~Fastfrusen / Livet under isen~

Isen har slutit sig runtom. Jag är avskuren från fria vatten och varma strömmar, hoppet rinner ut mellan mina läppar. Sipprar tyst iväg, följer med andetagens vita rök, uppåt.

Och jag sjunker. Långsamt, ljudlöst, kroppen glider ned, mot bottnen. Under ytan. Under kanten. Under.

När huvudet försvinner under ytan blir allting svart. Tyst. Tomt. Världen har försvunnit, kvar är bara mörkret.

Jag seglar ned genom vattenmassor. Kroppen som en istapp, förfrusen i sin form. En kristalliserad sjöjungfru, en förfrusen säl, en förlist sjöfarare som faller stilla genom havet.

Långt ovanför; en hinna mellan hav och himmel. Jag är under isen. Frusna händer som söker sig loss. Fumliga simtag och klena bensparkar. Lemmar som inte längre lyder. Ljuset är borta, mörkret är överallt.

Jag är vilse under isen. I dunklet. I tystnaden. Vattnet som ett täcke omkring; en tvångströja av salt och tång. Håret böljar stilla omkring.

På besök i tomheten, jag faller tyst förbi. Vet inte längre vilken riktning som är vart, om upp är upp eller kanske ned.

Och luften. Den börjar sippra ut. Snart behöver jag andas, cellerna vill släppa koldioxid, utbyta gas. Men jag vet inte hur. Ensam under ytan, med ett isberg ovanför. Jag svävar. Under isen. Jag är under isen.

Allting gör så ont. Ont. Ont. Jag vet inte hur jag ska stå ut. Jag kan inte andas längre. Lungorna spränger, hjärtat bultar svagt. Här nere finns inget ljus som svävar i horisonten, här nere blir natten aldrig till dag.

Jag vill bara att tiden ska förbrukas. Att ögonblicken ska förskringras, och att natten ska upplösas till stoft. Att allt ska bli över. Jag önskar mig solen tillbaka. Jag önskar mig en gnista av liv.

Jag vet inte hur jag ska orka. Orka varje sekund. Och det är så många sekunder att orka. Oändligt med sekunder, medan hjärtat hammrar mot bröstkorgen, och halsen är kvävd.

Jag räknar sekunder. Upplever sekunder. Drunknar i sekunder. Hjärnan en viskning, tankar som domnar bort. Fokuserar på fragment, enheter av storheter. En och en, helheten uppdelad i delar. Så många delar.

Jag vet inte ens vad som gör ont. Smärtan är formlös. Skär igenom, var som helst och på alla ställen samtidigt. Den håller mig vaken. Igenom alla ögonblick, medan hjärtat pumpar våldsamt i bröstet. En högljudd bastrumma. En hel jävla slagverksorkester. Jag hör dem studsa mot trumhinnorna, hjärtslagen på flykt. Jag känner dem trängas i halsen. De ekar överallt. Som att jag har sprungit för fort. Som att jag behöver vila nu.

Och samtidigt Tiden. Jag väntar på Tiden. Uppgiven. Övergiven. Ensam och kall. Och tiden. Tiden den står still.

Fastfrusen.
Jag är fastfrusen under isen.