~Genom is~

 

När alla krafter har sinat;
när all längtan nästan har brunnit slut.
När tiden har förfrusits,
och allt hopp har börjat att ebba ut.

När jag famlar ensam i mörkret,
och när nuet är ett blödande sår.
När jag inte orkar andas ensam;
när smärtan har blivit för trång och för svår.

När jag stelnar långsamt fast i kölden,
och kylan lindar in mig i kristall.
När blodet har slutat att pulsera,
och min kropp gungar tyst och kall.

Ett ljud som sveper igenom dunklet
på andra sidan höljet av frost och stelnad snö.
Någonting rör sig genom isens täcket;
en tunn ström av värme och av tö.

Det dansar till ovanför ytan;
två lanternor som sveper över natten.
Ett sken som flämtar till i mörkret;
ett stråk av öppet vatten.

Ett skepp syns vagt i horisonten;
ett fartyg som äter sig igenom frusna hav,
det knakar till i skaren
när isen bryts upp och av.

Starka armar lyfter mig upp ur vattnet;
min kropp är stel och kall.
Det enda jag kan förnimma,
i munnen, som smaken av metall.

En omfamning som tinar frosten,
vämer upp en bortdomnad själ,
den väcker kroppens ur dess koma.
Kanske behöver jag ändå inte frysa ihjäl.

En närhet vid min sida
en röst som lyssnar och förstår.
Ibland kan så lite kan betyda så mycket
det kan förvandla en vinter till tillfällig vår.

För när alla krafter har sinat,
och smärtan kommer i repris.
Jag behöver inte längre kämpa ensam
när jag vet att det finns fartyg som faktiskt bryter igenom is.

~ av Sara på oktober 29, 2017.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: