Maniska drömmar

Min drömmar handlar om villkorslös kärlek, en varm famn och ömma ord. Mjuka händer som varsamt smeker mitt hår och en aldrig sinande uppmärksamhet. Aldrig dom där hårda stecken runt ögonen, utan bara en orolig och tröstande min.

Det är vad jag tror skulle göra mig hel. Kanske är jag bara ett stort barn som söker efter en mors kärlek och ömhet. Att bara få vara liten i någons famn, att inte behöva vara rädd att någon ska bli arg, för att jag har ramlat ner i mitt hål igen. Att starka armar istället hjälper mig upp och håller mig fast tills smärtan försvunnit. Det är vad jag drömmer om.

Men kanske är det inte alls vad som skulle göra mig hel, kanske mår jag istället bra av att vistas ute i den verkliga världen med alla dess vedermödor istället för att stängas in i en skyddad verkstad av tillrättalagda ord och ordnade minspel.

Jag önskar att jag vore självständig, en sån där person som Går Sin Egen Väg. Och visst har jag gjort några tafatta försök, att gå iväg åt något håll som jag utsett som Mitt Eget, men lika snart har jag vänt tillbaka till utgångspunkten och förvirrat undrat vart jag är på väg, egentligen. Jag är ingen Jag-Går-Dit-Jag-Vill-individ, jag är snarare en jag-vet-inte-vart-jag-vill-gå-individ. För jag har absolut ingen som helst aning om vart jag vill gå, förutom, bort från smärtan när den behagar mig med sin närvaro. Kanske har jag fokuserat så mycket på bort, att jag har glömt att titta efter vart jag är på väg?

Så det är också en dröm jag har, att ha ett mål, att veta vart jag är på väg. Att ha en vilja, som jag kan lita på. Jag vill ju mycket, en väldigt kort stund, då när jag är där uppe, bland alla molnen, men så snart jag kommer ner igen, till Den Verkliga Världen så är inte alla idéer lika bra som jag tyckte nyss. Så så snart jag får en vilja måste den utvärderas och granskas minutöst, så att jag kan vara säker på att det inte bara är ett infall av mina hypomaniska tendenser.  Dessvärre så tycks alla mina mål och viljor vara hypomaniskt bullshit, sådant som jag bara vill när jag är ”hög” och manisk, när jag är i Den Verkliga Världen vet jag mest inte alls vad jag vill.

 

Positivt inlägg det här. Liksom ”livet leker, jippie”. Kanske är jag på väg ner nu igen, i min personliga berg-och-dalbana? Bäst att förbereda sig på en nödlandning…

~ av Sara på augusti 12, 2008.

2 svar to “Maniska drömmar”

  1. De e lungt, jag lovar! Du kan bara gå DIN EGEN väg, hur du än gör! Du GÅR redan din egen väg… det gör vi alla, svårigheten är bara att acceptera & bli vän med sin egen väg!
    Men återigen; det börjar med acceptans & tillåtande gentemot sej själv!
    Massor av villkorslös kärlek får du av mej & kom ihåg, VAR SOM DU ÄR, det blir enklast så!

  2. Åh gud va lika vi e ibland!
    Det skulle lika gärna kunna va jag som skrev detta inlägget.
    Jag vet fan aldrig vad jag vill förutom i mina hypomana tillstånd o då blir det sånt jag inte har råd med, tid med eller på nåt annat sätt e omöjligt att uppnå.
    Men va fan, jag har börjat me köket, jag har klippt mig själv o jag har börjat tömma i förrådet! så jag e hypo nu.
    Det vet jag.
    Hur kan det komma sig att alla andra har mål o drömmar?
    O hur orkar dom kämpa för att nå dom, utan att tröttna en bit på vägen?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: