Rösten utan Ord / En historia – ett vrål
Ekot av mina systrars röster stiger runt omkring mig. Marken skälver, jorden dansar under våra fötter. Miljontals ihopsnörpta halsar och fastväxta tungor hittar plötsligt orden. Viskar, väser, kraxar. ”Me too, me too, me too…” Vågen bara växer och växer, och det går inte längre att blunda för den tysta osynliga smärta som vi har burit inom oss. Varbölden har spruckit, sårvärska, skam, smuts och mörka hemligheter rinner nedför våra kinder. Våta ögon och ansikten randiga av blod och sorg. Allt som så länge har varit inkapsalt flödar fram, ut i ljuset.
Men hur berättar man den historia som ännu inte har några ord? Den historia som har blivit begravd under högar av sten som jag ännu inte haft styrkan att gräva upp. Jag vet inte ännu. Men jag vet kraften i att dela med sig av sin smärta, hur att bli hörd kan släppa in ljus i även de djupaste sår, och jag vet att när man delar med sig av sin egen smärta så kan den öppna upp dörrar till andras inre låsta rum. Medicinen i att dela upplevelser, i att inte behöva möta mörkret ensam.
Så jag låter vågen bära mig också. Jag litar till tilliten och låter mig föras med kraften i strömmen. Jag öppnar munnen försiktigt och låter det som varit nedtryckt i tystnaden långsamt få börja färdas upp. Ett litet ljud som rör sig, klättar längs med stämbanden och svingar sig upp i tungroten. Som rinner ut mellan läpparna, en tunn tråd av någonting som bär en smak av någonting uråldrigt och samtidigt precis just nytt. En rökpust från en tid som inte längre finns som förenas med det som skedde precis just nyss.
Och vad som rör sig genom min kropp, vad som färdas från det djupaste av djup, som väller upp igenom mina celler, ut genom halsens passage, det är inga ord. Inga välformulerade formuleringar. Inga berörande beskrivningar. Inga begripliga meningar. Det är bara rykande lava som som långsamt tränger fram ur mitt inre och hittar en spricka i berget, en glipa, en strimma av ljus. Som rinner igenom munhålan och sipprar ut.
Och det är inga ord, nej det är inga ord; det är en ton. Ett ljud. En hörbar frekvens. Ett gny som bubblar djupt ner i halsen, som växer och växer, till ett förtvivlat tjut. Ett ensamt yl som äntligen släppts fritt och långsamt stiger upp mot himlen.
En mistlur som skär igenom dimman; ett otröstligt läte som tränger genom frost och betong. Som pumpas ut genom svalget i takt med hjärtats slag. Ett gällt vrål som blöder ned luften, som färgar allt omkring till rött. Min historia har inga ord. Den är ett ljud. Ett ljud som bär hela historien i en enda ton.
En ton som berättar tusen och tusentals ord utan att kunna forma ett enda. En ton som klär smärtan i färg, och ger den en röst fastän orden ännu inte har fötts. En ton som låter min historia färdas ut i ljuset, och få en plats.
Äntligen har jag hittat rösten. Så jag lutar huvudet bakåt och vidgar mina käkar helt. Slår upp upp strupen och öppnar dammluckan vidöppen. Mellan hjärta och hals, mellan det förflutna och nutid, mellan djupet och ytan. Isen som äntligen släpper sitt grepp om den frusna floden. Vulkanen som briserar med ett dån. Och jag låter ordlösheten släppas lös. Den rinner, sprutar, pumpar, rusar, rasar, forsar, strömmar, brusar, dånar, pulserar ut från mörkret. Från botten av mina lungor. Ut ur mitt inre flödar den fram. Förenar sig med koruset av röster som flyger i luften.
Jag är en av de miljoner röster som ekar mellan bergen; jag är rösten utan ord.
”Me too, me too, me too blir ”AOOOOOOUUUUUUUUUUU”.
Och min historia, den är ännu ingen historia, just nu är den bara ett vrål.
Welcome to Borderline City! 