Om det bara kunde vara tyst

•september 7, 2008 • 4 kommentarer

Och så, som från en klar himmel; ÅNGEST! Det var ett tag sen sist, hade nästan glömt hur det var, att bli totalt paralyserad av ett krypande ”jag-står-inte-ut”. Tusen insekter under min hud, krälar, kryper, äter mig inifrån. Och allting, precis allting, späder på den redan existerande obehagskänslan, det blir sträng censur på radio och tv, eftersom en enda liten oskyldig sång eller tv-serie kan få ångesten att brisera med full kraft och det är ingenting man vill vara med om. Tusen tankar försöker överrösta mitt huvud med anti-Sara-propaganda, men jag försöker att inte lyssna. Det gör ont i mig nu. Hjälp, hjälp.

Och nu, och NU, nu står jag ut. En sekund i taget, kanske en minut. Inte ringa Han för tusende gången. Samla ihop tvätt, sätta på tvättmaskinen. Inte lyssna på tankarna inuti huvudet. Inte ringa någon annan. Byta låt på cd:n igen, igen, igen. Inte tänka. Plocka ur diskmaskinen, plocka i diskmaskinen. Jag är inte ful, eller äcklig. Tyst! Inte ringa, inte lyssna, inte tänka. Andas. Jag vill dö, nej det vill jag inte, jo det vill jag, nej säger jag. Pyskfall, ett psykfall.

 

Om det bara kunde vara tyst.

Publicerat i Ångest, Bipolärt, Living on the borderline
Etiketter: , , , , ,

Back in high school

•september 4, 2008 • 1 kommentar

Ensam ikväll. Han har åkt till vårt/hans andra hem där långt borta och jag blev kvar. Har ju börjat skolan, ska läsa ett naturvetenskapligt/tekniskt basår (I’m back in high school!), i alla fall är det tänkt så, så jag behövde plugga.

Har inte mått dåligt, dåligt på länge nu, säkert en vecka eller tom två sedan senaste anfallet av kaos och katastrof. Väntar stormen efter lugnet eller är jag plötsligt botad?

Rädslan för att ha fastnat i ett destruktivt förhållande lever förvisso fortfarande kvar, den är inte botad. Hur vet man om någon är snäll emot en, egentligen? Finns det något formulär eller test jag kan fylla i och sedan få ett svar; ”Flest A:n, du har en pojkvän som behandlar dig som skit. Du bör omgående packa ihop dina saker och flytta, alternativt kicka ut honom. Du är värd så mycket bättre.” Jag menar, tänk om min pojkvän är snäll mot mig, men att jag bara är bortskämd, eller beter mig fel, och gör honom arg? Så att jag bara tror att han är dum, fastän han inte är det. Tänk om jag inte är värd mer än så här? Tänk om jag aldrig blir älskad, på riktigt, så att det känns?

Publicerat i (Aldrig Mer) Min Alkoholist, Vardagsbetraktelser
Etiketter: , , ,

Blir det inte bättre än så här?

•september 3, 2008 • Kommentera

Frågan som börjat gnaga inuti min hjärna, den liksom äter mig inifrån och ut; ”Blir det inte bättre än så här?” Var jag inte värd mer? Inte ens någon som försöker vara snäll och rättvis?

Jag repeterar:

18 carat gold, wouldn’t fill the hole,

the bleeding hole in my heart

I’ve got a big, fat, fucking hole to fill

I’ve got a bleeding hole in my heart

 

Om jag bara kunde förstå varför Du är så arg på mig. Varför det inte duger med att jag är jag. Varför jag ger Dig dåligt samvete om jag ens blir det minsta upprörd medan Du är konstant arg på allting som är jag.

Summa summarum: Det är ett jävla hål i mitt hjärta. Och en önskan om att bli älskad och behandlad med omtanke och rättvisa. Jag får inte nöja mig med mindre.

Publicerat i Uncategorized
Etiketter:

Lura döden

•augusti 29, 2008 • 3 kommentarer

Har haft semester från bloggen ett tag. Pga total depression, förlamningsdepression, oförmögen-att-göra-någonting-depression och så vidare. Inte orkat någonting.  Det gör jag väl fortfarande inte heller, egentligen.

 

Jag lurade döden i söndags. Åkte av vägen med bilen (av misstag, jag lovar!), for genom fyra, fem tallar, voltade ett varv och klev oskadd ur bilen med endast skärsår och blåmärken. SOS-personalen sa att ”Det var inte din tur idag”. Inte idag heller tänkte jag, och kände mig halvt besviken, halvt lycklig. Men någon sådan där riktigt överväldigande lycka över att leva kan jag inte direkt uppbåda, det är bara tungt nu.

Han och jag kämpar vidare. Han har lovat Förändra sig och Bättra sig. Det har jag också, men jag har ingen aning om hur eller varför jag ska det, dock verkar Han tycka att jag behöver det så då dansar jag väl med. Och visst har Han varit bättre, mer tålmodig, bett om ursäkt osv osv osv, men tanken bara repeteras i mitt huvud; ”Blir det inte bättre än såhär?”. Men kanske beror det mer på mitt sinnestillstånd än den faktiska verkligheten, kanske inte, vad vet jag? Jag är bara en liten människa på jorden just nu, som inte vet faktiskt mycket alls.

Publicerat i (Aldrig Mer) Min Alkoholist, Ångest, Bipolärt, Living on the borderline
Etiketter: , , ,

Eftertanke

•augusti 19, 2008 • 1 kommentar

Mycket nu, motstridiga känslor i omlopp. A fick mig att tänka en hel del. Dock måste vi ha i tanke att jag skriver under censur, så mitt ordflöde är starkt begränsat. Men jag kanske inte är galen när allt kommer omkring. Kanske är det någon annan som är det. Eller så finns det helt enkelt spår av galenskap hos de flesta av oss.

Men jag har överlevt so far, inga misslyckade, eller lyckade, självmordsförsök. Jag står rätt upp och tittar smärtan i vitögat, och känner mig nästan, ja, modig för tillfället. Tack A för din visdom och medkänsla, jag är så glad att du är min vän!

Publicerat i Ångest, Bipolärt, Living on the borderline
Etiketter: , , ,

Sara hatar livet…

•augusti 16, 2008 • 3 kommentarer

Från och med nu ska jag kalla Han för Du. Mera rakt, fram, till rätt person. Eller egentligen, antagligen kommer Han/Du kanske inte ens att läsa vad jag skriver, men ändå. Ändå.

Du, dina ord. Om du visste vad de betyder. Hur jag tar dem åt mig. Till hjärtat. Och själen. Jag hör dem ringa i öronen, långt, långt efteråt. Och du menar dem säkert, och jag tar dem på största allvar. Seriöst, jag tar dem på djupaste allvar. ”Du sårar, på andras bekostnad, för att lyfta upp dig själv.” ”Du bara dundrar över folk.” Och jag hör. Jag HÖR. Och det gör så jävla ont att höra. ”Ditt mål är att såra mig, och dig själv i slutändan.” ”När jag är som minst beredd så kommer det igen, en stor jävla smäll”. Och jag är inte ens m-e-d-v-e-t-e-n om att jag gör så. Det är fruktansvärt. Jag är precis den jag aldrig någonsin viljat bli. ”Hela världen snurrar runt dig.”  Jag hatar att jag är den du ser. Jag kan inte hata mig själv mer. Och det värsta; ”Du får skära dig, men inte här, gör mig inte delaktig i dina galenskaper, åk härifrån och skär dig och slå dig hur mycket du vill”. Jag är alltså värd att straffas, att bli slagen och skuren sönder och samman? Om Du säger att det är okej? ”Jag kan inte vara din barnvakt eller vårdare.” Nej, jag förstår det. Men vem ska vara det, om jag inte klarar det själv? Vem? VEM?

Jag ropar på hjälp, men ingen hör. Ingen hör. Desperat. DESPERAT. Och Du säger att det inte bara är det sjuka. Att jag söker konflikter, bråk. Kanske har Du rätt. Men det MÅSTE vara det sjuka som gör så. Det kan inte vara det som är jag, som är så låg, så patetisk, så dålig. Det kan inte vara så.

Min hjärna övertygade mig om att det bästa vore att dö idag. Att skjuta sig i huvudet, pang, så skulle alla slippa mig. Jag skulle göra världen en tjänst. En present från mig till dom liksom, varsågoda, här har ni en död Sara. Och jag tror att det är sanning, att världen skulle vara bättre utan mig. För att inte ramla över kanten, och tro på det min hjärna fabricerar krävs all min koncentration och uppmärksamhet. För att stanna i Den Verkliga Världen. Men det är svårt, så svårt. 

 

Sara hatar livet, Sara vill bli fri…

Publicerat i (Aldrig Mer) Min Alkoholist, Ångest, Bipolärt, Living on the borderline
Etiketter: , , , , ,

Visst är livet underbart?

•augusti 15, 2008 • Kommentera

-Nej, jag kan inte, jag vill inte.

-Jo, det kommer gå jättebra!

-Nej, nej, nej, jag vill stanna hemma. Jag hatar alla människor!

-Nej, det gör jag inte alls det.

-Jo, hatar, hatar, hatar mig själv och alla andra. Jag är vidrig, en dålig människa, dålig!

-Nej, jag älskar mig själv, jag måste älska mig själv, jag är bra, jag är bra, jag är bra, lalalala.

_Jag är dålig, dålig, dålig. Och äcklig! Och ful! Och alla hatar mig!

-Nej!

-Jo!

-Nej!

Och så vidare… En helt vanlig tankegång innan jag ens hunnit till jobbet på morgonen. Livet är en kamp, att äta eller bli äten. Jag får inte låta tankarna segra, utropa sig själva till vinnare, då är jag förlorad. Jag får inte tro på vad dom säger, dom snärjer mig, lägger krokben för mig. Eller egentligen, det mest ironiska, jag lägger krokben för mig själv.

Visst är livet underbart?

Publicerat i Bipolärt, Living on the borderline
Etiketter: , , ,

Han & jag

•augusti 13, 2008 • Kommentera

Det är du & jag mot världen. Alltid.

Publicerat i (Aldrig Mer) Min Alkoholist
Etiketter:

Maniska drömmar

•augusti 12, 2008 • 2 kommentarer

Min drömmar handlar om villkorslös kärlek, en varm famn och ömma ord. Mjuka händer som varsamt smeker mitt hår och en aldrig sinande uppmärksamhet. Aldrig dom där hårda stecken runt ögonen, utan bara en orolig och tröstande min.

Det är vad jag tror skulle göra mig hel. Kanske är jag bara ett stort barn som söker efter en mors kärlek och ömhet. Att bara få vara liten i någons famn, att inte behöva vara rädd att någon ska bli arg, för att jag har ramlat ner i mitt hål igen. Att starka armar istället hjälper mig upp och håller mig fast tills smärtan försvunnit. Det är vad jag drömmer om.

Men kanske är det inte alls vad som skulle göra mig hel, kanske mår jag istället bra av att vistas ute i den verkliga världen med alla dess vedermödor istället för att stängas in i en skyddad verkstad av tillrättalagda ord och ordnade minspel.

Jag önskar att jag vore självständig, en sån där person som Går Sin Egen Väg. Och visst har jag gjort några tafatta försök, att gå iväg åt något håll som jag utsett som Mitt Eget, men lika snart har jag vänt tillbaka till utgångspunkten och förvirrat undrat vart jag är på väg, egentligen. Jag är ingen Jag-Går-Dit-Jag-Vill-individ, jag är snarare en jag-vet-inte-vart-jag-vill-gå-individ. För jag har absolut ingen som helst aning om vart jag vill gå, förutom, bort från smärtan när den behagar mig med sin närvaro. Kanske har jag fokuserat så mycket på bort, att jag har glömt att titta efter vart jag är på väg?

Så det är också en dröm jag har, att ha ett mål, att veta vart jag är på väg. Att ha en vilja, som jag kan lita på. Jag vill ju mycket, en väldigt kort stund, då när jag är där uppe, bland alla molnen, men så snart jag kommer ner igen, till Den Verkliga Världen så är inte alla idéer lika bra som jag tyckte nyss. Så så snart jag får en vilja måste den utvärderas och granskas minutöst, så att jag kan vara säker på att det inte bara är ett infall av mina hypomaniska tendenser.  Dessvärre så tycks alla mina mål och viljor vara hypomaniskt bullshit, sådant som jag bara vill när jag är ”hög” och manisk, när jag är i Den Verkliga Världen vet jag mest inte alls vad jag vill.

 

Positivt inlägg det här. Liksom ”livet leker, jippie”. Kanske är jag på väg ner nu igen, i min personliga berg-och-dalbana? Bäst att förbereda sig på en nödlandning…

Publicerat i (Hypo)Maniac, Bipolärt
Etiketter: , , ,

Always and forever

•augusti 9, 2008 • 2 kommentarer

Urban Cat; TACK för dina värmande ord, helt fantastiskt att det finns sådana som du!

Katastrofen är avblåst. Det blev bara en mindre storm, inga hustak som föll, fastän det kändes så just då. I viss mening kanske jag misstolkade Hans ord också, och på så vis piskade upp den annalkande undergången, i mitt vettskrämt upprörda tillstånd. Så ringen sitter kvar där, på mitt finger, och känns ovan men trygg. En påminnelse om att jag numera är F-Ö-R-L-O-V-A-D. Och katastrofen igår kanske var en påminnelse, om vad som också ingår i en relation, förutom lycka och rosa moln (som jag tycker borde vara det enda som ska finnas i en relation), verklighet, oeninghet och osamshet. Och det blev jag påmind om; livet är ingen dans på rosor, inte förhållanden heller. Och jag var rädd. Rädd att detta skulle vara början till slutet. Men som det känns nu, så är det bara fortsättningen på någonting mycket bra (om än något vingligt) som kommer att fortsätta always and forever.

 

Du; Always and forever, you will be my dream come true.  (Du, du är min sanndröm, hör du det?!)

Publicerat i (Aldrig Mer) Min Alkoholist
Etiketter: ,

« Previous Entries
Next Entries »