakåt och ett halvt steg framåt. Jag viker åt sidan, tappar riktning och tappar bort mig själv. Jag misslyckas. Jag faller, jag reser mig upp. Man får ta det med små steg sa en väldigt klok person till mig en gång. Så jag färdas framåt, med små små steg. Mot vinden, jag kryper, jag ålar, jag krälar mig fram. Men ibland kommer medvinden, som pust av liv och lätthet sveper den mig med och jag glider förbi fallgropar och förkolnade träd. Jag får en smak av vad som väntar på andra sidan, av utrymmet av tomrum som kan fylla bröstet när såren har läkas och varet tömts ur. När jag äntligen kan spärra upp vingarna och tillåta vinden att bära mig, högt ovan marken och flyta med i livets strömmar. En glimt av framtiden. Av friheten.

Jag fastnar på rygg under vardagsrumsbordet, med blicken mot taket och själen i bitar så pusslar jag mödosamt ihop det som en gång varit jag. I en ny formation, till ett nytt mönster fogar jag ihop spruckna skärvor med kärlek och acceptans som klister. Ett kaleidoskåp av smärtan, där ljuset reflekterar det trasigaste av trasigt till de vackraste mönster. Ärren pånyttföds till konstverk och varje minne blir till en värdefull gåva i mitt livspussel.

Jag följer tråden, spårar spåren. Med bröstet på vid gavel och alla känslor utanpå. Jag lär mig att vara vacker när jag ler, men ännu vackrare när jag gråter, och att obevekligt älska mig själv som mest när jag faller sönder. För det gör jag. En del av läkning processen är att gå just sönder, förstår jag nu. Att låta alla murar rämna och falla ihop likt ett rasat tegeltorn. Att inte vända bort blicken fastän den är fylld med sorg, att tilåta sig att falla platt på rygg och kämpa för att kunna andas. Att skrika ut det som gör ont. Att släppa ut allt som varit instängt och förfruset. Att göra plats för nytt. Att skapa utrymme för att bygga upp. Och bygga om.

Läkning är ingen rak linje, ingen enkel dagstur genom dalen; att läkas är en galen vandring över svindlande höga berg, genom snöstormar och orkaner. Det är naket, avskalat och utelämnande. Det är att finna sig själv på knäna i leran och inte orka resa sig upp. Och att kunna älska sig själv ändå. Det är att inte längre slå ned blicken och skämmas för smärtan och sorgen, utan att stolt räta på nacken och veta att alla ärr är bevis på att du har överlevet.

Att läkas är att acceptera och välkomna vad som än finns bakom den igenspikade garderoben. Att hitta vägen ut från mörkret, och därför aldrig mer behöva vara rädd för att gå vilse i skymningen; att välja att hissa upp sina persienner och mörkläggningsgardiner och släppa in ljuset. Att läkas är att välja att följa den trassliga tråden vart än den för dig; att inte längre ha alternativet ”flykt” som en möjlighet, utan att oupphörligen välja vägen som tar dig igenom smärtan, om och om igen. Att läkas är välja att inte längre vara begränsad i någon av livets riktningar pga rädsla, skuld eller skam.

Att läkas är att välja att färdas igenom elden, till friheten på andra sidan.

0538f9374de5824bc3cffa354842ac4d

~ av Sara på maj 30, 2017.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: