Cirkeln är sluten/Jag hade ingen mamma

När en cykel börjar så sluts en annan. Man stänger en dörr, men öppnar ett fönster

Jag möter döden igen. Öga mot öga. Cirkeln som sluts runt omkring mig. Så hämtades hon hem. Mamman. Mamma-såret. Mamma-pusslet. Mamma-sorgen. Ett helt livs jävla sorg och förlust som plötsligt får färg och form. När illusionen punkterades och försvann. Luftslottet som äntligen punkterades och långsamt sjönk ihop. Bilden blir långsamt klar när röken skingras efter att bomben har detonerats. Sanningen får fäste och skjuter skott. Växer upp genom asfalts-illusionen, bänder lös allting som varit dolt. Pressar fram skuggorna i ljuset.

Och sanningen flinar mig rätt i ansiktet. Uppenbart hånfull, kastar den budskapet rakt i mitt ansikte med full kraft. Jag hade ingen mamma. Jag har aldrig haft någon mamma. Hon fanns bara som kuliss, på pappret. Ett tomt skal med formen av en mamma. Men hon var ingen mamma. Jag ser det nu när hon är borta. Hon var ingen mamma. Jag hade ingen mamma. Och nu är jag helt föräldralös, både på pappret och på riktigt. I am an orphan. On Gods highway.

När jag var yngre så förstod jag aldrig min motvilja och avsky mot henne. Jag borde ju vara tacksam att min mamma var så snäll, jag fick göra vad jag ville och komma hem när det passade mig, hon älskade mig så mycket, gav mig så mycket (saker), jag var ju så älskad, och ständigt otacksam. Varför kunde jag bara inte vara glad, nöjd och tacksam? Men min aversion var för stor. Men samtidigt så grävde skulden och skammen hål i min insida och fyllde den med svart. Allt var upp och ned och in och ut. Jag var ohjälpligt intrasslad i hennes vassa tentakler, och hur jag än försökte så att jag -ohjälpligt- fast i hennes garn. Och kvävdes långsamt till döds. Så jag flydde. Geografiskt, mentalt, på alla sätt så sprang jag. Måste springa. Springa till längre bort. Bort från henne, bort från allt.

Och jag förstod aldrig. Inte då. Allting var för nära. Bilden blev suddig och skärpan för dålig. Jag försöker väcka mamma men det går inte, för hon är död. Det första mamma-minnet. Ett kärn-minne som präglades in i den djupaste kärnan av det lilla jaget. Som ringer i öronen när jag tänker tillbaka. Den irrationella skräcken inför att bli lämnad ensam, på något sätt måste den ha uppstått. I barnets förtvivlade kamp för att överleva, lärde jag mig att hålla fast i allt och alla som kom mig nära. För allt som är viktigt kan ju uppenbarligen när som helst försvinna.

Men jag förstod ändå inte. Det lilla barnet som var jag kunde inte förstå. Att det som hände i min familj inte borde hända ett barn. Att det inte var mig det var fel på. Att det inte var jag som var till besvär, utan den vuxna i min omgivning som inte orkade med. Att felet aldrig ligger hos barnet utan hos dess vårdgivare. Att Lilla Ego blev tvungen att växa ut ett alldeles för starkt och stort skal för att skydda den lilla ömtåliga själen som bodde inuti min kropp. Det var inte mitt fel. Jag var ju bara ett barn. Men tydligen så var ju min mamma var också bara ett barn. Ett vuxet barn. A mother who couldn’t love.

 

På betryggande avstånd från det suddiga mamma-monstret så kunde jag äntligen andas för första gången någonsin. Mina lungor fick till slut utrymme att expanderas och fyllas med luft. Jag fick äntligen plats. Jag kunde börja reda ut allt trassel som jag fastnat i medan jag förtvivlat sprattlat och fäktat för att kunna överleva. Jag har mött mig på en miljon olika sätt under min resa ut ur mörkret. Ständigt kämpandes mot skuggan som bor i mitt bröst och viskar i mitt öra. Och långsamt började pusselbitarna falla på plats, en efter en. Och alla trasiga skärvor av ett förtvivlat liv skapade en otvivelaktig väv av insikt och förståelse. Både för min egen skull, och för hennes. Jag kunde börja läkas. Låta små små fragment av sanningen hela min trasiga och uppfläkta bröstkorg och mitt sargade hjärta. Mitt traumatiserade och skräckslagna inre barn som varit djupfryst under så lång tid fick efter en lång och smärtsam process för första gången se dagens ljus utan att bli bortskrämd eller skambelagd. Lilla Sara. Stackars lilla Sara. Inget barn ska behöva uppleva det jag upplevde. Sanningen brände igenom isen precis som vårsolen tinar bort snön och föder liv åt snödroppar och tussilagor.

Jag vandrade på den nyföddas väg. Naken och rå, kisande i motljuset. Med barfota fötter mot mjuka mossor och avfallna löv. Odlade vingar och ömsade skinn. Så plötsligt, mitt i mitt självläkande fick jag veta att hon -mammaskalet- var på väg mot döden. Bara ett par månader kvar att leva här på jorden. Och avgrunden öppnades under mina fötter. Det förflutna mötte mig i dörren med full kraft och slog mig medvetslös. Samtidigt så förstod jag någonstans inuti att detta, det är sista pusselbiten i pusslet som jag behöver lägga. Mamma-pusselbiten. Likt lucka 24 i adventskalendern. Det sista svarta hålet att utforska. Den sista banan i mitt livs tv-spel. Jag måste ta mig igenom denna tsunami av uppdämda känslor som legat och skvalpat djupt i mitt inre. Fläka upp det infekterade mamma-såret för sista gången och spola rent ända in i de djupaste hålorna av själen. Tillåta allting gammalt och ruttet att möta ljuset och luften och torkas ut. Utrymma barrikaden och öppna porten på vid gavel. Stilla acceptera allting som grott inuti att blottas, möta allting motståndslöst.

Men jag hann förlåta henne. För allt. Jag hann inse att hon själv bara är ett offer, och liksom jag, ett vuxet barn. Hon gjorde sitt bästa. Och samtidigt så insåg jag att vad hon än gjorde så räckte det fan inte. Man ska inte låta barn komma till världen om man inte är redo att ta hand om dem. Då får barnen lida. Vilket jag har gjort. Under hela mitt liv. Men jag återvände ändå hem för en period. Jag fanns där för henne så mycket som jag kunde. Lånade henne all kärlek som jag kunde uppbåda, mötte henne med vidöppet hjärta och varma händer. Den sista veckan som hon levde så satt jag där bredvid hennes sjukhussäng med hennes lilla gulnade hand in min. Vakade över mamma-skalet som mer än någonsin bara var ett skal. Förtvivlad över den rädsla som hon kände inför döden bad jag till Gud. Jag hade gjort vad som helst för att bära hennes smärta. Min kärlek till henne var tydligen både större och starkare än smärtan som hon åsamkat mig. Jag gav henne allt jag kunde och lite till. Hela min kärlek. Hela min närvaro. Min fulla förlåtelse. Och sen var hon borta. Fastän hon varit borta hela livet, så var också illusionen av henne borta.

 

Och kvar står jag syskonlös och föräldralös med ett stort hus till bredden fyllt med minnen från ett helt liv om jag en gång flytt ifrån. Och sorgen i halsen. Ett helt livs jävla sorg. Precis när jag vecklat ut mina nya vingar och börjat känna smaken av vinden i mungipan. Även från andra sidan av graven så håller hon mig fast. Men denna gång är det för sista gången. Den sista bojan att bryta sig lös ifrån innan friheten blir permanent och jag kan låta sanden från det förflutna rinna ut mellan fingrarna och tillbaka ner i jorden. Sluta cirkeln. Tillåta mamma-cykeln att come to an end. Allt medan svallvågorna från sorgen och smärtan med jämna mellanrum sköljer över mig där jag står vid strandkanten. Precis när en våg rullar ut och släpper taget om hjärtat så rullar nästa in. Ständigt avlösande varandra. Precis så mycket tid emellan att jag kan ta ett djupt andetag och våga hoppas att det är över. innan vågen slår mig i huvudet och drar ned mig under ytan. Igen. om och om igen.

 

Det är en förlossning. Jag förstår det också. En möjlighet till läkning. En förlösning. Isen som lossar från älven och släpper taget om flödet. Mitt i rörelsen mellan kontraktion och dilatation. Likt livmorden som rytmiskt pressas samman och utvidgas för att låta fostret färdas ut mot livet pressar sig sorgen ut genom hjärtats artärer och pulserar ut i blodådrorna. Förlamande och iskall sköljer den över mig när jag minst anar det. Krossar allt som kommer i dess väg. Floden som rasande lämnar sin välbekanta flodfåra och blint svämmar över allt. Sparkar ned mig mot marken med foten i ryggen och händerna hjälplöst bakbundna. Jag kan inget annat göra än att släppa taget. Tillåta att mina ihopkrampade fingrar en efter en bänds upp från sitt desperata grepp. Att slutligen ge upp och låta mig spolas med i tsunami-sorgens ursinniga flodvågor. Bortom all kontroll. Bakom all rim och reson. Sköljs jag med i smärtans flod, kastas mot klipporna och stöts mot flodbottnen. Upp blir ned och ned blir upp, jag vet inte längre vart ytan är eller åt vilket håll som jag ska simma. Överallt är det svart och kallt. Men det rör på sig. Om än det är mörkt och förvirrat. Det rör på sig! Någonting har vaknat till under det förfrysta. Ett momentum som byggs upp, energy released and set in motion. Isen har äntligen släppt. 

Jag svävar just nu mitt i stormens öga och paradoxens mitt. Med ena foten i det förflutna och den andra fritt hängande över det okända nya. Ny mark. Ovisshet. Men ändå. Någonstans vinden. Under vingarna. Utrymmet som växer. För varje gång vågen av smärta lämnar greppet om min hals så har det liksom skapats lite mera rymd inuti, som om varje vågrörelse för med sig bort lite av det ruttna mörker som varit fastnat i mitt inre. När jag är under ytan och har näsan fylld med vatten kan jag inte se det. Men mittemellan värkarna så möter jag tystnaden ibland. Den befriande frånvaron av trångt. Smärtlösheten. Utrymmet där jag får plats att sträcka mina grenar mot himlen utan att slå i taket. En sorts helt ny frihet. Motståndslös och kampbefriad. Gåvan bakom smärtan och kapitulationen. Att smälta samma och låta sig upplösas i vinden. Jag kan ana den. Doften av rent och den klara höga luften som uppstår efter ett regnoväder. Den är på väg. Den kommer. Den kommer… Jag ska flyga igen. Ja jävlar, jag ska läkas och bli hel, och sen ska jag flyga igen. Ett steg i taget. Såren sköljs rena. Jag öppnar alla fönster och vädrar rent. Cirkeln är sluten.

 

13720566_10153604471535988_1139727872_o

”Birds don’t just fly, they fall down and get up. /…/

Look how far you’ve come, you filled your heart with love
Baby you’ve done enough, take a deep breath
Don’t beat yourself up, don’t need to run so fast
Sometimes we come last, but we did our best.

I won’t give up, no I won’t give in
‘Til I reach the end and then I’ll start again
No I won’t leave, I wanna try everything
I wanna try even though I could fail
I won’t give up, no I won’t give in
‘Til I reach the end and then I’ll start again
No I won’t leave, I wanna try everything
I wanna try even though I could fail”

 

 

~ av Sara på juli 17, 2016.

2 svar to “Cirkeln är sluten/Jag hade ingen mamma”

  1. det smärtar när det dysfunktionella erkänns såpass att världen för första gången blir skarp. när allt som var en röra egentligen är ett mönster. en upprepning kommen av motpolerna till det genuina.

    dina ord fogar. ringar på vattnet:effekten. det som ges, av dig.

    .:var öm med din lilla.jag vet att du är det:.

  2. En sådan otroligt stark text! Jag har samma förhållande till min pappa som du verkar haft till din mamma. Min pappa sa aldrig ett ont ord till mig, höjde knappast rösten. Presenter fanns i överflöd men ingen djupare kontakt. Han har sex barn med tre olika kvinnor och borde aldrig skaffat några. Han deltog inte i min uppfostran. Gav mig aldrig något av det jag behövde för att växa upp som en trygg vuxen. Som tur var skildes dom innan jag fyllde ett och jag träffade honom bara varannan vecka och på loven. Jag hade en stabil mamma som gav det jag behövde även om det ibland haltade i den relationen också på grund av mina odiagnosticerade funktionshinder. Han är väldigt gammal och sjuklig nu, men jag kommer nog inte kunna tänka mig att göra som du. Att umgås med honom den sista tiden. Så stark kan jag nog inte vara även om en del av mig älskar honom.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: