Welcome to Borderline City!

Jag återvänder från mötet med Elden. Soten glittar på huden. Lungorna är ansträngda av att ha andats in aska och brandrök. Nedför kinderna dansar tårarna i ett brusande vattenfall. Och i hjärtat blöder det. Sorgen som flödar i strida strömmar, pulserar ut i takt med hjärtslagen, ut i blodomloppet och ut genom fingertopparna.

Men nu är Elden släkt. Slocknad. Utbrunnen. Men under askan glöder kolen ännu ett tag. Jag står tyst brandvakt i givakt, bevakar de sista tunna rökslingorna som strävar mot skyn. Det kommer ta tid innan hettan svalnar och dimman lägger sig tillrätta. Det kommer att dröja innan ögonen slutar att tåras så att jag kan se klart igen. Innan smärtan från brännskadorna tystnar. Innan skräcken inför att brännas inne och förångas släpper sitt krampaktiga tag om mina handleder.

Jag återvände från Elden. Från gästspelet i det förgångna. Från det oundviktliga mötet med Huset. Mammans Hus, stort och fyllt med sorg och smärta. Ekandes av tomma minnen och smärta sparad på hög. Det fanns bara jag. Enda barnet. Enda dottern. Som måste komma och städa upp efter döden. Ta rätt och omhand om det som blev kvar. Som mitt i orkanen måste ta mig samman i kragen, resa mig upp från förtvivlan och hantera avlidenhetens praktiska detaljer. Begrava. Bouppteckna. Skaka händer. Ta emot kondoleanser. Gravera gravsten. Bouppteckna. Sälja hus. Möta mäklare. Säga upp telefonabbonemang. Betala sophämtning. Tömma hus. Städa hus. Packa sorgen i prydligt märkta kartonger. Kasta bort ett helt liv i kontainrar på sopstationen.

Allt som kommer tillbaka. När garderobsdörrarna öppnas på vid gavel och det förflutna släpps ut i ljuset. Allting som hon sparat. Teckningar. Babykläder. Fotografier från en annan tid. Mjukisdjuren. Isbjörnen Isbjörnsson. Lillnalle. Bamsen. Den röda dockvagnen. Pyttesmå barnfotsskor. Jag möter Lilla Sara i tusen skepnader. Smeker med handen över flirtkule-tomtar och bomullsklädda pysselänglar med avfallna vingar och glorian på sned. Miljontals skapelser gjorda av piprensare och pärlor. Allting uppmärkt och prydligt sparat. Allting som nu flödar ner genom mina händer och ut i svarta sopsäckar. Överallt viskar det dåliga mamma-samvetet. Och smärtan ruvar i luften. Det lilla barnet som ingenting förstod. Det lilla barnet som ingen förstod. Ständigt på flykt. Ständigt på jakt.  Efter uppmärksamhet. Efter kärlek. Efter Mamman som fanns men ändå inte fanns. Det lilla Barnet som förtvivlat försökte uppbåda ett uns av Mammankärlek i utbyte mot drivor och åter drivor av teckningar och hemmagjorda pärlhalsband. Kvarlämnade till Stora Sara att mata ner i sopcontainrarnas omättliag munnar. Kanske klarade hon inte av att slänga allting själv. Kanske hade det fastnat för mycket sorg i alla påtade garntofsar och noggrant ihopvikta stickade pullover-tröjor med kaninöron på. Och kvar står jag, med nedböjt huvud på återvinningscentralen och tar farväl av min barndom igen. Minnena som sandkorn, rinner mellan mina fingrar och landar på bottnen av en grön container. Alltmedan hjärtat krampar i bröstet och halsen långsamt stryps åt.

Jag möter Mamma i helt andra kläder också. I dagböcker och i anteckningsblock. I sparade kärleksbrev från långt innan jag ens börjat gro. I svartvita fotografier, i fröpåsar, i halvstickade sockor. I brev från myndigheter. I medicinburkar. I vykort. I bortglömda pärmar och välförseglade mappar. I alla hennes hemligheter. Jag försöker att förstå. Pussla ihop. Bilden av Mamma. En främmande människa. Men ändå så bekant. Röken gör mig yr. Det brinner inuti.

Lågorna som slickar mina kinder. Sotflagorna landar som en gloria i mitt hår. Branden i bröstet. Jag kastade bort Lilla Sara och  den Döda Mamman i ”brännbart” och i ”metallskrot” och i ”pappersåtervinning” och i ”deponi” och i Myrornas kontainer. Jag kastade bort. Bort. Bort. Bort. Kanske är jag fri snart, nu när de fysiska banden är avklippta. Jag vet inte ännu. Ögonen svider för mycket för att jag ska kunna se. Och inuti bröstet brinner det ännu. Den elden är inte släckt. Inte riktigt ännu.

I am an orphan on God’s highway
But I’ll share my troubles if you go my way

I have no mother, no father
No sister, no brother
I am an orphan girl

I have had friendships pure and golden
The ties of kinship have not known them

I know no mother, no father
No sister, no brother
I am an orphan girl

But when He calls me I will be able
To meet my family at God’s table

I’ll meet my mother, my father
My sister, my brother
No more an orphan girl

Blessed Savior make me willing
Walk beside me until I’m with them

Be my mother, my father
My sister, my brother
I am an orphan girl
I am an orphan girl

~ av S på september 15, 2016.

Publicerat i Försoning, Living on the borderline, Mamma, Post traumatic, Resan hem till mig själv
Etiketter: föräldralös, Mamma, orphan, smärta, sorg, Vuxet barn